Socialdemokraterna återvann regeringsmakten med stöd i folketinget av Radikale Venstre, Socialistisk Folkeparti och Enhedslisten – det senare ett rödgrönt parti med kommunistisk bakgrund. Med Mette Frederiksen fick Danmark också sin yngsta (41 år) – och andra kvinnliga – statsminister någonsin. Frederiksen har trots sin relativa ungdom suttit i folketinget i 18 år och dessutom varit både arbetsmarknadsminister och justitieminister. Hon är Mette med danska folket och känd för att ha hårda nypor och en rapp käft.

I motsats till sin föregångare som partiledare, Helle Thorning-Smith, som kom från en konservativ om än ganska enkel medelklassmiljö, är Mette uppvuxen i arbetarrörelsen, dessutom i det röda Ålborg där hennes far, farfar och farfars far har varit aktiva på ledande poster i fack och parti. I den nyutkomna samtalsboken Mette Frederiksen. Et politisk portræt, skriven av stjärnjournalisten på Berlingske Thomas Larsen, karakteriserar hon sin hemmiljö som varm och öppen. Den var givetvis hängivet socialdemokratisk, men samtidigt inriktad på att uppnå konkreta resultat och snarare pragmatisk än tilltalad av ideologiska paroller. På en punkt fanns dock en stark och uttalad aversion, nämligen i synen på kommunismen och det sovjetiska östblocket.

Mette Frederiksen tillhörde som ung partiets vänsterflygel. I den utdragna och uppslitande fraktionsstriden inom partiet, vilken sträckte sig över två årtionden, tillhörde hon från det hon kom in i folketinget oppositionen mot partitoppen. Trots detta framstod hon som den oomstridda kandidaten till partiledarskapet när Helle Thorning-Smith avgick efter valförlusten 2015. Åren i regeringen hade, enligt henne själv, givit nya erfarenheter, slipat av hennes ofta aggressiva retorik och fått henne att inse vikten av att gå i takt med väljarna och hålla de löften partiet ställt ut.

Mette Frederiksen övertog alltså 2015 ordförandeskapet i ett parti som var demoraliserat av de gångna årens regeringssamverkan med Radikale Venstre och Socialistisk Folkeparti, och ideologiskt desorienterat på avgörande politiska sakområden. Hon inledde därför ett långsiktigt arbete med att lägga om partiets linje på framförallt två punkter, dels ifråga om invandringen, dels den ekonomiska politiken.

Skiftet skulle komma att bli radikalt och bröt med inriktningen under de två föregående årtiondena. Motivet var inte främst valförlusten 2015, utan något mer djupgående. Socialdemokratin hade sedan början av 2000-talet förlorat en stor del av sina väljare. Från att ha varit ett 35–40 procent-parti under hela efterkrigstiden, hade de mer permanent rasat ned till en nivå kring 25 procent; som värst noterade de under en period ynka 15 procent i opinionsundersökningarna. Nästan hela nedgången berodde på invandrarfrågan, och hade framförallt kommit Dansk Folkeparti till del. Fredriksen insåg att det inte längre var självklart att socialdemokratin skulle spela en ledande roll i dansk politik, i synnerhet inte med tanke på de europeiska broderpartiernas kraftiga tillbakagång. Partiet måste helt enkelt lägga om sin kurs ifråga om invandringen för att kunna vinna väljarna tillbaka.

”Partiet måste helt enkelt lägga om sin kurs ifråga om invandringen för att kunna vinna väljarna tillbaka.”

Till detta kom en bitter erfarenhet från koalitionsåren 2011–2015 med De Radikale och SF. För det första hade det visat sig att SF fortfarande inte var regeringsdugligt. Partiet klarade inte av att ta ansvar för beslut som kortsiktigt avvek från dess vänsterideologi – efter ett par år i regeringen nästan kollapsade partiet och tvingades lämna koalitionen för att inte gå under. För det andra hade samarbetet med De Radikale kostat mer än det smakade. Med den profilstarka finansministern Margarete Vestager i spetsen hade De Radikale dikterat regeringens linje inom finans- och invandringspolitiken och tvingat socialdemokratin till flera smärtsamma löftesbrott. Frederiksen och hennes rådgivare kom efterhand till slutsatsen att de inte ville ha ett nytt regeringssamarbete med De Radikale.

Efter drygt två års förberedelser lade Frederiksen i februari 2018 fram den nya politiken. Vad var det då den gick ut på? Med Mette Frederiksens egna ord hade partiet kommit ur ”samklang med sine vælgere”. Partiet förstod inte ”i tide, hvad invandringen ville betyde” för det danska samhället. Hon hävdade också att socialdemokratin, precis som demokraterna i USA, hade ägnat sig för mycket åt minoritetspolitik och fastslog att partiet framförallt skulle vara relevant för vanliga människor – de ”som ikke dyrker identitetspolitik, og er optaget af nichepolitik”. Och hon tillade vidare att ”man er ikke et dårligt menneske, fordi man ikke ønsker se sit land blive grundlæggende forandret”. Mest överraskande var kanske att Frederiksen kritiserade sina företrädare för att ha skambelagt Dansk Folkepartis ledning och ansåg att DF:s stora och snabba tillväxt var en följd av att socialdemokratin hade fört en orealistisk och elitistisk politik i invandrarfrågan.

