Dessutom skrev han uppskattade skådespel som spelades på landets främsta teatrar men nu är helt glömda. Sin mest betydande och minnesvärda insats gjorde han som tidig förespråkare för konstens modernistiska pionjärer, särskilt de svenska Matisse-eleverna, medan de ännu möttes av starkt motstånd från kulturetablissemanget.

”Men var han en stor, originell kritiker som Brandes eller T S Eliot?”

Till skillnad från andra ledande kritiker från samma tid – Fredrik Böök, Klara Johanson – är August Brunius idag nästan bortglömd och föga omskriven. Det är därför glädjande att Per I Gedin nu ägnat honom en biografi som särskilt uppehåller sig vid konstkritiken och dess förhållande till modernismens framväxt i Sverige. Boken bygger framförallt på huvudpersonens recensioner, tidningsartiklar och brevväxling med andra av tidens kulturpersonligheter som Pär Lagerkvist och Carl Milles. Däremot intresserar sig Gedin föga för Brunius dramatik, och hans privata familjeförhållanden behandlas endast översiktligt och knapphändigt.

Detta är faktiskt synd, ty även om konstkritiken utan tvivel var August Brunius bästa gren, är det svårt att förstå hans personliga egenart, intressen och drivkrafter, om man inte ser honom mot bakgrund av den mångsidigt begåvade kulturfamilj han tillhörde. Där finns till exempel farfaderns bror, den av Gedin aldrig omnämnde Carl Georg Brunius, grecist, konsthistoriker, präst, skald och vittberömd arkitekt. Där finns fadern Tor, förläggare och skriftställare; brodern John, känd teaterman och skådespelare; svägerskan Pauline, den ännu mer berömda och ofta omskvallrade teaterchefen; samt inte minst hustrun Célie, den kända kulturjournalisten. Alla har de rimligtvis haft inflytande på Augusts utveckling, mångsidiga kulturintressen, hävdelsebehov och ambition att behärska tidens nya trender på de flesta konst­områden. I nästa generation finns Augusts och Célies barn: konstnären Göran, journalisten Clas, esteten och konstprofessorn Teddy – alla på sin tid omtalade, mångsysslande och lätt excentriska kulturpersonligheter. Ändå blir dessa närstående personer endast i förbigående omnämnda av Gedin, om ens det, och deras förhållande till August Brunius blir aldrig klargjorda.

Som det nu är framstår huvudpersonen i Gedins framställning som en häpnadsväckande mångsidig men på något sätt en anonym och blodlös gestalt utan fasta normer eller principer (förutom att han gillar engelsk kultur men avskyr tysk). Som kritiker tycks han varken vara konservativ som Fredrik Böök eller radikal som Erik Blomberg utan växlande mellan olika och ofta helt oförenliga ståndpunkter. Ej sällan tycks han glida på en räkmacka mellan dåtidens olika konventioner och trender. I ena stunden är han beredd att karakterisera Picasso som obegåvad, kubismen som humbug och hela den parisiska avantgardemiljön som suspekt och mindervärdig. I nästa ögonblick framstår han som modernismens främste förkämpe och höjer Isaac Grünewald och andra Matisse-elever till skyarna. Ofta försvär han sig till höga konstnärsideal men överger dem när det gäller att snickra ihop enkla underhållningspjäser som han tjänar pengar på.

Var finns sammanhanget i allt detta? Och hur skall man förstå hans utveckling som kritiker? Möjligen fanns det både sammanhang och utveckling, men det framgår aldrig klart, eftersom Gedin disponerat sin bok efter August Brunius olika verksamhetsområden utan att relatera dem till stadier i karriä­ren eller levnadsloppet. Först kommer ett ultrakort kapitel om ”människan” August Brunius yttre karriär från vaggan till graven, dock utan närmare beskrivning av hans personlighet eller förhållande till hustru, släkt och vänner. Därefter ett långt kapitel med utförlig redogörelse för konstkritiken i kronologisk ordning, i huvudsak baserat på konstrecensioner. Därpå ett likaledes kronologiskt kapitel om arkitekturkritiken i relation till Stockholms byggnadshistoria. Därpå ett kapitel om Brunius insatser som kulturdebattör, ett annat om hans inställning till offentlig konst, ett annat om hans teaterkritik samt (mycket kort) ett om hans egen dramatik. Därpå ett kapitel om hans brevväxling. Slutligen en kort epilog om hans alltför tidiga död 1926 och nekrologerna efter dödsfallet.

Allt är plikttroget redovisat och välformulerat, men man får ingenstans veta hur ”människan” hänger ihop med konstkritikern, arkitekturexperten, teatermannen och så vidare. Ej heller får man klart för sig varför Brunius först förkastar modernismen men sedan accepterar den och energiskt förespråkar den i målarkonsten (men inte i arkitekturen). Handlar det om en genuin omvändelse till nya konstideal eller är han en opportunist som bara rättar sig efter hur vinden blåser?

Vad man däremot får klart för sig är att August Brunius är verksam som kritiker i en tid när kulturlivet är mycket annorlunda. En tid när framstående konstnärer som Isaac Grünewald kan avfärdas i dagspressen med hånfulla tillmälen och antisemitiska glosor. Rent avskyvärt är att läsa de grovheter som Carl Larsson, Albert Engström och andra folkhjältar rutinmässigt vräkte ur sig om modernismen som helhet. I jämförelse med dessa skändligheter framstår onekligen delar av August Brunius konstkritik som underverk av estetisk sensibilitet och gott omdöme. Dessutom skrev han publikvänligt och var tveklöst en god kulturjournalist med sinne för vad som rörde sig i tiden. Men var han en stor, självständig och originell kritiker som exempelvis Georg Brandes eller T S Eliot? Knappast. I varje fall har inte Per I Gedin lyckats övertyga mig om att så var fallet.

Vad han har lyckats med är att dokumentera och redovisa August Brunius konstkritik och övriga verksamhet i stora drag. Det är i och för sig en berömvärd forskargärning att lägga till de många andra som Per I Gedin med oförminskad energi har åstadkommit på sin ålders höst. Men boken lämnar alltså en del övrigt att önska när det gäller förståelsen av Brunius som människa och kritiker.