Toaletten fanns ute på den kalla trappavsatsen. Ville man tvätta sig fick man värma vatten – på den lilla spisen i hallen – och hälla det över sig uppflugen på toastolen.

Den ryske ledaren växte upp i ett fattigt Leningrad som ännu inte hade hämtat sig efter kriget. Men i Mannen utan ansikte ger den rysk-amerikanska journalisten Masha Gessen ett tidigare okänt perspektiv: i den allmänna misären var Putin ett privilegierat barn. Hans föräldrar var både ovanligt kärleksfulla och hade sådant andra saknade – telefon, tv och datja på landet. Redan i första klass ägde Vladimir ett armbandsur, vilket vid den här tiden var något av en lyxartikel för såväl ung som vuxen.

Som student kan Putin ha varit den ende vid Leningrads universitet med egen bil. Hans föräldrar ska ha vunnit den på lotteri och avstått från att ta ut vinsten i pengar, som annars kunde ha räckt till en egen bostad. Till skillnad från andra jämnåriga som bodde hemma gav han inte lönen från sina feriejobb till familjen. Istället spenderade han pengarna på en resa till Svarta havet och en överrock åt sig själv. Åt sin mamma köpte han en sockerkaka med glasyr.

Putin var helt enkelt ovanligt bortskämd och självisk.

Den här tillsynes banala informationen samlades in redan i början av år 2000 när Putin första gången skulle väljas till president. Då snabbproducerades en officiell biografi av några inhyrda journalister. Masha Gessen har talat med den mest seniora av dem, Natalja Gevorkian, och fått ta del av sådant som av naturliga skäl inte kom med i den boken. Även om det förstås är en brist att Gessen själv inte gått till primärkällorna framstår alltihop som mycket trovärdigt och synnerligen fascinerande.

Intressant är även våldet. Den skräpiga innergården var tillhåll för supande och svärande ligister och det spelade ingen roll att de var större än lille Vladimir: han klöste, bet och slet loss håret på dem. Även när han blev äldre och lärde sig judo tycks han ha tagit vara på varje chans att lära stökiga personer en läxa. Slagsmålen är omvittnade och fortsatte åtminstone upp i studentåren.

Från tidig ålder närde Putin en stark önskan att gå med i KGB. Själv har han påstått att inspirationen kom från en miniserie på tv, Svärdet och skölden. Masha Gessen menar istället att det var Putins far som låg bakom. Under kriget hade denne tjänstgjort i säkerhetstjänstens specialstyrkor: han var en av fyra överlevande i en grupp på 28 man som hade skickats bakom tyskarnas linjer. Därefter tror Gessen att han ingick i den så kallade aktiva reserven. Det betyder att han parallellt med ett vanligt arbete även fick lön från KGB för att övervaka omgivningen.

Om hon har rätt, förklarar det familjen Putins relativa välstånd. Möjligen förklarar det även att Vladimir Putin lyckades komma in på universitetets juristlinje och sedan faktiskt också anställdes vid KGB.

Livet i säkerhetsbyråkratins maskineri blev dock inte vad han hade hoppats på. Efter många år av väntan på att få en utlandspostering skickades han och hans hustru till Dresden i DDR. Inte nog med att där saknades vettiga arbetsuppgifter. De materiella förmånerna var usla – i fönstren hemma hos KGB-officerarna i Dresden hängde tidningspapper istället för gardiner.

Putin slutade träna, drack öl och blev fet. Till råga på allt avrundades posteringen med DDR-regimens fall.

Officiellt upphörde nu Putins verksamhet inom KGB. Men Gessen har träffat en avhoppad före detta kollega till honom och tagit del av en anmärkningsvärd uppgift. I februari 1990 möter Putin chefen för KGB:s Direktorat S under dennes besök i Berlin. Enligt kollegan finns det bara en rimlig förklaring: Putin får sitt nästa uppdrag.

