Moder Europa
Tysklands relationer till Ryssland handlar numera om att hantera en konflikt. En kritisk brytpunkt inträffade sent på lördagskvällen den 15 november 2014. I anslutning till G20-gruppens toppmöte i Brisbane, Australien, möttes Angela Merkel och Vladimir Putin i ett konferensrum på hotell Hilton. De båda hade samtalat otaliga gånger per telefon och en månad tidigare hade de haft ett långt resultatlöst möte i Milano. Men den här gången skulle de mötas enskilt, öga mot öga, utan medarbetare och utan tolkar. Båda kan ju obehindrat tala med varandra både på tyska och på ryska. Nu ville Merkel exakt utforska Putins baktankar för att få stopp på aggressionen mot Ukraina.
Efter flera timmars hård konfrontation bröt en uppretad Vladimir Putin upp och flög hem från toppmötet. Merkel kunde konstatera att Putin saknade en genomtänkt strategi för Ukrainakrisen.
I ett tal i Sydney två dagar senare, den 17 november, förklarade Angela Merkel att Ryssland vägrar lösa konflikter med fredliga medel och betraktar det självständiga grannlandet Ukraina som en del i sin inflytelsesfär. Därigenom sätter Ryssland hela efterkrigstidens fredsordning ifråga. Putin lever i en svunnen tid då geopolitikens intressesfärer delade upp världen.
Merkels förhoppningar om att kunna tala Putin till rätta punkterades sålunda i Brisbane. Den fortsatta, upptrappade krisen tvingade ändå henne till nya initiativ. Under några dagar i början av 2015 utvecklade Angela Merkel en osedvanligt intensiv aktivism med nedslag och långa förhandlingar i Kiev, Moskva, Washington, Bryssel och Minsk. Hennes övergripande mål var att få ett slut på de väpnade konflikterna och undvika ett större krig. Resultatet blev Minskavtalet.
Under knappt tio år har Angela Merkel som regeringschef i Tyskland allt tydligare blivit Europas ledande politiker. Under drygt fem av dessa år har efterverkningarna av finanskrisen styrt den europeiska dagordningen med Grekland som ett speciellt hopplöst fall. Till den grekiska krisen kom så Putins Ryssland med aggressionen mot Ukraina och geopolitikens återkomst i Europa. Genom den har förbundskanslern dessutom blivit en central aktör i den globala säkerhetspolitiken.
Angela Merkel har blivit den ofrånkomliga referenspunkten inte bara i Tyskland och i Europa utan också i avgörande internationella sammanhang. ”Mutti” har blivit kriskanslern som i globaliseringens tidevarv skall tämja det förgångnas demoner. Hon åtnjuter anseende som en mycket seriös, försiktig politisk hantverkare, men till och med merkelologerna som försöker tyda signalerna är osäkra på vad som bildar kärnan i hennes politiska övertygelser. Kritikerna talar om Merkiavellismus som en modern, mjuk form av sofistikerad machiavellisk maktutövning. Klart är att Angela Merkel genom sin unika biografi och sin unika ställning representerar ett nytt fenomen i tysk och europeisk politik.
Angela Dorothea Merkel (f. Krasner) föddes i Hamburg 1954 men familjen flyttade samma år till Brandenburg i DDR, där fadern Horst Krasner tog tjänst som präst. Tre år senare blev han chef för prästseminariet Waldhof i utkanten av den lilla staden Templin, ”Uckermarks pärla”, där hon tillbringade sin uppväxt och ungdom. Angela Merkel har starka släktband till Polen genom sina båda föräldrar. Om hennes farfar inte hade förtyskat sitt släktnamn så skulle hon kommit till världen som Angela Kazmierczak.
Utanför Templin låg en av de största förläggningarna för pansarförbanden i sovjetiska Röda armén och en militärflygplats. Men miljön kring Waldhof var i viss mån en isolerad idyllisk enklav i DDR. Familjen disponerade både bil och telefon, men var ständigt övervakad. Trots att hon undvek att rekryteras till partiet (SED) och till Stasi fick Merkel pris för sina kunskaper i ryska och möjlighet att studera naturvetenskapliga ämnen, i Leipzig och i Berlin. Hon var aldrig någon oppositionell dissident utan till och med aktiv i regimens ungdomsorganisation FDJ, ett tag med ansvar för agitation och propaganda vid vetenskapsakademin i Berlin.
