Bildningen bör vara så anlagd, att den befordrar karaktärens utveckling och bidrager att förläna den dess ädla och äkta halt.

Så skrev Svensk Läraretidning, Veckoblad för folkundervisningen, i februari 1895, under rubriken ”Om karaktär och bildning”. Det är – naturligtvis – en tidstypisk text, förtjusande högstämd och pepprad med historiska, kulturella referenser, här nämns föredömen(som Pythagoras och Buddha) och varnande, bildade men karaktärslösa exempel (som påven Leo X och Sokrates beryktade lärjunge Alkibiades).

I november 2011, alltså drygt hundra år senare, skriver KD:s partiledare Göran Hägglund på DN Debatt kring samma begrepp, bildning och karaktär:

”Utbildning är, och bör också vara, karaktärsdanande. Därför tycker v...