Det används vanligen för att beskriva de allt starkare motsättningarna mellan två samhällsgrupper i fråga om socia­la och kulturella värderingar: I ena hörnet står en företrädesvis ung och multikulturell skara som har en liberal syn på ras, kön och sexuella identiteter, och som äcklas av varje form av diskriminering av minoriteter. Kort sagt: den grupp som har gjort det afroamerikans­ka begreppet ”woke” till ett honnörsord. I det andra står en äldre och etniskt mer homogen grupp som omhuldar traditionella värderingar, vare sig det handlar om familjekonstellationer, sexuella identiteter eller det egna landets imperialistiska historia.

Denna konflikt har eldats på av politiker som Donald Trump och Boris Johnson, som båda aktivt har intagit positioner i symboliskt laddade frågor för att försäkra sig om den senare (och röstmässigt talrikare) gruppens valstöd. Exemplen är många: Trumps kritik mot att låta transsexuella gå på den toalett som känns rätt i USA och Johnsons kritik mot det engelska fotbollslandslagets knäböjande i protest mot rasistiskt motiverat våld är bara några av alla salvor som avlossats mot de överkänsliga ”snöflingorna” i detta kulturkrig.

Dessa ”debatter” är ofta mindre givande än ett avsnitt av Paradise­ Hotel, vilket har bidragit till en uppfattning hos vissa enligt vilken det bara handlar om en rökridå som tjänar till att skyla över andra, mer pockande problem och motsättningar (läs: ekonomiska). Men det finns också debattörer som lyfter diskussionen till en högre och intellektuellt mer givande nivå, ofta genom att kritisera båda lägren. En sådan är den indiske författaren och journalisten Pankaj Mishra. Han gjorde sig först känd i början av 2000-talet för en serie romaner och resereportage som beskrev mötet mellan öst och väst ur ett modernt indiskt perspektiv. Sedan dess har han främst skrivit idéhistoriska essäer om förhållandet mellan Västerlandet och de länder som tidigare ingick i dess kolonialvälden. Riktigt stor uppmärksamhet fick han först 2017 med boken Age of An­ger. A History of the Present, som med nästan kuslig tajmning beskrev den moderna högerpopulismens och religiösa fanatismens rötter i upplysningens skuggsida, och argumenterade för att de är ett resultat av modernitetens landvinningar.

Vid sidan av sina böcker har Mishra ägnat sig åt att i journalistisk form nagelfara hur den reaktionära populistiska vågen sakta men säkert har börjat vinna stöd hos liberala profiler som fram till för några år sedan aldrig skulle ha tagit i sådana idéer med tång. Dessa texter, som ursprungligen är tryckta i publikationer som London Review of Books, The New Yorker, The Guardian, The New York Times och The New York Review of Books, finns nu samlade i boken Bland Fanatics. Liberals, Race and Empire.

Gemensamt för essäerna är att de nästan alla behandlar en viss sorts figur, nämligen uppburna liberala tänkare och profiler som på ett eller annat sätt har anammat idéer som egentligen borde vara svårförenliga med en liberal världsåskådning. Vissa har dock länge varit öppna med sitt försvar för det som de gärna kallar ”västerländska värderingar”. En av dem är den brittiske historikern Niall Ferguson, som sedan millennieskiftet gjort sig känd som en av de starkaste försvararna av västerländsk imperialism. I en numera ökänd recension av Fergusons bok Civilisation. The West and the Rest från 2011 (Ferguson hotade med att stämma Mishra för förtal) gör Mishra slarvsylta av inte bara Fergusons bok, utan hela hans dittills publicerade oeuvre. Genom att citera uttalanden som Ferguson gjort i samband med invasionen av Irak 2003, och som då, åtta år efter USA:s debacle i Tvåflodslandet, hade åldrats illa (”Let me come clean: I am a fully paid-up member of the neoimperialist gang”, skrev han i New York Times i april 2003), och placera hans böcker i en intellektuell tradition som ser Västerlandet som överlägset resten av världen, retade han uppenbarligen gallfeber på Ferguson, som menade att Mishra indirekt antydde att han är rasist.

