En sedan lång tid etablerad sanning lyder att vi är som mest energiska och nytänkande i unga år. Har man inte lyckats åstadkommit något av bestående värde efter 30 är det rökt.

Detta gäller särskilt för konstnärer. Lika säkert är också att den konstnärliga kreativiteten obevekligt avtar med ålderns rätt. Vem tror på allvar att någon över 80 år överhuvudtaget har något att komma med?

Det gör jag (och inte bara för att jag närmar mig de sextio). Jag har sett detta fenomen i verkligheten. Staden: London. Platsen: Festival Hall i South Bank Center: Ämnet: An evening with George Smiley.

Vi är väl ett par tusen som samlats en tidig septemberkväll för att lyssna på John le Carré som vid 85 års ålder just kommit ut med en ny roman. Och inte vilken bok som helst: Smiley is back!

I min värld är George Smiley en av de verkligt stora litterära hjältarna i engelsk litteratur, fullt jämförbar med Sherlock Holmes. Att han nu återuppväckts från de döda 35 år efter vad alla inbillade sig var hans sista insatser mot västvärldens fiender i Smiley’s People fick hjärtat att slå och pulsen rusa hos hans globala fanklubb. Något i stil med uppståndelsen efter att Arthur Conan Doyle återbördade Sherlock Holmes från Reichenbachfallen till 221 B Baker Street.

Men till skillnad från Holmes är Smiley inte en konstruktion utan en riktig människa, det vill säga komplicerad. Denne milde, neurotiske och introverte man som älskar tysk medeltidspoesi och solitära promenader är i grunden övertygad om att han genom sitt yrkesval förrått sig själv. Spioneri är per definition en verksamhet med i bästa fall tveksamma moraliska val. George Smiley ägnade hela sitt vuxna liv och knivskarpa intellekt åt att spela ut människor mot varandra. All for the greater good, naturligtvis.

Det är dock som allt annat i hans bransch en sanning med stor modifikation. Och vad som är säkert, och vad som är temat i A Legacy of Spies, är att historien alltid hinner ikapp och att de en gång så klara distinktionerna mellan gott och ont, mellan rätt och fel, har upplösts.

John le Carré har själv en kort erfarenhet av spioneri, eller rättare sagt underrättelseverksamheten i MI5 och MI6. Under några av kalla krigets kallaste år fick han inblickar i hur det går till i den verkliga världen. De lyckliga sluten, lärde han sig, är få.

John le Carré har inte tillnärmelsevis några yttre likheter med sin hjälte. Det är ingen hämmad och inåtvänd figur utan en påfallande stilig karl som i över en timme dompterar, charmerar och underhåller. Men likt George Smiley är han en moralist. Han medger att tiden i MI 5 på Curzon Street bland excentriska kolleger, i linoleumklädda korridorer och illa upplysta rum kändes som ett ”fairy land”. Han är också övertygad om att han, likt Smiley, och alla andra i grunden hade ädla motiv. Det var ett kall: ”driven of a love for country”.

Men han inser samtidigt att han kom till sin rätt i en miljö som överensstämde med mindre tilltalande personlighetsdrag hos honom själv. För livslögnen är ett permanent tillstånd hos le Carré. Hans far var en bedragare – en confidence man – av format och detta faktum har han både plågats och dragit nytta av. Han har själv antytt att man ska vara försiktig med att sätta sin lit till hans biografi. Frågan om vad som är cover och vad som är den riktige John le Carré kan han inte själv besvara. Detsamma gäller i hög grad för George Smiley.

I A Legacy of Spies återknyter vi bekantskapen med det gamla gänget: Peter Guilham, Oliver Lacon, Bill Haydon, Toby Esterhazy, Jim Prideaux med flera. Intressant nog spelar Alec Leamas från Spionen som kom in från kylan, le Carrés stora genombrott, en av huvudrollerna. Återigen: historien hinner alltid ikapp.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

A Legacy of Spies har fått lysande recensioner. Jag instämmer och rekommenderar därför starkt Thomas Engström (se hans krönika i detta nummer) att ändra sig och ge sin gamle idol en ny chans. Men detta är inte en recension och jag har inte för avsikt att avslöja vare sig handling eller slut.

Överensstämmelserna mellan John le Carré och Graham Greene är flera och uppenbara: en blandning av kosmopolitiska miljöer, storpolitiska förgreningar, livsnederlag, förräderi och moraliska vägval. Begreppet Greenland är en sinnesstämning och ett själsligt tillstånd som i många avseenden överensstämmer med le Carrés.

Det anger också en såväl fysisk som mental geografi. I en fint illustrerad artikel med karta och gatuadresser skriver Evening Standard påpassligt om ”George Smiley’s London”. Jag har inte förmått mig att vallfärda till 9 Bywater Street (Smileys bostadsadress) men det var ett nöje att i A Legacy of Spies ännu en gång stifta bekantskap med ett charmlöst och slitet hotellrum långt bortom ära och redlighet: ”a dismal hotel near Charing Cross Station”. När jag gick förbi det fiktiva spionhögkvarteret på Cambridge Cirkus tvingades jag dock resignerat notera att McDonald’s numera tagit över lokalerna.

Läs även artikeln ”Förråd av sitt land” ur Axess nr 8/2019.