1989: Murar revs och gränser öppnades. Länder återföddes och återförenades, globaliseringen tvinnade ihop ekonomier. Liberalisering, internationalisering och marknadsekonomi erövrade världen. Frihetens idéer vann till slut. Carl Bildts regering omsatte den segern i politiska reformer.

2006: Fredrik Reinfeldts alliansregering tillträder. ”Utanförskapet” – inte socialismen – blir vår tids samhällsproblem. Ett nytt och mer pragmatiskt tilltal ersätter tvärsäker, ideologisk retorik. Kommunalrådet i mig uppskattar en politisk ton som snarare löser problem än pekar finger åt dem som skapat dem. Fredrik Reinfeldt sa det inte, men förstod att Fukuyama hade fel: Historien tog inte slut med den liberala världsordningen. Nya problem stod för dörren.

Idag är detta helt uppenbart: Britternas brexit och Donald Trump i USA skapar internationell osäkerhet. Segrar Marine Le Pen i maj så skakar hela EU-samarbetet. Nationalism, populism och isolationism ersätter drömmar om öppna gränser, misstro mot frihandel istället för globalisering. Vi har terrorism här hemma och rysk aggression i vårt närområde.

Den globaliserade och digitaliserade världen som är så bra för individer, blev också komplicerad för samhällen. Migrationen ger människor på flykt en fristad, men skapar kulturella spänningar och ekonomiska klyftor hos oss. Vi lever verkligen inte längre i 1989.

Vi som stod för öppenhet och liberalisering fick rätt i mycket, men inte i allt. Internet gjorde ordet friare, och skapade Facebook och Skype. Men internetcensuren befäster också diktaturen. Aldrig har mänsklig kommunikation kunnat kontrolleras som nu. Och en nationalistisk statskapitalism, snarare än demokratisk marknadsekonomi, präglar flera framgångsrika ekonomier i Asien och Afrika.

2011: Med migrationsöverenskommelsen mellan alliansen och Miljöpartiet framstod Sverigedemokraterna som det enda alternativet för dem som i invandring också såg problem. I detta nya val mellan gränslös idealism och stängda gränser fick många svårt att navigera. Migrationspolitiken frikopplades från normal politik, och blev inte längre en svår men nödvändig avvägning mellan idealitet, verklighet och ekonomi. ”Identitetspolitiken” tog över.

2014: När alliansen i september gör sig till valets förlorare, görs också andra förlorare till omotiverade vinnare. Den regering jag tillhörde skulle naturligtvis avgå – det hade vi lovat – men den nuvarande regeringen borde aldrig ha bildats. I princip alla andra regeringar hade varit bättre. Minoritetsregeringar ska bara tolereras om majoriteten också kan – eller måste – tolerera deras politik.

2014: Den 27 december sluts decemberöverenskommelse. Ingenting har nog skadat tilltron till alliansen och till M, lika mycket som DÖ. Det som skulle markera att SD inte får något inflytande över svensk politik, skapade ett demokratiskt monster. Principiellt feltänkt, eftersom allas röster måste räknas. Och praktiskt kontraproduktivt. Man sitter i opposition för att man inte kan regera, inte för att man avstår från att försöka. Valet 2014 ledde till tre – kanske fyra – förlorade år för Sverige, och ett förslösat förtroendekapital. Vi är många som ödmjukt måste ställa oss frågan varför vi inte insåg – och sa – detta redan då.

Vi känner ännu inte slutet på denna historia, men ett par enkla slutsatser:

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

1. Politik handlar om att formulera och försöka genomföra bra reformer. Men politik handlar också om idéer. Om rätt och fel, om hjärta och smärta. Om att tro, eller att i vart fall verkligen vilja. Efter vänstervågen och marknadsvågen är svensk politik idévilsen. Men frihet, ansvar och företagsamhet är lika angeläget nu som förr. Morgondagens politiker borde ta större intryck av Gösta Bohman än av podden ”Det politiska spelet”, och slänga bort de mediala talepunkterna.

2. Vill inte regeringen gå i alliansens riktning, måste alliansen ändra regeringens. Att stå upp för sin egen politik är inte att spekulera i SD:s. Alliansen kan inte avstå från att lägga gemensamma förslag för att det riskerar att vinna. Alliansen måste nu tala klartext om landets utmaningar, och presentera reformer som svarar mot uppgiften. Sverige behöver en ny och inspirerande framtidsberättelse om allt som vi kan bli, om vi bara gör det vi borde.