Mishra gjorde visserligen inte sig själv några tjänster när han kallade Ferguson för ”Homo atlanticus redux” och jämförde honom med den bigotte miljonären Tom Buchanan i F Scott Fitzgeralds Den store Gatsby. Den typen av filippiker bidrog nämligen till att dra uppmärksamhet från Mishras övergripande poäng: att historiker som Ferguson är ovetande om eller systematiskt ignorerar fakta om andra delar av världen som underminerar deras teser. Han citerar såväl japanska och arabiska som västerländska forskare som har påvisat de vetenskapliga och ekonomiska framsteg som hade gjorts i Asien före européernas ankomst, och påpekar att den vetenskapliga konsensusen inom historikerskrået idag är att den traditionella uppdelningen mellan ”the west” och ”the rest” helt enkelt inte håller. Konfronterad med sådana fakta framstår Fergusons bok enligt Mishra som ett ”mischmasch” (gallimaufry) av selekterade anekdoter som valts ut av politiska skäl för att framställa Västerlandet i ett visst, föga originellt, ljus.

”Författare som Larry Siedentop, Alan Ryan och Edmund Fawcett får se sina böcker om liberalismens globala segertåg körda genom en veritabel köttkvarn.”

Detta är ett genomgående tema i Mishras essäer. Hans enorma beläsenhet och kunskap om icke-västerländska traditioner – främst indiska och arabiska, men även kinesiska och japanska – gör honom särskilt lämpad för att kritiskt granska navelskådande anglosaxiska intellektuellas tvärsäkra uttalanden om dessa områdens kulturer. Ibland krävs det inte heller några expertkunskaper för att vederlägga teserna. Den amerikans­ke journalisten Christopher Caldwell, som i sin bok Reflections on the Revolution in Europe (2009) bidrog till att popularisera tanken om ett Europa som på grund av invandring håller på att förvandlas till ett ”Eurabien”, blir konfronterad med det enkla faktumet att muslimska invandrares födslotal faktiskt sjunker i Europa. Vidare påpekar Mishra att Caldwells okunskap om nyanserna i den religion som hans bok handlar om gör att han kan placera människor från platser med sekulära (Turkiet) eller synkretistiska traditioner (Sind och Java) i samma kategori som människor från platser där de skulle fördömas som otrogna (Saudi­arabien). Han framhåller också att den typ av ”identitetssjälvmord” som Caldwell i likhet med många franska lagstiftare kräver av muslimska invandrare knappast räddade Europas judar från förföljelse för hundra år sedan, med Dreyfusaffären som emblematiskt exempel.

En av de bästa essäerna bär samma namn som boken. Begreppet ”bland fanatics” – ungefär ”menlösa fanatiker” – har han lånat från den amerikanske filosofen och antikommunisten Reinhold Niebuhr. Denne riktade under kalla kriget hård kritik mot ”den västerländska civilisationens menlösa fanatiker som betraktar vår kulturs högst betingade bedrifter som mänsklighetens slutgiltiga form och norm”. Mishra visar hur dessa liberala fanatiker sedan Berlinmurens fall nästan har överdoserat på självförtroende, då historien, med en känd liberal höks formulering, ”tog slut” och liberalismen en gång för alla utropades till globalt credo.

Kommunismens fall innebar dock inga­lunda att liberalismen accepterades i världens alla hörn, vare sig nu eller då. Författare som Larry Siedentop, Alan Ryan och Economist-journalisten Edmund Fawcett får se sina böcker om liberalismens globala segertåg körda genom en veritabel köttkvarn av icke-­västerländsk kunskap som förvandlar deras teser till en fint malen färs. Chanakya, Mencius, Ashoka, al-Ghazali: listan på österländs­ka filosofer och intellek­tuella vars själva existens fullständigt tillintetgör författarnas eurocentriska förståelse av det politiska tänkandets rötter blir lång och lärorik. Tesen att Adam Smiths liberalism skulle ha mottagits med öppna armar i land efter land där frihandelns evangelium­ predikades kollapsar vid förs­ta kontakt med verklighetens mur.

Faktum är att få ord har haft ett så dåligt rykte i många asiatiska och afrikanska länder som liberalism, införd som den gjordes med ”krigsbåtsdiplomati”, med avindustrialisering och fattigdom som följd (främst i Indien). Mishra erkänner att den viktigaste ekonomen i många asiatiska länder runt förra sekelskiftet var västerländsk, men det var inte Smith utan tysken Friedrich List. Denne List förkastade Smiths frihandelsteori eftersom den på 1800-talet bara gynnade redan industrialiserade länder på bekostnad av icke-industrialiserade. Hans tankar om behovet av starka inhemska industrier och marknader fick ett naturligt genomslag hos många eliter utanför väst. Mishra anför exempel från Kina, Japan och Indien på hur eliten försökte anpassa sig till Västerlandet genom att imitera de protektionistiska industrialiseringsprocesserna som hade lett till dessa länders försprång, snarare än att okritiskt acceptera deras propåer om frihandel.

