En i flera avseenden oroande aspekt, för såväl grönlänningar som USA, är de omfattande kinesiska investeringarna i landet. I en liten ekonomi som den grönländska med en bruttonationalprodukt på ca 19 miljarder svenska kronor ger även blygsamma, med kinesiska mått mycket blygsamma, investeringar ett stort inflytande.

Att grönlänningarna knappast vill låta sig domineras av en ny ”kolonialmakt” när man under lång tid försökt få en ökad självständighet från Danmark är förståeligt. Frågan är dock vilken handlingsfrihet grönlänningarna egentligen har? Med en befolkning på 58 000 människor har man inte de ekonomiska resurser som krävs för att själva exploatera landets naturrikedomar. Det krävs utländskt kapital.

Problemet är dock större än bara utomstående aktörers ekonomiska inflytande. Grönland har åter blivit en säkerhetspolitisk brännpunkt. I USA och Danmark, båda medlemmar av Nato, finns det en oro att de kinesiska investeringarna också kan leda till att Kina skaffar sig såväl politiskt inflytande som att kinesiska infrastruktursatsningar kan ha militära implikationer. Kan det uppstå situationer där kinesiska vapensystem baseras på Grönland? Eller att kinesisk infrastruktur kan användas av eller ”lånas ut” till Ryssland? En inte helt omöjlig tanke i dagens säkerhetspolitiska läge där både Kina och Ryssland betraktar USA som sin huvudmotståndare i det globala maktspelet.

Elisabeth Braw lyfter fram betydelsen av de amerikanska radarsystemen på Thulebasen vilka utgör en viktig del av USA:s förvarningssystem för att kunna möta angrepp med interkontinentala robotar från såväl Ryssland som Kina. Till det kan läggas det pånyttfödda behovet av att kunna hindra ryska ubåtar och flygstridskrafter baserade på Kolahalvön från att avskära förbindelserna mellan Europa och USA. En fråga som blev inaktuell när kalla kriget tog slut, men som på nytt aktualiserats kopplat till den ryska annekteringen av Krim 2014 och Rysslands kraftiga upprustning det senaste årtiondet. Nato planerar åter för att i en krigssituation kunna föra förstärkningar över Atlanten för att kunna möta ryska militära hot i Östeuropa.

Linjen Grönland–Island–Storbritannien utgör en geografisk förträngning som ryska marin- och flygstridskrafter måste passera för att kunna verka effektivt i Atlanten. Att inte ha full handlingsfrihet över och i anslutning till Grönland skulle skapa stora svårigheter för Nato när det gäller att skydda Atlantförbindelserna.

Att danmark varken har de ekonomiska eller militära resurserna för att kunna utveckla Grönlands näringsliv och säkerställa nödvändig militär närvaro är uppenbart. Det enda enskilda land som skulle ha tillräckliga medel för att fast förankra Grönland i Nato och de västliga ekonomierna vore USA. Risken är dock stor att grönlänningarna skulle uppfatta en målmedveten sådan politik från USA:s sida som att de bytte ut dansk överhöghet mot en annan än mer dominerande ”husse”.

En lösning, nu när EU börjar alltmer tänka i säkerhets- och försvarspolitiska banor, kanske vore att unionen tog på sig ett större ansvar för att utveckla det grönländska näringslivet. Det med de dubbla motiven; minska kinesiskt (och ryskt) inflytande och reducera risken för att grönlänningarna uppfattar att de bara byter ut en kolonialmakt mot en annan, USA istället för Danmark.

Även om Grönland bara har ett associationsavtal med EU borde förutsättningarna finnas. Redan idag ger EU ett omfattande stöd till Grönland, cirka 2,2 miljarder svenska kronor för åren 2014–2020. EU har också deklarerat att Grönland har ett stort geostrategiskt värde för unionen. Grönland tillhör Nato (genom Danmark) och utgör en vital del i alliansens försvarsstrategi för det arktiska området och Nordatlanten. Här sammanfaller EU:s och Natos intressen på ett mycket påtagligt sätt, något som borde underlätta ett sådant koncept.