I den nya planen ingick att sätta en övre gräns för antalet icke-västliga invandrare, att prioritera stöd till flyktingar i deras närområde istället för i Danmark och att skärpa kraven på integration i det danska samhället. Frederiksen beslöt också att partiet skulle ansluta sig till den ytterst restriktiva invandringspolitik som den borgerliga regeringen 2018 föreslog folketinget att införa. Visst fanns det en opposition inom partiet mot den nya linjen, men omsvängningen hade diskuterats och förankrats i landets alla partiföreningar och arbetarkommuner innan den lanserades och hade därför ett stort stöd.

Reaktionerna på den nya linjen var blandade. Vänstern och de Radikale fördömde den, medan Dansk Folkeparti och Venstre välkomnade den. Men framför allt visade opinionsundersökningarna att väljarna i hög grad bejakade den, även om det fanns en utbredd skepsis till om partiet skulle fasthålla den i regeringsställning. Om det senare säger Mette Frederiksen i boken att efter hennes ”bedste overbevisning må Socialdemokratiet aldrig flytte sig tilbage”. Och hon tillägger att: ”Normalt går jeg efter kompromiser, men ikke i udlændingepolitikken. Hvis ikke man [partiet] vil det, som jeg har sat mig i spidsen for, skal man have en anden formand”.

Kursskiftet åstadkom en lång rockad i dansk politik. Mellan socialdemokratin och dess historiska samarbetspartner Radikale Venstre öppnade sig en ideologisk avgrund, samtidigt som relationerna till Dansk Folkeparti tinade upp. Huruvida det senare var planerat eller en oavsiktlig effekt av den politiska nyorienteringen är svårt att säga; icke desto mindre försvagade det Venstrekoalitionen att dess stödparti i Folketinget plötsligt började samverka med socialdemokratin.

Men rockaden visade sig också ha en annan konsekvens. I årets junival mer än halverades Dansk Folkeparti, vilket tvingade regeringen att avgå. Preliminära valanalyser tyder på att socialdemokratin har återvunnit arbetarväljare från DF, men samtidigt förlorat invandrarvänliga vänsterväljare till Socialistisk Folkeparti och Radikale Venstre. I de förhandlingar som senare ledde fram till Mette Frederiksens första regering, var Radikale Venstre den stora förloraren. I motsats till 2011 års regeringsförhandlingar fick de nöja sig med socialdemokratiska eftergifter i några få symbolfrågor och dessutom acceptera en annan ekonomisk politik än den de hade representerat sedan finanskrisen 2008.

Mindre uppmärksammat, men minst lika avgörande är den omläggning av socialdemokratins ekonomiska politik som Frederiksen har avviserat. Medan tidigare regeringar, både av socialdemokratisk och borgerlig kulör, har sökt öka arbetskraftsutbudet genom att bland annat begränsa sociala bidrag och minska skatten på arbete, har Frederiksen låtit förstå att detta har resulterat i för stora klyftor. Under hennes ledning skall finanspolitiken istället vägledas av en mer rättvis fördelning av resurserna. Hon menar också att omvandlingstrycket i den offentliga sektorn under flera år har varit alltför hårt och ensidigt med stress, sjukskrivningar och kompetensflykt som följd. Får man ta Frederiksen på orden kommer den budget som under hösten skall antas av folketinget att öka skatten på arv, företag och höga inkomster, samtidigt som effektiviseringen av den offentliga sektorn – i den form den hitintills har bedrivits – skall nedtonas. Vad detta resulterar i återstår naturligtvis att se, men risken för lägre tillväxt och dämed krav på minskade offentliga utgifter är uppenbar.

Hur skall då Mette Frederiksen och den politik hon står för karakteriseras? Naturligtvis har hennes kritiker stämplat henne som ”höger”, men Thomas Larsen påpekar att hon snarare är traditionalist och står för önskan om återgång till en klassisk socialdemokratisk reformpolitik. Hon har definitivt flyttat sig själv och partiet från en liberal internationalism till en prioritering av nationen och nationell gemenskap. Frederiksen har blivit alltmer kritisk till globaliseringen, men uppfattar sig likväl som modernist. Mer än något annat verkar hon ha tagit intryck av socialdemokratins dramatiska tillbakagång och minskade inflytande i länder som Frankrike, Holland, Tyskland och Sverige. I de två senare länderna sitter partierna visserligen i regeringsställning, men med icke-socialistiskt flertal i riksdagen. Helt klart ser hon invandringen och identitetspolitiken som främsta hindret för att återställa socialdemokratins inflytande.

Mette Frederiksens valseger uppmärksammades intressant nog internationellt. I Tyskland applåderades den av förre SPD-ledaren Sigmar Gabriel, som framhöll kombinationen av försvar för välfärdsstaten och stram invandringspolitik som nyckeln till att bemöta högerpopulismen. Samma hållning uttryckte Paul Collier, tidigare rådgivare till Tony Blair, i New Statesman. Enligt Gabriel blockeras den nödvändiga omprövningen av den välbeställda och högutbildade medelklass som idag sitter på makten inom de socialdemokratiska partierna i Europa. Ledningen i SPD tog föga överraskande avstånd från Gabriel och menade att han har övertagit högerns världsbild. Det är uppenbart att den linje Mette Frederiksen valt noggrant följs av omvärlden. Hur hennes val utfaller de närmaste åren kommer med säkerhet att påverka broderpartierna i grannländerna.