I november 1985 besökte jag den amerikanske litteraturprofessorn Harold Bloom i hans hem i New Haven och hade ett samtal med honom om litteraturkritik och litteraturens framtid. Av olika skäl kom jag aldrig att publicera intervjun; jag fann Bloom för bisarr, excentrisk och kryptisk. Harold Bloom har, visar det sig när jag kontaktar honom via mejl och telefon, inte ändrat åsikt om någonting, bara vidareutvecklat sin kritik samt via en mer populär approach vänt sig till nya läsare. Vi kommer överens om en tidpunkt för en telefonintervju i slutet av mars 2013, men Bloom blir plötsligt sjuk och sedan dess har jag bara haft ett kort samtal via telefon och olika mejlkontakter där han ber mig saxa svaren på mina frågor ur den väldiga flod av intervjuer som finns med honom på nätet. Jag får alltså hålla mig till vad jag redan har.

Harold Bloom föddes och växte upp i södra Bronx; hans föräldrar var östeuropeiska judar, delvis ortodoxa, pappan från Odessa och modern från Brest-Litovsk och hans första språk var jiddisch; han lärde sig inte engelska förrän vid sex års ålder. Sedan kastade han sig som en läshungrig ensamvarg över det lokala biblioteket, en filial av New York Public Library, medan hans jämnåriga utkämpade gatuslagsmål – där dock också Bloom då och då deltog. Redan som tioåring var han passionerat förälskad i den romantiska engelska poesin och höll sig mest inomhus.

Som 25-åring (1955) disputerade Bloom på romantiken i Shelley’sMythmaking. Berömd på den litteraturvetenskapliga scenen blev han med den lilla boken AnxietyofInfluence (1973), där han hävdar att varje framgångsrik författare bygger sitt författarskap på en idiosynkratisk felläsning – misreading – av starkare föregångare som han tävlar mot. Bloom gjorde snart markant uppror mot de politiserande, ideologiserande varianterna av marxistisk, feministisk och freudiansk litteraturteori som han menar reducerar – eller snarare helt negligerar – det som gör litteratur till litteratur, nämligen den estetiska dimensionen. Bloom buntar samman sina fiender under beteckningen ”school of resentment” (förtrytelsens skola) och slutar aldrig att i diverse intervjuer häckla dem som han menar förvandlar litteraturen till en fråga om ras, kön, religion eller ideologi.

Blooms inriktning har kallats för monumentalism; bara de riktigt starka författarnaturerna som förmår integrera det bästa i världslitteraturen och samtidigt göra något nytt får plats i hans kanon. Man skulle kunna säga att han hamnar i ett slags nietzscheansk hävdande av det individuella romantiska geniet som följer den egna visionen. Inte en särskilt demokratisk litteratursyn alltså men inte heller inskränkt, exkluderande av andra skäl än estetiska; närhelst Bloom känner igen något som ”stor” litteratur är han beredd att omfamna det. Således har han införlivat Cormac McCarthy och Thomas Pynchon i sin kanon, medan han mer eller mindre kräks på David Foster Wallace och Stephen King. Förvisso finns det kvinnliga genier också i Blooms kanon, kanske främst Emily Dickinson men också Jane Austen och Virginia Woolf. Och trots att han själv har med Doris Lessings The Golden Notebook på sin omtalade kanonlista, tillskriver han det faktum att Doris Lessing fick Nobelpriset i litteratur en anpassning till ”politisk korrekthet” och kallar henne en fjärde rangens science fiction-författare. Inte helt rättvist, enligt min uppfattning.

På 1980-talet valde Bloom att vända sig till en större publik. Orsakerna till det var flera; han var tämligen isolerad på sin enmansinstitution på Yale och dessutom behövde han tjäna mer pengar för att kunna betala för vården av en svårt handikappad son. Bloom satte igång med att i Northrop Fryes efterföljd börja närläsa Bibeln som litteratur och ingenting annat. Bloom är inte själv troende, inte särskilt mycket i varje fall. Och i så fall inte kristen, snarare gnostiker eller mystiker i den judiska chassidismens efterföljd. År 1990 utkom Blooms mest säljande bok, The Book ofJ, som handlar om de manuskript som anses vara förlagan till de bibliska berättelserna i Gamla testamentet. Bloom menar där bland annat att några av de viktigaste texterna är skrivna av en kvinna vid kung Davids eller Salomos hov cirka 1 000 före Kristus, sannolikt Batseba. Argumentet för detta är att bara en kvinna skulle kunna åstadkomma den underliggande ironiska tonen gentemot männen och härskarna.

I ett slag följde på 1990-talet de böcker som skulle göra Bloom känd långt utanför litteraturvetarnas begränsade krets, ja, världsberömd och bästsäljande: The Western Canon (1994), Shakespeare. The Invention of the Human (1998), Omens of the Millennium (1996) och How to Read and Why (2000). Kändisskapet gav Bloom röst också i samhällsfrågor. Han har inte varit sen att gissla George W. Bush och har under de senaste årens valkampanjer varit mycket aktiv på det demokratiska partiets vänsterflygel. Dock anser han att president Obama har blivit en besvikelse: ” Han är för svag, bara en Chicagopolitiker.”

