I en visa av Jan Pietrzak lyder refrängen ”Låt Polen förbli Polen”. Första gången han framförde den för en större publik var sommaren 1981 på Polens mest populära musikfestival i Opole. Vad det poetiska språket i sången anspelade på behövde inte förklaras för publiken. Texten var en smäktande allusion på den polska befrielsekampen som sträckte sig över århundranden. Syftet med den antikommunistiska och patriotiska visan var uppenbart, att stärka folket moraliskt i den pågående kraftmätningen med regimen. Trots uppgörelsen med strejkande arbetare, vars främsta företrädare var Lech Wałęsa vid Leninvarvet i Gdansk i augusti 1980, var kommunistpartiet knappast villigt att fullt ut genomföra reformer som ofrånkomligen skulle underminera dess maktmonopol. Föga förvånande blev ”Låt Polen förbli Polen” ett slags inofficiell hymn för fackförenings- och demokratirörelsen Solidaritet.

Vilken var då den innersta meningen med Pietrzaks refräng? Vilket Polen skulle förbli Polen? Svaret anknyter till en vision om nationen som få hade upplevt vid tiden för sångens framförande, nämligen ett fritt och självständigt Polen. Strävan efter dessa två tillstånd har präglat och format generationer av polacker, deras identitet och inte minst sinnelag. Den som på allvar vill försöka förstå dagens polska samhälle, dess ambitioner, konfliktytor och mentala kartor måste åtminstone börja med att greppa vissa grundläggande mönster i landets historia.

”I flera släktled har polacker således främst kämpat för att överleva medan exempelvis svenskar kunnat fokusera på att leva och frodas.”

Alla folk och nationer bär på ett historiskt bagage. Hos vissa, som anser att de nått en hög grad av så kallad modernitet, är arvet konturlöst och egentligen obehövligt, medan det hos andra är ständigt närvarande i olika psykiska och materiella skepnader. Det återfinns i hur människor betraktar sig själva, sin nation, dess omgivning och storpolitiska förvecklingar, och inte minst märks det tydligt i återkommande ceremonier och otaliga monument. Dåtid och samtid är med andra ord på olika sätt inflätade i varand­ra. Ett sådant land är just Polen.

Förmodligen har få europeiska länder upplevt och i slutänden överlevt lika många dramatiska och omvälvande händelser som Polen. Detta land har, främst på grund av sin geografiska placering i navet mellan väst och öst, samlat på sig historiska erfarenheter som på avgörande sätt definierat folkets och nationens kulturella och politiska utveckling. Enligt historieprofessorn Grzegorz Kucharczyk har Polens historiska väg kretsat kring koncept som kristendom – frihet – nation – stat. Dessa har varit stående begrepp i det nationella medvetandet, av uppenbara skäl.

I sin bok Heart of Europe. The Past in Poland’s Present (1984, nyutgåva 2001) urskiljer den brittiska historieprofessorn Norman Davies, med Polen som expertområde, flera faser i Polens förflutna som efterlämnat bestående avtryck i nationens minne:

• Samväldet Polen-Litauens delningar och försvinnande från Europas karta 1795 med 123 år av icke-existens som följd.
• Återkomsten 1918 och mellankrigstidens framgångar och besvikelser.
• Andra världskrigets förödelse och efterdyningar, 1939–1947.
• Polen under kommunistisk, och sovjetisk, dominans.
• Befrielsens år på 1980- och 90-talen.

Det som är noterbart med denna tvåhundraåriga kronologi är framförallt en upprepad historia av utradering och återuppståndelse: uppror, krig och diktatur samt stora förändringar av geografisk och demografisk karaktär. Återkommande förstörelse av egendom och institutioner tvingade nationen att börja om på nytt vid flera brytpunkter med alla de ansträngningar och uppoffringar som krävdes.

Vägen tillbaka till att vara en fri nation har alltid också försvårats av frånvaron av samhällseliter. Ända sedan 1800-talet och fram till 1989 har de tvingats till exil, deporterats, dukat under i fängelser och koncentrationsläger eller mördats. Detta är öden som drabbat hundratusentals polska lärare, läkare, jurister, journalister, officerare, ingenjörer, präster med flera. Enbart i samband med Katynmassakern våren 1940, när sovjetiska NKVD dödade 15 000 polska militärer och polisbefäl samt 7 000 tjänstemän förlorade Polen många akademiker eftersom högutbildade dominerade bland reservofficerarna. Den nazityska ockupationen 1939–1945 och Förintelsen samt den sovjetiska ockupationen av östra Polen 1939–1941 decimerade kraftigt landets bildade och samhällsbärande skikt. Kommunistpartiets antisemitiska kampanj 1968 ledde också till att tusentals forskare och studenter, författare och journalister lämnade Polen.

