Till modernismen hör en egen hjältesaga. Det tycks vara självklart vilka personer som skall få de längsta kapitlen: Galileo Galilei och Isaac Newton, de två som lade grunden till den vetenskapliga världsbilden; Immanuel Kant, som befriade människan från hennes självförvållade omyndighet; Karl Marx, Charles Darwin och Sigmund Freud, som lösgjorde människan ur teologin och gav henne den egna historien; och Albert Einstein som återförenade kosmologi och fysik. Och så fortsätter hjältesagan mot ett alltid öppet slut i förhoppningen att nya hjältar skall träda fram, redo att fullända vetenskapens herravälde över tillvarons villkor. Men finns det också fallna hjältar, sådana som under åtminstone en del av sin tid verkade ha öppnat nya vetenskapsområden för att sedan ha blivit överbevisade och åtminstone ha...