Snart arbetar Putin mycket nära Sankt Petersburgs nye borgmästare Anatolij Sobtjak. Detta är en synnerligen hal figur. Han odlar en prodemokratisk image men har i praktiken en fot i varje läger och siktet inställt på att bli Rysslands näste president. I hans tjänst fortsätter Putin att formellt sett vara anställd av KGB åtminstone fram till kuppförsöket i augusti 1991.

Att byråkrater tog mutor och förskingrade allmänna medel var vid den här tiden kanske snarare regel än undantag. Men Putin verkar ha gjort det i en imponerande skala. Detta utreddes när det begav sig av ledaren för demokraterna i stadsfullmäktige, Marina Salje, och de dokument som då återfanns pekade mot att Putin försnillat en hel miljard dollar. En del av detta svindleri – undanhållandet av matleveranser till Sankt Petersburg – verkar också ha kunnat ingå i förberedelserna inför augustikuppen 1991.

Sedan många år håller sig Marina Salje undan på den ryska landsbygden. Masha Gessen har efter mycket övertalning fått träffa henne och diskutera vad som hände i Sankt Petersburg i början av 90-talet. Det ger ökad tyngd åt skildringen.

Tyvärr blir fortsättningen mycket skissartad. Sobtjak förlorar borgmästarposten 1996 och Putin hamnar på något vis i Kreml där han avancerar till höga men inte särskilt synliga tjänster. Så småningom utnämns han till chef för säkerhetstjänsten FSB, alltså inrikesdelen av det gamla KGB. År 1999 väljer den alltmer trängde Boris Jeltsin ut honom till sin efterträdare på presidentposten.

Resten är historia. En pikant detalj är firandet av KGB:s egen högtidsdag den 20 december samma år då Putin inför de församlade höga officerarna meddelar att uppdraget är utfört. De skrattar högljutt men många undrar förstås fortfarande i vilken utsträckning detta verkligen var tänkt som ett skämt.

Gessen ger därefter många detaljerade och värdefulla inblickar i Putins hittills tolv år vid makten. Men om den auktoritära ryska maffiastaten har mycket redan skrivits, och här går hon mestadels i redan upptrampade spår. Personligen har jag alltid utgått från 1999 års sprängningar av bostadshus – med många hundra dödsoffer – som måttstock för vad den ryska regimen är kapabel till. Som även Gessen konstaterar var det nästan säkert FSB som arrangerade terrordåden för att bana väg för Putins maktövertagande.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Ilskan som Vladimir Putin gav prov på i ungdomens slagsmål bubblar av allt att döma fortfarande under ytan och ibland har han svårt att behärska den. Som när han lovade att leta upp de tjetjenska terroristerna och, om så behövdes, ”fimpa dem på skithuset”. Eller när han, visserligen i en förskönande omskrivning, i praktiken hotade med att låta skära tasken av en fransk journalist. Masha Gessen menar att den här aggressiviteten är en viktig faktor i Putins maktutövning.

Märkligt nog har han dock, åtminstone tidigare, lyckats framställa sig själv som omutlig. Samtidigt har hans närmaste krets lagt beslag på en försvarlig del av landets tillgångar och det har hävdats att Putins personliga förmögenhet uppgår till 40 miljarder dollar. Även i mer kuriösa sammanhang framkommer ibland att Putin har en udda inställning till egendom. Gessen redogör för hur han en gång lär ha bett att få titta på en amerikansk affärsmans diamantring och sedan helt sonika lät bli att lämna tillbaka den. Och hur han en annan gång, vid ett besök på Guggenheim, lade beslag på ett av utställningsföremålen.

Masha Gessen ser en ledtråd i ungdomens egoism och menar att Putin lider av något som kallas pleonexi, en omättlig lust till sådant som andra äger. Det rör sig om ett tvångsbeteende som han kompenserat genom att aktivt odla bilden av sig själv som redbar och omutlig.

Med tanke på att Masha Gessen bor i Moskva är det en mycket modig bok som hon har skrivit. Ibland kunde man önska att hon grävt litet djupare men då tvivlar jag på att hon hunnit bli klar.

Tobias Ljungvall