Med Freges egna ord: ”Det historiska betraktelsesättet, som försöker avlyssna tingens tillblivelse, och ur tillblivelsen försöker få kunskap om deras väsen, är givetvis helt legitimt – men det har också sina gränser. Om ingenting i tingens ständiga flöde förblir evigt, fast, så skulle möjligheterna att få kunskap om världen upphöra, och allt skulle störta samman i förvirring”.

Om det historiska tankesättet förs till sitt logiska slut innebär det, enligt Frege, att ett absolut giltighetsbegrepp måste ges upp. För att kunskap ska kunna finnas måste det även finnas en beständig och fast sanning som är höjd över historiens gång; i annat fall blir resultatet en långtgående relativism. Frege fann, i likhet med flera nu verksamma filosofer, en sådan relativism frånstötande. För en filosof är det oftast, åtminstone om de tillhör den så kallade analytiska traditionen, ett arguments eller påståendes giltighet som står i fokus för intresset, inte argumentets historiska tillblivelse.

Historiker och sociologer, till vars arbetsbeskrivning hör att redogöra för fenomens historiska och sociala tillkomsthistoria, brukar inte på samma sätt som filosofer förargas över att ett fokus på social och historisk kontext kan slå över i något slags relativism. Att bedriva historia och sociologi är i flera avseenden att relativisera. Idén om historiens och samhällets kontingens ligger i botten på dessa båda discipliner, i alla fall på det sätt som de utövas idag.

Historiker och sociologer kan påpeka att det inte finns någon nödvändighet i hur historien eller samhällen förändras; saker och ting kunde lika gärna ha sett annorlunda ut. Om en person hade varit född in i en annan kultur eller in i ett annat samhälle, skulle han eller hon förmodligen ha omfattat trosföreställningar och politiska åsikter som han eller hon nu förkastar. Det förnuft med vars hjälp en person tar avstånd från vissa ståndpunkter och ansluter sig till andra är lika mycket en historisk skapelse som ståndpunkterna själva är.

Också ”sanning” och ”giltighet” är enligt detta synsätt en historisk och social­ skapelse. Även sanningen kunde ha sett annorlunda ut. I ett antal föreläsningar om pragmatismen som Emile Durkheim, sociologins fader, höll vid Sorbonne vintern 1913–14 påpekades att sanningsbegreppet behövde mjukas upp. Att mjuka upp sanningsbegreppet, sade han, är att beröva sanningen dess absoluta och sakrosankta karaktär. Det är att plocka ned det från den platonska idévärld där det tronat allt för länge och att omvandla det till någonting som låter sig analyseras och förklaras i sociala och historiska termer. ”Allt som utgör förnuftet, dess principer och kategorier, är historiska skapelser”, underströk Durkheim. För en sociolog eller historiker är det således, till skillnad från en logiker som Frege, inte självklart att det finns uppfattningar eller begrepp som tronar höjda över histo­riens skiften.

”Enligt ståndpunktsteorier hyser socialt underordnade grupper – såsom kvinnor, migranter och hbtqi-personer – en mer korrekt uppfattning om vissa frågor än andra grupper”

Hur relaterar en teoris historiska och sociala tillkomst och dess giltighet egentligen till varandra? Vad betyder det, närmare bestämt, för teorins giltighet att den är socialt och historiskt betingad? Innebär det att teorin inte kan resa anspråk på att vara universellt giltig, utan nödvändigtvis måste återspegla de sociala och historiska villkor som den har sprungit ur, eller är giltigheten oberoende av de historiska-genetiska­ faktorerna?

I boken Genesis and Validity. The Theory and Practice of Intellectual History varierar den välkände amerikanske idéhistorikern Martin Jay detta grundläggande tema i 13 intressanta kapitel. Texterna har tidigare varit publicerade i andra sammanhang, vilket gör att man ibland vill invända att författaren inte riktigt håller sig till bokens tema. Detta gäller kanske framförallt de två kapitel som behandlar fotografi. Dessa kapitel är intressanta i sin egen rätt, men faller litet utanför ramen för bokens tema. Andra kapitel är mer pricksäkra.

Jay behandlar ämnen såsom Theodor Adornos varning för att nedlåtande undersöka ”vad som är levande och dött” hos äldre tänkare som vi befinner oss på ett historiskt avstånd ifrån. Man kan lika gärna, invänder Jay, vända på frågan och undersöka vad som är ”levande och dött” i vår egen samtid och vad som eventuellt­ står i vägen för en reception av en förgången tänkare på hans eller hennes egna villkor. Eftervärlden är inte nödvändigtvis en privilegierad uttolkare av sant eller falskt hos äldre tänkare.

Samma tanke återkommer i bokens kanske starkaste nummer, ”Fidelity to the Event? Lukács’s History and Class Consciousness and the Russian Revolution”, i vilken den ungerske filosofen Georg Lukács historiefilosofi underkastas en kritisk granskning. Lukács förväntade sig att historien så småningom skulle övervinna ”det borgerliga tänkandets motsättningar” och därigenom också skapa en fast punkt i hi­storien – det kommunistiska samhället – utifrån vilken historien kunde utvärderas och dömas.