En följd av allt det ovannämnda var att Polen under lång tid berövades möjligheten till fredlig utveckling av en territoriell nationalstat, demokrati, samhällsstrukturer, civilsamhälle och ekonomiska förhållanden. I flera släktled har polacker således främst kämpat för att överleva medan exempelvis svenskar kunnat fokusera på att leva och frodas.

En annan konsekvens av ofriheten var att polacker ställdes inför svåra valsituationer – inte minst var detta tydligt i frågor om attityden gentemot imperierna som delat Polen-Litauen, hur frihetskampen skulle bedrivas och vilket Polen som skulle återbyggas. Dessa frågor kom tillbaka även 1918 och 1989. Under 1800-talet fanns det adelsgrupperingar som menade att civilt motstånd i form av demonstrationer och propagandaarbete var det lämpligaste. Andra förfäktade väpnad kamp. När första världskriget gick mot sitt slut ställdes Józef Piłsudskis (1867–1935) vision om en federation mellan Polen, Ukraina och Belarus mot den politiska tänkaren och nationalisten Roman Dmowskis (1864–1939) idé om en etniskt, religiöst och kulturellt homogen polsk nationalstat. I slutänden blev det ingenting av Piłsudskis koncept men Polen pånyttföddes som en multietnisk och mångkulturell stat.

Samma slags inre, politiska rivalitet kunde skönjas efter 1989 när kommunismen fallit. Hur skulle övergången till demokrati ske? Hur skulle det kommunistiska arvet hanteras? Hur skulle Polen skapa sig en tillvaro i ett nytt Europa? Detta var frågor som till slut splittrade fackförenings- och demokratirörelsen Solidaritet i konkurrerande partier.

Med andra ord har svåra tider såväl enat som splittrat polacker. Kanske har dessa ytterligheter skapats av utsattheten i sig och att landets fiender tjänat på att söndra och härska bland sina polska undersåtar.

Men vad har dessa dramatiska omkast, föränderliga gränser, erfarenheter av våld och diktatur inplanterat hos polacker på kollektiv nivå? Vilka slags tankar, beteenden och instinkter har förts över från generation till generation?

”Den patriotiska grundinställningen och ett slags kulturell katolicism får sägas ingå i en polsk kollektiv identitet.”

Det går givetvis att studera polsk identitet, mentalitet och drivkrafter genom vilket teoretiskt perspektiv som helst, och beskriva dessa fenomen i filosofiska eller överintellektuella termer. Kanske har polacker mobiliserats av vad professor Barbara Törnqvist-­Plewa kallar för upprorsmyten (Slavica Lundensia, vol 13, 1991) som enligt henne är en i ”det polska kollektiva medvetandet djupt rotad övertygelse om att varje generation av polacker är moraliskt förpliktad att fortsätta kampen (oftast väpnad) för Polens frihet och självständighet”. Den här upprorsmyten ska ha varit präglad av romantikens idéer och glorifiera offervilja på frihetens altare. Polen ska likt Kristus ha lidit för sig självt och för andra. Skälen till att flera generationer av polacker kämpat och offrat sig har varit betydligt mer elementära och begripliga. I 1863 års januariuppror, som pågick i över ett år, förenade sig olika polska samhällsklasser i ambitionen att lösgöra gamla polska områden i öst från Tsarryssland. De hade helt enkelt fått nog av rysk överhöghet, förtryck och russifiering.

Polska ungdomar som stred och dog på barrikaderna under Warszawaupproret 1944 mot tyskarna var givetvis väl bekanta med upprorsberättelserna från 1800-talet men deras stridsmoral hämtade näring främst i avskyn mot den nazityska ockupationen och viljan att befria sin huvudstad och i förlängningen Polen. Wanda Traczyk-Stawska, som deltog i Warszawaupproret, har sagt: ”Vi ville inte dö, men vi ville heller inte leva utan värdighet och frihet.” De orden sammanfattar bättre polska skäl till att kämpa mot ockupanter än förklaringar om romantiska myter.

