Migrationsfrågan
I sin artikel om migrationen, ”Se om ditt eget hus” (Axess nr 4/2020), berör Torbjörn Elensky förtjänstfullt ett antal målkonflikter i migrationsfrågan, vad gäller såväl emigration som immigration. Målkonflikter/trade-offs och också regelrätta problem som är behäftade med invandringen, både ekonomiskt och kulturellt och oavsett om det rör sig om arbetskrafts- eller asylinvandring, är tämligen genomlysta (om än inte alltid intellektuellt allmängods). Men på senare tid har också den andra sidan av myntet – de målkonflikter som är kopplade till och emanerar från utvandringen (även om utvandraren och invandraren är samma personer och grupper) kommit att uppmärksammas.
En viktig insikt, som Elensky behandlar ingående, rör remittensernas roll – alltså de pengar som utvandraren skickar hem. (Elensky definierar remittenser som ”pengar som den som jobbar utomlands skickar hem” men det är för snävt, ty överskott av pengar som man har kommit över utan att arbeta, till exempel erhållna bidragsmedel som skickas hem, är även de remittenser.)
Sådana remittenser har tidigare ansetts vara positiva för såväl hemlandet som mottagarlandet; men vad gäller den senare givetvis om det rör sig om remittenser i den snävare definitionen, alltså arbetsinkomster. Turgut Özal, då ställföreträdande GD för (den turkiska) Statens planeringsverk och sitt lands kommande premiärminister framhöll sålunda 1969, om remittenserna från turkiska gästarbetare, att dessa ”kom till vårt stöd som en lotterivinst, som gudasända”. Vid den tiden uppgick remittenserna till 70 procent av det årliga inflödet av utländsk valuta till Turkiet.
Men enligt senare forskning, som Elensky refererar, tenderar remittenser snarare att dämpa än att stimulera till utveckling i hemlandet. Det finns en negativ korrelation, och sannolikt också ett menligt samband, mellan remittenser och ekonomisk tillväxt, eftersom det relativt stora och stadiga inflödet av tillskott utifrån hämmar reformer för en öppnare ekonomi som kan generera sådana flöden på grundval av handelsutbyte eller utländska investeringar. I Turkiets fall var det, ironiskt nog, just under Özals premiärministerskap först i början av 1980-talet som ekonomin liberaliserades, utrikeshandeln och exporten steg och utländska direktinvesteringar ökade, och därmed också beroendet av remittenserna försvann.
Även åsikten att remittenserna är till gagn för invandrarlandet, eftersom strävan att skicka hem pengar befrämjar en högre sysselsättning bland invandrarna, får revideras. Och då inte på grundval av att invandrares sysselsättningsgrad, som tidigare låg högt över inföddas, i Sverige sedan slutet av 1970-talet ligger markant under snittet. Även om och när invandrare har högre sysselsättningsgrad än infödda, kan remittenser vara till men för invandrarlandet.
Som Elensky framhåller kan remittenser begränsa livet för en ekonomisk flykting eftersom han, ty det är oftast en han, tvingas prioritera snabba, lätta pengar framför språkkunskaper eller utbildning.
Ett gästarbetarsystem som det tyska är typexemplet på en sådan utveckling av oförutsedda konsekvenser. Efter någon generation visade det sig för, först, Bonn och efter återföreningen för Berlin, att gästarbetarna från Turkiet inte åkte hem efter några år, trots att detta var den offentliga politikens avsikt, att de fick barn och barnbarn i landet som fortsatte att leva i sina föräldrars enklaver, och att de politiska motsättningarna från hemlandet kring islams roll eller kring Turkiets kurdiska fråga, eftersom det visade sig att en hel del av ”die Türken” som kommit, faktiskt var kurder, numera också hade blivit en del av den tyska politiska verkligheten.
Ett antal mindre övervägda politiska beslut för mer än femtio år sedan, kom således att leda till avgörande förändringar i nutid.
Den offentliga svenska hållningen å sin sida, från den tid då de beslut kom att fattas som idag präglar migrationsfrågan i vårt land, kan bäst illustreras med några ord av socialdemokraten och ledamoten av riksdagen, Bengt Fagerlund, själv medlem i den invandrarpolitiska kommitté som framlade 1975 års invandrarpolitik, från riksdagsdebatten den 14 maj samma år:
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
”Det är inte lätt att möta en ny miljö och ett främmande språk särskilt om man har dålig skolunderbyggnad, såväl teoretisk som praktisk. Ett välfärdsland som Sverige har därför skyldigheter att vidta åtgärder för att underlätta invandrarnas villkor, inte bara under den första tiden, utan också ge dem möjligheter att bevara sin kultur och sin särart i framtiden.”
Det är hög tid, som Elensky korrekt framhåller, att se på migration som ”en omfattande fråga, som inte kan inskränkas till att handla om bara vårt ansvar”.
Författare och företagare.