I det som hittills är hans näst sista bok, den 39:e i ordningen, The AnatomyofInfluence (2011), vilken han betecknar som sin ”svanesång”, fångar han upp viktiga teman från tidigare böcker, broderar vidare på dem och vecklar in sig i dem. Man blir förvånad över att en så relativt gammal man kan behålla en sådan aptit på litteraturen. Mest förvånar mig dock att han säger sig ha börjat tänka på ett annat sätt om Shakespeares Hamlet efter att 2005 ha besökt Kronborg i Helsingör för första gången. Han tar fasta på att Shakespeare på 1580-talet sägs ha besökt Helsingör, som ju då var Danmarks huvudstad, i sällskap med det engelska hovet. Jag frågar mig: Hur kan en så pass extern och utomlitterär omständighet som storleken och ödsligheten på ett slott spela någon roll för pjäsens utformning? Bloom upphör aldrig att förbrylla och entusiasmera. Nu följer min intervju från 1985:

Carina Waern (CW): Hur kom du in på den här typen av freudiansk litteraturkritik?

Harold Bloom (HB): Jag ser inte mig själv som en freudiansk kritiker. Min användning av Freud är huvudsakligen ett försök att ta ifrån Freud vad han ursprungligen tog ifrån poeterna. I synnerhet Shakespeare. Och ge det tillbaka till poeterna. Jag ser Freud som en del av litteraturen. Och för övrigt finns det inga freudianska kritiker. Jag sa en gång: freudiansk litteraturkritik är som Det heliga romerska riket – det är inte heligt, det är inte romerskt och det är inte ett rike.

CW: Men Freuds begrepp kan användas?

HB: Nej, jag tror inte det. Jag tror att de kan revideras och vändas ut och in på. Freuds teori är ett bildspråk.

CW: Vilka förebilder och fadersfigurer hade då Shakespeare?

HB: Shakespeare är så allomfattande att han sväljer varje tänkbart inflytande. Om man över huvud taget ska tala om inflytande i Shakespeares fall måste det vara det stora allmänna inflytandet från Bibeln.

CW: Går det att använda Shakespeare som litterär förebild?

HB: Shakespeare är en så överväldigande fadersfigur. Han har haft ett oöverskådligt inflytande på varje författare som skriver på engelska. Hans inflytande är förmodligen större än Bibelns. Västerländsk psykologi är till största delen shakespeareansk. Freud är i sin tur en revisionist. Han talar om Shakespeare hela tiden, och hans oidipuskomplex är en mycket underlig felläsning av Hamlet. Men missuppfattningar av vad jag sysslar med hittar man överallt. Inte för att det spelar någon roll. Jag är inte mer en freudiansk kritiker än jag är en dekonstruktivist. Jag är något helt annat. Trots att det litterära och akademiska etablissemanget ser mig som en vilde ser jag mig själv som en direkt fortsättning av den centrala kritiska traditionen i det engelska språket. Ben Johnson, John Ruskin, Emerson, Whitman, Kenneth Burke.

CW: Då är du en traditionalist?

HB: Jag kommer att eklektiskt använda vad som helst som jag kan och måste för att få mitt arbete gjort, men jag tror inte på min egen vokabulär. Den är rent pragmatisk. Mina begrepp är inte förenliga – vilket jag brukar kritiseras för – men det vill jag inte heller att de ska vara.

CW: Inte heller postmodernist?

HB: Dekonstruktivism förefaller mig vara en trång och begränsad filosofisk teori. Den har jag väldigt lite användning för. Men dekonstruktivisterna är alla mina personliga vänner, den numer framlidne Paul de Man, Jacques Derrida, Geoffrey Hartman. De är nära vänner eller kolleger. Men jag håller inte med dem om någonting. Vi har haft samma fiender: nykritiker av den gamla skolan och traditionella historiker på ena sidan och marxister på den andra. Det enda vi har gemensamt är en aspekt av Nietzsche där vi är överens. Nämligen att vi är dömda till tolkning. Det finns inga fakta, bara tolkning. Och vi borde fråga oss varje gång vi läser något: Vem är tolkaren och vad försöker han eller hon vinna i termer av makt över texten?

CW: Och vad gör det dig till?

HB: Om jag är något är det en kritiker i Emersons tradition, som hävdar att litteratur är en motsägelsefull och tävlingsinriktad aktivitet. Den stora skillnaden mellan mig och andra kritiker är att jag tar upp frågan om att vara sent ute, jag tar hänsyn till den i den aktiva läsningen. Min huvudsakliga invändning mot dekonstruktivisterna är att de inte ser att de själva är fångna i historien, är inneslutna i en tidsmässig låda. Ingen språklig medvetenhet kan hjälpa oss att fly detta dilemma. Det är motsvarigheten till överbefolkning och för mycket historia. Människor är begränsade varelser. Vi lever nu i en sen tid.

CW: Hur sen?