Precis som andra ungdomar i sin generation var Wanda Traczyk-Stawska givetvis fostrad i patriotisk anda. Även idag är det ett förhållningssätt som omhuldas, på ett eller annat sätt, av majoriteten polacker och av politiker ur i stort sett alla politiska läger. Detta återspeglas inte minst i polackernas uppslutning kring firandet av nationella högtidsdagar som till exempel självständighetsdagen den 11 november när tiotusentals går med i den årliga­ Självständighetsmarschen i Warszawa. Den polska patriotismens kärna bygger på upplevelsen att landet aldrig är långtifrån att förlora sin suveränitet och frihet.

När migrantkrisen uppstod hösten 2021 i gränstrakterna mellan Polen och Belarus tolkades den av många polacker som ett hot mot landets oavhängighet och frihet eftersom migranterna ansågs vara brickor i hybridkrigföring. I ljuset av Polens skiftande gränser och omflyttningar är nämligen linjer som markerar territoriell existens viktiga. Gränsen är inte bara ett streck på en karta, den har ett symbolvärde som yttersta manifestation för Polens trygghet, frihet och stabilitet. Migranterna, som lockades till Europa av regimen i Minsk, försökte forcera Polens gräns på illegal väg. Legala ukrains­ka krigsflyktingar, har däremot tagits emot med öppna armar.

Patriotism har sålunda varit ett slags komponent i en polsk nationell identitet. Numera kan den kanske betecknas som en grundläggande hållning i synen på landets självständighet. Uttrycken för patriotismen är inte desamma hos alla men fundamentet finns där. En annan beståndsdel är den katolska tron och den katolska kyrkans plats i samhället.

Först och främst måste den katolska kyrkans ställning i Polen förstås i en historisk kontext. När Polen-Litauen uppslukades av tre imperier i slutet av 1700-talet blev det polska språket en central identitetsmarkör. Polskan förbjöds i skolan och som förvaltningsspråk. Däremot förbjöds det inte i kyrkan. Polskhet utvecklades därför till en språk- och religionsgemenskap. Ockupanterna talade antingen tyska eller ryska, och var antingen protestanter eller ortodoxa. Under andra världskriget blev kyrkorna återigen involverade i motståndskampen och det var dit polacker vände sig för vägledning och andlig styrka. Samma sak upprepades efter Polens förvandling till kommunistisk diktatur. Kyrkan blev en tillflyktsort för regimens oppo­nenter och en partner i kampen för demokrati och frihet. När polacken kardinal Karol Wojtyła (1920–2005) utnämndes till påve 1978 under namnet Johannes Paulus II pulserade det polska samhället av glädje och okuvlighet gentemot kommunistpartiet.

Denna historiska roll förklarar varför kyrkan som institution förblivit tämligen stark i Polen. Men är det samma sak som att polackerna, varav drygt 90 procent säger sig vara troende katoliker, styrs av kyrkan i politiska frågor?Undersökningar visar en stadig nedgång i deltagande i söndagsmässan, att andelen praktiserande katoliker minskar, att betydligt färre vill bli präster och att alltfler intar från kyrkan avvikande åsikter beträffande abortlagstiftning och synen på samkönade partnerskap.

Präster har förmodligen större inflytande hos äldre och hos vissa yrkesgrupper som lantbrukare samt vissa politiska grupperingar. Den katolska kyrkans makt över hur polacker röstar bör inte överdrivas. Som den framlidne Jakub Święcicki, analytiker vid Utrikespolitiska institutet, skriver i sin skrift Polen (2009):

”Det är en sak att vara stolt över den polskfödde påven, en annan att tillämpa hans påbud i det dagliga livet”.

Och han lägger till:

”Polen är ingen fundamentalistisk religionsstat med prästerna i högsätet.”

Många polacker har en gudstro men de praktiserar inte sin katolicism mer än vid vissa betydelsefulla tillfällen: dop, första kommunionen, bröllop och begravning. Däremellan besöker de sällan söndagsmässan, och om de gör det så är det mer troligt att social samvaro lockar mer än gudstjänsten i sig.

Den patriotiska grundinställningen och ett slags kulturell katolicism får sägas ingå i en polsk kollektiv identitet. Hur har då de historiska omständigheterna påverkat polsk mentalitet och tankemässiga reflexer? De är känsliga inför tendenser som kan innebära någon form av utländsk inblandning i polska angelägenheter oavsett om det rör politik, kultur eller ekonomi. Överstatlighet i form av EU hör till denna kategori, likaså sökandet efter potentiella inre och yttre fiender. Dessa kan ju ledas av utländska intressen och underminera polsk frihet och självständighet. Det är ingen slump att Donald Tusk (premiärminister 2007–2014) i vissa politiska kretsar och av den sittande regeringen utmålas som tysk nickedocka . Samarbeten mellan Tyskland och Ryssland har alltid fått polska varningsklockor att ringa högt. Inställningen har varit att Berlin och Moskva gjort upp planer på Polens, och andra länders, bekostnad. Denna misstanke kan polackerna knappast kritiseras för. Därför har de också haft ett utpräglat behov av säkerhet. Polen blev medlem i Nato 1999 och i EU 2004. Samtidigt är det ingen slump att Warszawa strävat efter att knyta sig närmare USA inom Natofamiljen framför Frankrike eller Tyskland, som man betraktat som alltför undfallande gentemot Moskva.