När Berlinmuren föll 1989 tog Angela Merkel kontakt med prästen Rainer Eppelmann, som hon kände och gick med i nybildade Demokratiskt uppbrott, där hon blev ansvarig för presskontakterna. Det lilla partiet gick upp i den östtyska delen av kristdemokratiska CDU, som leddes av Lothar de Mazière och som bildade DDR:s övergångsregering före Tysklands enade. Han rekryterade Merkel och introducerade henne hos Helmut Kohl, som efter valet i december 1990 utsåg henne till familjeminister. På bara några månader hade plötsligt och under kaotiska tillfälligheter Angela Merkel gjort en blixtkarriär in i den politiska hetluften. I bagaget hade hon lärdomar från sina 35 år i DDR. Preussisk pliktkänsla, protestantisk arbetsmoral, ordning och reda, självkontroll och förmågan att hålla tyst.
den till synes oskuldsfulla lilla flicka (”mein Mädchen”) från andra sidan järnridån, som Helmut Kohl behandlade som vore hon hans maskot, lärde sig snabbt grundslagen i det hårda maktspel som kännetecknat tysk inrikespolitik. Förmodligen hade Merkel stor fördel av att vara grovt underskattad eftersom hon hade en personlig profil som stod i skarp kontrast till den gängse bilden av det kristdemokratiska partiet CDU: en östtysk frånskild, omgift, barnlös kvinna som dessutom var protestant. Hon fick posten som vice ordförande i CDU men det var främst en symbolisk gest österut i ett parti som var genuint västtyskt. I CDU såg man Tysklands enande som ”a friendly take-over”.
Efter Helmut Kohls nederlag i valet 1998 utsågs Merkel till partiets generalsekreterare, och i en uppslitande affär om partiets finansiering utmanövrerade hon inte bara Kohl utan också kronprinsen Wolfgang Schäuble. I början av år 2000 blev Merkel partiledare och därigenom oppositionsledare. Men hon lät Edmund Stoiber från Bayern träda fram som CDU/CSU:s kanslerskandidat. Han förlorade mot Gerhard Schröder i valet i september 2002, vilket stärkte Merkels ställning som partiledare.
Som CDU-ledare byggde hon samtidigt upp ett internationellt nätverk med kontakter i den konservativa europeiska familjen. Redan då visade hon sitt lidelsefulla intresse för utrikesfrågor. De är i dagens Tyskland alltmer en angelägenhet för chefen (”Chefssache”).
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Europapolitiken tillhör Angela Merkels favoritdomäner. Redan som oppositionsledare agerade hon i den konservativa europeiska familjen (EPP) och lyckades driva igenom sin kandidat till ny ordförande i EU-kommissionen: José Manuel Barroso, mot förbundskansler Gerhard Schröders vilja. Efterhand som Barroso visade sig besvärande svag och anpasslig distanserade hon sig från honom. Samtidigt passade det henne väl att EU-kommissionens ställning försvagades. Med den fördjupade finanskrisen blev Europapolitik alltmer en angelägenhet för stats- och regeringscheferna inom eurozonen samtidigt som den fick en allt tydligare mellanstatlig karaktär. Bankerna är globala i sin verksamhet men nationella i sin kris. ”Var och en får ta hand om sin egen skit” förklarade en chockad Angela Merkel för Nicolas Sarkozy efter Lehman Brothers konkurs (september 2008).
Den initierade kommentatorn Stefan Kornelius, Süddeutsche Zeitung, som i detalj rekonstruerat Angela Merkels Europapolitik, anser att hon först på sommaren 2011 började förstå finanskrisens omfattning och verkningar. Under de första krisåren handlade det bara om improviserade nödlösningar, icke minst i förhållande till Grekland.
Angela Merkel har aldrig hållit det europeiska linjetal som blivit tradition på Humboldt i Berlin. För att ändå skissera den europeiska tankefigur som styr Merkels linje har Kornelius samlat ihop de bärande beståndsdelarna och kommer till den intressanta slutsatsen att Angela Merkel påtagligt skiljer sig från den tradition som utmärkt tysk Europapolitik från Konrad Adenauer till Helmut Kohl. Det var en solidarisk gemenskapslinje inspirerad av personligheter som Jean Monnet och Jacques Delors. Merkel eftersträvar istället ett mellanstatligt organiserat Europa. Angela Merkels uppfattning ligger närmare den gaullistiska, nationernas Europa. Trots det har den tysk-franska vänskapen som så länge format den europeiska gemenskapen blivit alltmer av ritual. Under Angela Merkel har istället samförståndet med Polen förstärkts. Konkret innebär den här förändringen i EU att ordföranden i det mellanstatliga Europeiska rådet, Donald Tusk, är en viktigare partner för Merkel än ordföranden i EU-kommissionen, Jean-Claude Juncker.
Den här förskjutningen märks också i förbindelserna med Ryssland, som länge definierades som ett privilegierat partnerskap. Trots frustrationen över Putin försöker Angela Merkel upprätthålla en förnuftig dialog, men kan bara sätta sitt hopp till vad hon kallar ett strategiskt tålamod. Åren i DDR lärde henne konsten att vänta.