Litteraturvetare har i alltför hög grad intresserat sig för litteraturens historia och i alltför liten grad för historiens litteratur. I enhetlighet med en ännu förhärskande ämnestradition tenderar litteraturen att betraktas som ett slutet rum, en värld för sig vid sidan av världen. Trådar löper mellan verk och verk men inte mellan verk och yttre verklighet. Litteraturen förändras enligt sina egna lagar och oberoende av skeendena i det samhälle eller den tid som omger den. Litteraturforskaren kartlägger stilistiska grepp och förändringar i berättarteknik, laborerar med betydelser bortom den skapande individen och höjda över de historiska omständigheterna.

Mönsterbildande för många av litteraturforskningens tolkningsstrategier under de kommande decennierna blev den närläsning som kort efter andra världskriget kraftfullt lanser...