HB: Vid den tid man hade nått den alexandrinska eller hellenska epoken var man redan sent ute. Redan då fanns det för mycket litteratur av högsta kvalitet tillgänglig på olika språk. Redan då hade man modernismens väsentliga dilemma, vilket är ett oöverskådligt kulturellt förflutet. Hur åstadkomma en skillnad som verkligen gör en skillnad? För mycket tid har passerat. Det finns för många människor, för många böcker och för många diktare. Men folk gillar inte att tala på det sättet. Inte desto mindre är det sant. Och precis som man bara kan ha ett visst antal vänner och älskare kan man bara läsa ett visst antal böcker. Och vad som är mera viktigt – oavbrutet läsa om böcker, tänka på ett begränsat antal böcker. Man måste välja.

CW: Var kommer litteraturhistorien in där?

HB: Hur mycket folk än vill tänka på den kollektiva aspekten av litteraturen och kulturarvet så gör var och en av oss ett narcissistiskt val. Man är nödvändigtvis ganska aggressiv när man bestämmer vilka böcker och författare man vill läsa och när man förkastar de andra.

CW: Du menar alltså att modernismens problem är kvantitativt?

HB: Oh, ja. Men modernismen är en fiktion, en oändlig fiktion. Den bröt inte igenom 1915, lika lite som postmodernismen utspelade sig 1945 eller 1985. Romantiken var förstås en modernism, klassicismen var en modernism, rokokon, barocken var en modernism. Den första modernismen, den första medvetna känslan av att vara sent ute, att vara efter i tiden, var den alexandrinska. Problemet är 1 800 år gammalt.

CW: Hur definierar du då modernism?

HB: Modernism är självbedrägeri. Den är en lögn mot tiden, ett retoriskt bedrägeri mot läsaren. Den är alltid grundad på den speciella missuppfattningen att man kan göra det NYTT igen, men det kan man inte. Vad man kan göra är att kämpa för utrymme. Du ljuger mot tiden och du kämpar. Sådan är situationen i varje språk. Den nya dikten, den nya romanen eller pjäsen eller essän måste med nödvändighet vara aggressiv.

CW: Då är det en myt att romantiken introducerade nyhet och originalitet i litteraturen?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

HB: Jag hade en stor tro på den myten när jag började som kritiker 1955. Men som du sa: det är en ren myt. Romantiken verkar för mig nu bara vara en annan version av den sena upplysningen, som är en annan version av renässansen som i sin tur rinner upp i den rörelse som kallas den västerländska humanismen, som ser ut som en förfinad variant av alexandrianismen.

CW: Som syftar på vad?

HB: Alexandrianismen syftar på den hellenska epoken, 300-talet efter Kristi födelse. All västerländska kultur är dömd att bli hellenistisk. Dess grund är skolastiken och den kanon som vårdades i Alexandria. Universiteten, liksom biblioteken, är en alexandrinsk uppfinning. Den gnostiska religionen är en alexandrinsk uppfinning. Uppfattningen att göra kanon av litterära arbeten är en alexandrinsk uppfinning. Allting som vi förknippar med vårt kulturella arv uppfanns i Alexandria, och detta kan uppenbarligen inte förändras.

CW: Du menar att modernismens problem är det överväldigande antalet fadersfigurer?

HB: Ja, allting är överbestämt. Du väljer inte de böcker du kommer att läsa, de väljer dig. Du väljer inte i vilken tradition du kommer att skriva, du föds in i den. Och även om du avlägsnar dig från den så kommer traditionen att göra anspråk på dig. Vi kan inte stå emot tiden. Väst har alltid varit kulturellt överproduktivt, vilket blir ganska outhärdligt redan i början av 1800-talet. Nu snart två hundra år senare är problemet gigantiskt. Därför låtsas de flesta som om det inte existerar.

CW: Och vilka konsekvenser får det?

HB: De stympar sig själva på ett eller annat sätt. Vi måste överlista traditionen med olika strategier. Genom att systematiskt förvränga det som skrevs före oss. Skapa oss överlevnadsstrategier, uppenbart godtyckliga. Det är därför jag ger dem så självlysande och godtyckliga namn i The AnxietyofInfluence. De är inte 6 som jag har skrivit, snarare 666.

CW: Och framtiden?

HB: Problemen är oerhörda. Om man skulle sätta sig ner och dra en lodrät linje i mitten på ett papper och skriva ner de riktigt stora konstnärerna i vårt århundrade som föddes på 1800-talet i vänster kolumn och de som föddes på 1900-talet i höger skull du finna 90 procent av de största i vänster kolumn. Hur många lever fortfarande idag? Jag kan bara tänka på en: Samuel Beckett. Det skulle vara mycket svårt att hitta namn som James Joyce, Virginia Woolf, Federico García Lorca, Emily Dickinson, Ezra Pound, Thomas Mann. Det råder otvivelaktigt ett tillstånd av sviktande styrka. Vi tenderar att överskatta konstnärerna i vår egen tid. Men i en tid när filosofin, religionen och vetenskapen har svikit oss återstår bara litteraturen. Men litteraturen kan inte göra filosofins, religionens eller vetenskapens arbete.