Mer än ett lyxproblem
Vidare är åkommorna mer utbredda än alla andra allvarliga hälsoproblem. Att försöka komma till rätta med denna problematik handlar inte bara om att hjälpa en mängd människor att ”få tillbaka sitt liv”, utan också om samhällsekonomi.
I Storbritannien är 40 procent av alla sjukdagar knutna till mental ohälsa. Vidare arbetar många i ett så nedgånget tillstånd att produktiviteten påverkas. Det kanske starkaste ekonomiska argumentet för att området bör tilldelas större resurser är ändå att inget annat folkhälsoproblem drabbar personer i arbetsför ålder lika mycket. Eventuellt sänker mental ohälsa BNP i den rika världen med så mycket som 4 procent årligen.
Alla dessa argument är hämtade ur en nyutkommen bok, Thrive, av britterna Richard Layard och David M Clark. Layard är ekonomiprofessor vid London School of Economics som forskar kring kopplingen mellan samhällsekonomi och mänsklig lycka (han sitter också i överhuset). Clark är professor i experimentell psykologi i Oxford med specialinriktning mot kognitiv beteendeterapi. Båda dessa auktoriteter har sedan Tony Blairs regeringstid influerat brittisk socialpolitik.
Ett av författarnas huvudargument är att vi har kommit till en milstolpe i hanteringen av mental ohälsa i och med att det idag, för första gången, finns terapimetoder vars positiva effekter är vetenskapligt belagda. I synnerhet slår författarna ett slag för så kallat kognitiv beteendeterapi (KBT). Layard och Clark hävdar att KBT hjälper mot ett helt spektrum av psykologiska svårigheter. I ungefär 50 procent av fallen och efter så lite som tolv behandlingar har KBT, enligt författarna, visat sig reducera eller rentav bota en rad varianter av depression och ångest.
Lättast går KBT att förstå genom att beskriva hur terapiformen skiljer sig från psykoanalys. Freud menade att huvudorsaken bakom psykologiska problem är traumatiska upplevelser i barndomen. Han menade vidare att läkeprocessen består i att bearbeta och begripliggöra nämnda upplevelser genom mental återupplevelse. Precis som så många andra idag hävdar Layard och Clark att den freudianska psykoanalysen inte har tillfört något egentligt mervärde.
På sent 1950-tal presenterade KBT-pionjären Joseph Wolpe (sydafrikansk psykolog) uppfattningen att traumatiska upplevelser visst har betydelse, men att dessa inte nödvändigtvis måste begripas. Han poängterade att tankar inte är att likställa med fakta och att vi ofta förstärker problem genom att repetera tankesnurror som hos deprimerade nästan undantagslöst är starkt negativa. Det som utmärker deprimerade är inte negativa tankar, det är långtifrån onormalt. Det utmärkande är istället att negativa tankar sällan balanseras med positiva. Wolpe menade att istället för att älta det redan många gånger ältade är vägen fram att ifrågasätta negativa tankar och ersätta eller balansera dessa med tankar som är mindre destruktiva.
Vägen till bättring handlar alls inte om att på konstlad väg mana fram glada tankar och samtidigt låtsas som om problem inte existerar (även det har prövats vetenskapligt men utan mätbart positiv effekt). Däremot handlar det om att ifrågasätta invanda tankemönster och beteenden.
Layard och Clark förespråkar psykologer och terapeuter som inte främst tar betalt för att, som i en Woody Allen-film, sitta med huvudet på sned och lyssna på ”stackaren” i fåtöljen. Istället ska terapeuten interagera aktivt och ”vuxet” med patienten. Att peka med hela handen är däremot inte rekommenderat. Samspelet mellan patient och skicklig terapeut går mer ut på att terapeuten erbjuder en stödjande miljö samt ställer frågor som stimulerar patienten att själv tänka utifrån nya och mer positiva infallsvinklar. En annan uttalad ambition är att förändra invanda beteendemönster.
Författarna är inte särskilt imponerade av de senare decenniernas universallösning, psykofarmaka. De menar att så kallade lyckopiller visst kan lindra problem kortsiktigt, men att roten till problemen kvarstår samt att pillereffekterna avtar med tiden. Deras konklusion är att piller rentav motverkar en mer långsiktigt hållbar läkning.
Av tre skäl kommer boken Thrive sannolikt att fungera som ett referensverk. För det första ger boken en god allmänbildande översikt av forskningsläget på ett spännande område som har central betydelse för många människor. För det andra tycks författarnas uppfattning att KBT erbjuder en effektiv väg framåt vara väl underbyggd. För det tredje rider författarna på en befintlig trend, en trend som de förvisso själva bidragit till att skapa.
Under åtminstone ett decennium har hälsovårdsstödet för KBT stadigt ökat, inte minst i Sverige. Vidare finns det god anledning att tro att KBT inte bara är ännu en modefluga. Rönen är vetenskapligt verifierbara och metoden är inte promoverad av en kommersiellt driven läkemedelsindustri. Inte heller står och faller KBT med populariteten hos någon speciell guru eller talesperson.
