I OEI-debatten våren 2007 riktades kritik mot en poesi som på ett mekaniskt och programmatiskt sätt utgick från föreställningen att en estetik som har framtiden för sig måste utmana äldre tiders föreställningar om hur en skönlitterär text bör se ut. I debatten om kulturkonservatismen, hösten 2008, kom av naturliga skäl kulturradikalismen att framstå som den främste fienden. Figurationsdebatten i sin tur, sommaren 2009, handlade om i vilken mån den pluralism och estetiska öppenhet som de samtida konstnärliga institutionerna hävdade var deras ledstjärna i själva verket var skenbar. Detta genom att man uteslöt en rad konstnärliga praktiker, däribland ett klassiskt figurativt måleri med bas i traditionella tekniker.

Det som förenade mina motståndares argumentation i samtliga dessa debatter, var att de – trots sin mode...