Här är Mishra i sitt esse. Ibland gör han det dock väl enkelt för sig genom att attackera personer som knappast har gjort sig kända för sin intellektuella skärpa, såsom Jordan Peterson, Salman Rushdie och Boris Johnson. Långt intressantare blir det när han angriper profiler som i alla fall i teorin står på samma sida som han själv i ”kulturkriget”. Till exempel den tysk-amerikanske stjärnakademikern Yascha Mounk, som med nästan komisk systematik portionerar ut exakt lika många slag mot vänstern som mot extremhögern.

Eller Atlantic-krönikören Ta-Nahesi Coates. Den senare upphöjdes till hovintellektuell under Barack Obamas rege­ringsperiod efter att hans böcker om rasproblemet i dagens USA tagits emot av unisona hyllningskörer. Coates ser våldet mot svarta som en närmast konstitutiv aspekt av USA:s nationella identitet och anser att Obamas valseger 2008 var den enskilt viktigaste händelsen i landets moderna historia. Men i likhet med många så kallade ”liberals” saknar Coates öga för hur rasfrågan hänger samman med andra typer av orättvisor i USA. Som exempel påpekar Mishra att det i Coates essäer inte finns någon diskussion om varför begrepp som socialism och imperialism plötsligt fick ett sådant uppsving bland unga amerikaner under den presidentperiod som han själv anser vara den viktigaste i historien. Det innebär, enligt Mishra, att han inte kan förklara varför någon som Donald Trump kunde väljas till president. Att skylla Trumps seger på en rasistisk ”whitelash” innebär att man blundar för det faktumet att Hillary Clinton misslyckades med att vinna de vita väljare som hade röstat på Obama två gånger men som 2016 gick över till Trump. För att förklara det måste man vända blicken mot det som de flesta ”woke”-liberaler vägrar se, nämligen klassfrågor.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Mishra gör även en skoningslös utvärdering av Coates hjältes presidentskap. Idén att Obama på något sätt skulle ha gjort saker bättre för mörkhyade personer är förknippad med en hög grad av faktaresistens. Mishra räknar upp alla de sätt på vilka Obama gjorde livet sämre för mörkhyade runtom i världen, vare sig det är genom att utvidga antalet drönarattacker till rekordhöga nivåer eller att eskalera antalet deportationer av invandrare, vilket förlänade honom smeknamnet ”deporter in chief”. Två år in i sin regeringsperiod, anmärker Mishra, hade Trump fortfarande svårt att nå Obamas rekord från 2012 på 34 000 deporteringar i månaden.

Bilden ljusnar inte heller om man vänder blicken inåt. Sällan har så många svarta amerikaner deklasserats som efter finanskrisen 2008, då Obama valde att rädda bankerna men inte hushållen. Av rädsla för att framstå som alltför ”pro black” valde presidenten, enligt Mishra, att istället anamma en nyliberal retorik som skyllde de svartas utsatthet på deras egna personliga val, med särskild tonvikt på många svarta mäns bristande faderskap. Kvar står bara en halvmesyr till sjukvårdsreform och ett symboliskt viktigt arv som USA:s första svarta president. För liberaler som Ta-Nahesi Coates tycks det senare vara gott nog.

Pankaj Mishras essäer är balsam för själen för dem som inte känner sig riktigt hemma i något läger i kulturkriget. Hans förmåga att nosa upp förljugenhet hos såväl oförblommerade Västerlands­chauvinister som ytliga identitetspolitiska världsförbättrare har få motsvarigheter. Det enda problemet är egentligen att han ofta kan bli för polemisk. Mishra är den typen av skribent som inspireras av sin egen formuleringskonst och gärna lägger in ett invektiv för mycket. Problemet med en sådan stil är att det får konsekvenser för innehållet. Ingen av essäerna rymmer till exempel något explicit erkännande av att en stor del av det liberala tankegods som Mishra så frenetiskt kritiserar faktiskt är värt att försvara, även för dem som tillhör vänstern. Man kan peka på hur många inkonsekventa, motsägelsefulla och förljugna liberala argument som helst, men om man inte är förmögen att också försvara de delar av det liberala arvet som är värda att bevara innebär det att ens egen position kan framstå som nästan lika inkonsekvent.

Detta är ett återkommande problem inom delar av vänstern, där kritiken av liberalismen ofta blir så hård att den överskuggar det faktum att vänstern och liberalismen har ett gemensamt ursprung i upplysningen.