Hon levererar även mediekritik och menar att tidningen har ett ansvar för att hålla sina läsare informerade på ett opartiskt vis.

I samma brev resonerar Monroe om blivande presidentkandidater och menar att Richard Nixon är själlös och föreslår John F Kennedy som vicepresident under William­ Douglas. Brevet avslutas med en blinkning, där hon skriver att hon inte vill att redaktören ska få en glimt av henne utan att hon bär sin somaliska leopardpäls: ”Jag vill att du ska tänka på mig som om jag vore ett rovdjur.”

Marilyn Monroe hade träffat Lester Markel i hissen i den byggnad vid Central Park i New York där hennes psykiater hade sin mottagning. Markel bodde i byggnaden och deras vänskap utvecklades.

”Det är som att få ett stycke liv tillbaka genom reminiscenserna.”

I boken M M – Personal. From the Private­ Archive of Marilyn Monroe framträder en mångfasetterad bild av aktrisen. Det är forskaren Lois Banner som haft tillgång till de två arkivskåp som Monroe lämnade efter sig. Bara arkivskåpens historia i sig är rafflande, då de varit försvunna i fyrtiofem år. Det var Marilyn Monroes assistent Inez Melson som omhändertog arkivskåpen och en rad andra föremål efter skådespelerskans död 1962. Efter Melsons bortgång gjordes skåpen tillgängliga för forskning.

Arkivskåpens innehåll, såväl det privata skåpet som det med affärsrelaterat innehåll från Monroes offentliga liv, avslöjar inget annat om hennes avsiktliga eller oavsiktliga självmord än den tragik som det var, men fördjupar bilden av en människa. Vad som var viktigt och oviktigt, vad som ansågs avgörande att behålla. Ett brev till en journalist om politik och om en leopardpäls. En flaska Chanel nummer 5. Två japanska solfjädrar. Ett telegram från en vän och tidigare älskare om att sluta att tycka synd om sig själv, utan istället följa med på en biltur och bli uppiggad. Även kvittot på arkivskåpen, som inköptes 1958, finns bevarat. Här finns en omfattande korrespondens, mängder av kvitton och betalda räkningar, fotografier, personliga föremål, allt minutiöst sparat. Även det säger något om en människa.

Inom minnesforskningen beskriver man hur våra minnen lagras på olika platser i hjärnan och på så sätt säkerhets­kopieras, så att de inte förloras. Ett minne vi ofta återkommer till blir dock mer och mer opålitligt, då vi låter minnet färgas av associationer vi gör vid tillbakablicken innan vi lagrar det igen. Vad den digitala tekniken gör med våra minnen vet man inte riktigt.

Idag lagrar vi våra minnen i telefoner och datorer och vi behöver inte välja ut vad vi ska spara. Och de har ingen doft.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

En helt annan sak är det att öppna ett arkivskåp, eller en låda med tillhörigheter, känna på dem, förnimma en doft från ett papper eller ett klädesplagg. Finna ett brev med ett bortglömt eller oväntat innehåll eller en dagbok utan lås. Hur tiden liksom bara flyter iväg och timme läggs till timme när man letar i sin egen, eller någon annans, minneslabyrint: Kommer ihåg en resa för länge sedan och personer som hade betydelse då. Formar en djupare bild av en människa, förstår det man inte tidigare uppfattat. Vi har nog alla erfarenheter av de där skåpen eller lådorna. Det är som att få ett stycke liv tillbaka genom reminiscenserna.

Marilyn Monroe var, med språkbruk hämtat från vår samtids diskurs, en konstruktion. Det var en persona som skapades av Norma Jeane Mortenson (Baker) och hennes rådgivare. Marilyn spelade Marilyn till fulländning.

Men, nu är arkivskåpen öppnade och inget är inlåst eller hemligt mer. Istället har en människa framträtt, bortom sin skapade persona. På ett sätt gäller det oss alla. Låt oss hoppas att det finns arkivskåp även i framtiden, för dem som kommer efter oss att söka i och finna ledtrådar till vilka vi egentligen var. Den somaliska leopardpälsen finns för övrigt bevarad, den man känner sig som ett rovdjur i.