Med ankomsten av det kommunistiska samhället skulle historiens inneboende mening plötsligt uppenbara sig. Detta är förstås, som Jay påpekar, en sekulär variant av kristendomens idé om en yttersta dom. Men historien visar ännu så länge, observerar han, inga tecken på att vara en frälsningshistoria. Hittills har det bara funnits tillfälliga och undflyende punkter i historien utifrån vilken den kan sammanfattas och utvärderas.

Även om frågan om relationen genes/giltighet har en lång historia, blev den ställd på sin spets, påpekar Jay i förordet, först genom uppkomsten av det moderna västerländska samhället. I och med framväxten av moderniteten kom hävdvunna teologiska, ontologiska och moraliska sanningar att omkullkastas. Dessa sanningar, som var gemensamma för alla, hade tidigare mer eller mindre betraktats som garanterade av den gudomliga uppenbarelsen eller av det mänskliga förnuftet. Föreställningen att det finns sanningar som var och en kan tillgodogöra sig bara genom att använda förnuftet på ett riktigt sätt förefaller emellertid främmande så snart det står klart att det finns olika samhällsgrupper som har sitt eget specifika sätt att tänka och sin egen världsåskådning.

Den tysk-ungerske sociologen Karl Mannheim, som underligt nog aldrig diskuteras i Jays bok, har påpekat att det under 1800-talet i Manchester tänktes annorlunda än i tyska pietistiska kretsar, och i de franska salongerna åter annorlunda än vid de tyska universiteten. Det traditionella samhällets enhetliga tänkande bröts i det moderna samhället upp i flera olika gruppers kamp om att få definiera uttolkningen av samhället och hi­storien. Under sådana villkor infinner sig snart frågan: Finns det någon grupps världsåskådning och värderingar som kan göra anspråk på att vara mer giltig eller mer universell än andras, eller är alla ställda på ett och samma plan? Denna fråga är förstås lika pressande idag som vid det moderna samhällets inbrott. En följdfråga blir också vad det egentligen innebär att en grupp kan ha ett mer giltigt perspektiv på samhället än andra.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Man behöver inte, såsom Frege gjorde, nödvändigtvis föreställa sig en teoris eller ett arguments giltighet som tronandes i en transcendent och överhistorisk sfär. Giltigheten kan också, så som hos Lukács­, uppfattas som att den manifesterar sig i en historisk utvecklingsprocess. Ett argument kan snarare än att redan vara sant bli sant. Huruvida ett argument är giltigt eller inte ska enligt detta synsätt överlämnas till ”historiens dom”, som Lukács säger. För Lukács var det arbetarklassen och dess representanter, som var historiens subjekt, som fällde denna dom. Det var arbetsklassen som satt inne med en privilegierad uppfattning om samhället och historien.

För Mannheim, som var elev till Lukács, var det istället de intellektuel­la som förmådde syntetisera samtidens olika disparata perspektiv, varav arbetarklassens var ett, och på så sätt presentera en övergripande sanning om samhället. Föreställningen att vissa grupper har en särskilt privilegierad blick på samhället möter vi idag fortfarande i så kallade ståndpunktsteorier, till exempel hos den amerikanska filosofen Sandra Harding. Enligt ståndpunktsteorier hyser socialt­ underordnade grupper – såsom kvinnor, migranter och hbtqi-personer – en mer korrekt uppfattning om vissa frågor än andra grupper. Hos Lukács, Mannheim och Harding sammanfaller således genes och giltighet. De olika grupperna är i någon mening bärare av sanningen.

En stående invändning från den analytiska filosofins sida mot denna typ av resonemang är att de bygger på det så kallade genetiska felslutet. Jay diskuterar kortfattat detta genetiska felslut, men med tanke på hur centralt detta argument är för bokens tema borde det kanske ha givits ett större utrymme. Enligt det genetiska felslutet begår man ett metodologiskt misstag om man på grundval av en teoris sociala och hi­storiska genes yttrar sig om teorins giltighet. Giltigheten i en teori är nämligen, menar argumentets anhängare, i en logisk mening oberoende av kontexten. Men detta är, kunde man invända, att förutsätta vad som egentligen borde visas. Är verkligen giltigheten alltid oberoende av kontexten? Är inte, som Durkheim påpekade i sina föreläsningar, de giltighetskriterier varigenom sanningen i en teori prövas även de kontextbundna, hi­storiska skapelser? För att det argumentet ska hålla streck tycks det kräva att giltighetsbegreppet utgör den eviga och fasta punkt som Frege drömde om.

Jay har skrivit en intressant och lärd bok, om än inte helt lättillgänglig, en bok som borde vara av intresse för alla som bryr sig om förhållandet mellan tankars sociala och historiska ursprung och deras eventuella giltighet. Som en svaghet i boken måste dock den bristande systematiska behandlingen av ämnet räknas. Men Jay lyckas presentera inspirerande tankar och material som för diskussionen vidare. Mycket mer än så kan rimligen inte begäras när det kommer till eteriska ämnen som detta.