”LYCKLIG ÄR DEN som kan övertyga sig själv att kulturen skulle kunna vaccinera ett samhälle mot våldet. Sedan 1900-talets början har modernitetens konstnärer, författare och teoretiker bevisat motsatsen. Deras förkärlek för brottet, för den sataniska outsidern, för förstörelsen av civilisationen är ökänd. Från Paris till Sankt Petersburg flörtade sekelskiftets intellektuella med terrorn. De första expressionisterna åkallade kriget med sina besvärjelser, liksom futuristerna.”

Dessa ord av poeten och essäisten Hans-Magnus Enzensberger är kanske överraskande för vissa. Man har vant sig vid framställningen av det så kallade ”modernistiska genombrottet” som en heroisk berättelse om upplysning, humanism och framsteg – om konstverkets progressivt vunna autonomi som ett före...