Det polska folket har inte haft goda erfarenheter av politiker, vilket lett till utbrett politikerförakt. Dess uppkomst kan spåras tillbaka till åren efter 1989 och en bit in på 1990-talet. Då splittrades Solidaritet i olika fraktioner och i det polska parlamentet var läget turbulent. Inget parti lyckades uppnå egen majoritet eller ens skapa starka minoritetsregeringar. Polackerna som hade haft stora förhoppningar på det demokratiska styrelseskicket fick istället se tjafsande politiker och regeringar som byttes ut vart och vartannat år. De blev desillusionerade och politiker­avskyn cementerades. Återkommande politiska skandaler och muthärvor har inte avhjälpt situationen.

Politikerförakt går hand i hand med låg tilltro till institutioner, särskilt domstolsväsendet, och medier. Detta kan också främst härledas till mer samtida händelser efter 1989, även om kommunismen gjort sitt. Arvet efter diktaturen hanterades nämligen inte på konstruktiva sätt och uppfattningen att Polen var en postkommunistisk skapelse styrd av osynliga makthavare med bakgrund i kommunistpartiet eller säkerhetstjänsten slog rot. Allt bottnade i det famösa ”tjocka streck” som Polens första icke-kommunistiska premiärminister Tadeusz Mazowiecki (1927–2013) ville dra över det förflutna. Det innebar, som Davies skriver i sin bok, att ” ingen utrensning av kriminella element från den forna regimen ägde rum”.

Möjligen är det en sanning med modifikation men faktum är att omvandlingen från ett kommunistiskt till ett postkommunistiskt och senare ett demokratiskt samhälle borde ha genomförts på sätt som kunde ha rensat luften. Tack vare överenskommelsen mellan Solidaritet och regimen kunde till och med general Wojciech Jaruzelski, som ansvarat för brutala insatser mot strejkande arbetare, sitta på presidentposten 1989–1990. Avvecklingen av kommunistiska strukturer inom statsförvaltningen, krigsmakten, polisväsendet, rättsväsendet och säkerhetstjänsten gick alldeles för långsamt. Den forna makteliten hann sopa bort komprometterande spår eller plundra statliga företag. Förenade av familjeförbindelser, kollegiala eller vänskapliga band eller ekonomiska affärer kunde de obehindrat fortsätta att leva i Polen tack vare väl tilltagna pensioner och undangömda pengar. Samtidigt kämpade majoriteten av befolkningen med att hålla huvudet ovanför vattenytan under 1990-talets ekonomiska stålbad. In i våra dagar pågår en livlig debatt om omvandlingens inverkan på det polska samhället och statsmakten.

Politikerförakt och misstänksamhet gentemot samhällsstrukturer skapar en god grogrund för extrem polarisering. Detta blev uppenbart efter flygplanskraschen utanför Smolensk i april 2010. Ombord fanns bland andra presidentparet Lech och Maria Kaczyński tillsammans med flera andra högt uppsatta politiker, tjänstemän och militärer. Delegationen var på väg till en högtid till minne av Katynmassakern. Tämligen omgående splittrades nationen i två läger: i det ena fanns de som ansåg att olyckan berodde på pilotfel och i det andra att ryssarna vållat kraschen. Mellan dessa två grupper piskades en hätsk stämning upp och sedan dess finns såret kvar. Polen är fast i en gränslös polarisering som visserligen inte är unik i ett internationellt sammanhang men meningsskiljaktigheter hanteras ovanligt hetsigt och oförsonligt.

Avslutningsvis bör det sägas att Polen aldrig varit monolitiskt. Det är kontrasternas land med en befolkning som är brokigt i temperament och övertygelser. Polen är, likt andra nationer, en produkt av dåtidens arv, samtidens realiteter och framtidens förhoppningar. I nuet som är en knutpunkt för dessa tre tidsdimensioner kommer Polen, som Pietrzak uttryckte det, att förbli Polen: fritt, självständigt och polskt.