Som vanligt saknas förstås inte framgångshinder. Layard och Clark argumenterar övertygande för att gamla fördomar knutna till mentala problem reducerar behandlingseffekten eftersom patientens tilltro påverkar utgången. Bland sådana fördomar inkluderar författarna (miss)uppfattningen att psykoterapi (fortfarande) är något av en pseudovetenskap.
Ett andra hinder som författarna lyfter fram är att förlegat – effektlöst – tankegods ännu åtnjuter starkt institutionaliserat stöd inom hälsovårdssystemet. En standardkritik från traditionella terapeuter är att KBT bara fungerar som en plåsterlapp. I Storbritannien har rivalitetsmotståndet bemötts genom att en helt ny oberoende organisationsstruktur har börjat utvecklas runt KBT, en struktur som löper parallellt med äldre vårdenheter som hanterar mentala problem.
Ett tredje hinder är att kvaliteten på terapeutens utbildning och omdöme har avgörande betydelse. Att tricksa med människans tanke- och känsloliv är förstås ingen liten sak. Författarna påpekar att en dålig terapeut kan göra mer skada än nytta. Nyutexaminerade terapeuter som tror sig veta bäst utan att själva ha mötts av några verkliga motgångar i livet är ingen tilltalande tanke. Samtidigt finns en risk att terapeuter som hunnit förvärva livserfarenhet lutar sig alltför hårt mot föråldrat tankegods.
En omständighet som Layard och Clark inte behandlar brett är hur mer allmänna samhällsnormer påverkar människans mentala hälsa. Att den materiella överlevnadskampen står i fokus i länder som befinner sig längre ner på den ekonomiska utvecklingskurvan, är lättbegripligt. Svårare att begripa är om det senare betyder att mentala problem då trängs bort eller om mental ohälsa också är lite av ett lyxproblem? Har välfärdsstaten – en lindrare av materiell överlevnadsångest – blivit ett så säkert försörjningsalternativ att den nu bidrar till att underblåsa existentiell ångest?
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Layard och Clark diskuterar heller inte hur stor faran är för att psykologins utveckling påverkas av den politiska och akademiska sfärens egenintressen. Undervärderat är hur nutidens offermentalitet i hög grad är ett resultat av ett politiskt behov. Det är knappast en slump att den politiska sfären på allvar fick upp ögonen för mentala aspekter på 1960-talet. Den ursprungliga materiella kampen var då på god väg att infrias. Nya politiska mål behövdes för att hålla kampen levande. Behändigt nog vann personer som Sartre och de Beauvoir superhjältestatus genom talet om borgerlighet respektive kön som ”själstillstånd”. Att den politiska (vänster)sfären sedan dess har letat med ljus och lykta för att verifiera detta tal, är ungefär lika politiserat som när högern avfärdade depressioner som omanliga eller (i kvinnans fall) som uttryck för hysteri (erkännande av mentala problem riskerade att utmynna i skattehöjande statsingripanden).
I vilken mån har denna politiskt underblåsta offermentalitet påverkat både dem som äskar och dem som beviljar anslag? Hur mycket har kultursektorn – som genom sitt likaså starka beroende av statsanslag alltid varit färgad av den egna epokens politiska normer – bidragit till att stärka den ”nedstämdhetskultur” som har dominerat under senare decennier? Under denna tid har knappast en bok, film eller teaterpjäs prisats om den inte har syftat till att lyfta fram ”den mörka sanningen”.
Men om livet verkligen var lika glädjebefriat som i en Lars Norén-pjäs, skulle vi då inte allihop gå och hänga oss? Främjas inte depression och ångest när kultursektorn ändå ständigt sänder signalen att det inte går att vara seriös utan att tämligen ensidigt grotta ner sig i livets skuggsidor? Det går att argumentera för att en svårmodets intresseväv omfattar såväl många politiker, akademiker som kulturpersonligheter. Hur har egentligen denna intresseväv påverkat också psykologer och terapeuter? Hur har den påverkat folkhälsan?
Frågeställningar som dessa beträder en rad politiskt minerade intressefält. Det minskar inte behovet av belysning, tvärtom. Layard och Clark gör ett formidabelt jobb för att hjälpa personer utanför deras egna forskningsfält att närma sig depressions- och ångestproblematiken. Det är precis vad som krävs för en ännu bredare sammanhangsförståelse. Värt att basunera ut med cymbaler och trumpeter är också författarnas budskap att hjälpen som idag finns att tillgå är mer effektiv än tidigare. Det kan vara ett första steg att slå an hos patienter som idag saknar tillräcklig gnista för att ens orka eller vilja konsultera hälsovårdssystemet. Det tycks alltså finnas en rad goda skäl att lyfta fram KBT ännu mer än idag.