De flesta vet instinktivt vilka verk som hör hemma i en svensk litterär kanon. Det rör sig om namn som Harry Martinson, Selma Lagerlöf, August Strindberg, Viktor Rydberg och Pär Lagerkvist. Kanske även Gunnar Ekelöf och Tomas Tranströmer… men själv intresserar jag mig mer för en kanon som tar vid kring millennieskiftet. Jag har valt två titlar som publicerades för 25 år sedan, alltså år 2000, och som efter ett kvarts sekel mer än väl infriat sina löften om litterär storhet. Lotta Lotass och Lars Jakobson är kända för den djupläsande allmänheten, men kanske inte för den allmänhet som går på bokrea och bokmässa – och det skulle jag gärna se ändring på.

När Lotta Lotass år 2018 berättade att hon lämnat Svenska Akademien hade jag nära till tårarna. Redan 2015 hade hon slutat delta i Akademiens arbete, meddelade hon; hon ansåg sig inte besitta de rätta sociala färdigheterna. Men det hade gått under radarn, som så mycket med Lotta Lotass. Sedan debuten vid millenieskiftet med Kallkällan har hon publicerat en lång rad böcker, diktsamlingar och prosatexter, men somliga av dem är utgivna i oerhört begränsad upplaga på små förlag och således mycket svåra att få tag på. (2024 års Rubicon / Issos / Troja har dock fått genomgå nytryck, och nominerades nyligen till Nor­diska rådets litteraturpris.)

Detta har kanske bara gjort henne än mer populär hos oss fans, då det tycks tyda på en sällsynt sorts integritet. Lotta Lotass vill inte trycka sina böcker i fler exemplar än vad hon tror sig ha läsare. Hon är inte intresserad av intervjuer, tv-soffor eller personporträtt. Hon vill bara skriva.

Men det är nu inte främst den hållningen som gör henne till en så viktig svensk författare utan hennes språk, berättelser och svindlande undersökningar av människan och evigheten. Kallkällan var en storslagen debut – i all enkelhet. Romanen är skriven på en sjungande, ålderdomlig prosa som på något konstigt sätt undviker pastischens diverse fallgropar. Ordkargt men med värme skildrar Lotta Lotass ensamheten och gemenskapen i en norrländsk by, på polarvidderna och på månen, där det häpnadsväckande och övernaturliga vilar tryggt, sida vid sida med det vardagliga och anspråkslösa.

Lotta Lotass tema är ofta mänsklighetens tekniska landvinningar, vilka hon tar sig an med en sällan skådad förundran och ett initierat kunnande, utan att förlora det litterära anslaget. I Kallkällan anas detta, bland annat i de passager som handlar om Andrées luftfärd och kapten Scotts olycksaliga sydpolsexpedition, men det är först i Aerodynamiska tal (2001) som denna aspekt av författarskapet fullt blommar ut. I Den vita jorden (2005) levereras 148 texter om vetenskapliga upptäckter som lösblad i en ask, så att läsaren själv får ordna dem efter tycke och smak.

Den som en gång har fastnat för Lotta Lotass glömmer henne aldrig. Få moderna författare är så angelägna för själen.

Det skulle väl i så fall vara mitt nästa val: Lars Jakobsons Augustprisnominerade roman I den Röda Damens slott, som också kom ut vid millennieskiftet.

Lars Jakobson är författarnas författare. Det vill säga, flera av hans mest hängivna läsare är själva skrivande människor, och somliga av dem har till och med haft honom som lärare på Litterär gestaltning i Göteborg. Till beundrarskaran räknas sådana som Stefan Lindberg, Andrzej Tichy, Peter Fröberg Idling och Johannes Anyuru. Jakobson är flerfaldigt prisbelönt men har ändå inte nått den ryktbarhet han kanske borde ha vunnit om världen varit rättvis och läsarna inte så upptagna med sämre romaner.

I den Röda Damens slott, den av hans böcker som jag älskar allra mest, handlar på ett grundläggande plan om en man som städar ur sin fars hus efter dennes bortgång. Samtidigt försöker han skriva en essä om de övergivna kolonierna på Mars, i ständig dialog med sin trötte och frustrerade redaktör. För i Lars Jakobsons universum företog sig jordborna expeditioner till den röda planeten redan på 1950-talet, i efterkrigstidens yra, och fann där lämningar av en högcivilisation med mänskliga drag. I den Röda Damens slott knyter tematiskt an till Kanalbyggarnas barn från 1997, där de olyckliga, döende kolonisterna på Mars dyker upp i huvudpersonens avslutande apokalyptiska visioner, och har även ett släktskap med novellen ”Kandidat” i samlingen Hemsökelser (1994).

Lars Jakobsons kärlek till genrelitteraturen, främst science fiction, genomsyrar det mesta av det han skriver. Från denna både samplar, lånar, stjäl och omarbetar han. Delar av I den Röda Damens slott är lyfta ur den amerikanske science fiction-författaren H Beam Pipers novell ”Omnilingual” (1957), där en grupp lingvister försöker tyda lämningarna efter marsianerna: ”om den siste att skriva marsianska dog fyrtio tusen år innan den förste jordiske författaren föddes … hur ska marsianskan kunna översättas…?” Den samvetsgranne Jakobsonläsaren förlorar sig lätt i sådana utvikningar och stickspår, vilket kanske gör den linjära läsningen svår – men å andra sidan utvidgar den litterära sfären mot oändlighetens gräns. Föga förvånande är en av Jakobsons föregångare den argentinske författaren Jorge Luis Borges.

Lars Jakobson tenderar att övermanna sin läsare med detaljer, fakta, tekniska inspel och referenser. Hans pensionerade förläggare Magnus Bergh säger i en intervju:

”Man påminner sig liksom inte i en handvändning om vad böckerna handlar om […] det är först när man är i dem som man kan använda sig av dem och prata om dem. De går verkligen inte att referera, de bjuder motstånd, men medan man läser dem är de storartade att vara i, även att orientera sig i men också att gå vilse i.”

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Lars Jakobson begagnar sig av en dokumentär stil som suddar ut gränsen mellan fakta och fiktion; han är specialist på det kontrafaktiska och skapar gång efter annan en underbart produktiv osäkerhet hos sin läsare. Men I den Röda Damens slott är inte bara en torr ”what if”-berättelse: what if vi hade rest till Mars på 1950-talet, den är också en kärlekshistoria och familjesaga, en uppväxthistoria och ett slags meditation över fruktsamhet och ofrivillig barnlöshet. Även detta är ett återkommande tema hos Jakobson, kanske främst i Kanalbyggarnas barn. Marsianerna blir sterila, och de har inget vatten, ingen chans till reproduktion eller liv. Undergången är både samhällelig och ytterst privat, den angår alla och envar; dess smärta delas på ett övergripande plan men upplevs individuellt.

Med sådana medel kan Lars Jakobson föra samman det stora och det lilla, spänningsmoment och existentiella ödesfrågor. Han gör det genomgående i författarskapet, och var och en finner den bok de tycker mest om – jag hade nästan lika gärna kunnat välja Kanalbyggarnas barn eller kanske Vid den stora floden (2006), en fantasi kring USA:s krig mot terrorn som slutar i det mytologiska Babylon.

För mitt eget författarskap – och faktiskt mitt själsliv och min föreställningsförmåga – har Lotta Lotass och Lars Jakobson varit ovärderliga. Mycket mer så, faktiskt, än någonsin August Strindberg.