De senaste åren har vi kunnat se något av en kulturkonservativ renässans i form av ett antal färgstarka kulturkonservativa debattörer, som emellertid haft svårt att få utrymme på kultursidorna. De kulturkonservativas fördel, och nackdel, är att de är så gott som ensamma inom borgerligheten att diskutera kulturfrågor ur annat än ett ekonomiskt perspektiv. Detta eftersom liberalismen i Sverige sedan många år kastat in handduken på området.

Fram till den allmänna radikaliseringen på 1960- och 70-talen rådde en relativ balans mellan de olika ideologiska perspektiven i kulturdebatten. Såväl kulturradikalismen som kulturliberalismen och kulturkonservatismen hade namnkunniga och talföra företrädare. Från och med 1970-talet kom emellertid kulturkonservatismen och liberalismen att trängas undan av den kulturr...