Tanken att uppkalla gator och torg efter blodbesudlade despoter känns absurd. Men på nätet hittar du, i Frankrike, en förskola, ett läroverk, en simbassäng, en biograf och åtminstone nio gator uppkallade efter Maximilien Robespierre, en man vars historiska rykte som blodtörstig tyrann tävlar med Hitlers. Robespierres svarta aura grundar sig på hans roll i Skräckväldet, paroxysmen av våld som blev kulmen på franska revolutionens mest dramatiska period, 1789–94. Två gator och förskolan har förnamnet med, vilket utesluter att det skulle vara fråga om en homonym.

”Robespierre förkroppsligar fransmännens motsägelsefulla förhållande till sin egen revolution”, skriver historikern Marcel Gauchet. ”För motståndarna är revolutionen lika med blodig repression. För partisanerna är den ett profetiskt budskap. Vissa hyllar revolutionens mål och blundar för de repressiva medlen. Andra tar avstånd från medlen och ignorerar målen.” Sanningen, skriver Gauchet, är att målen var de rätta och medlen förfärliga.

Samma klyvning finns i bilden av Robespierre, den person som mer än någon annan av eftervärlden setts som revolutionens förgrundsfigur. Han överskuggar, för att bara nämna några av de mest kända, kolleger i persongalleriet som Jean Paul Marat, mest känd för att ha mördats i ett badkar, Georges Danton och Camille Desmoulins, dömda till döden 1794 i en rättegång som kan ses som alla skådeprocessers moder.

Klyvningen skär också rakt igenom det franska historikerskrået. Vänsterhistoriker som Albert Souboul har, i Marx anda, analyserat revolutionen i termer av klasskamp. Repressionen har setts som en följd av yttre omständigheter, framförallt hotet att de omgivande monarkierna med vilka Frankrike låg i krig skulle invadera och krossa den unga republiken. Vänstern har lyft fram Robespierres försvar för fattiga och förtryckta, hans engagemang för mänskliga och medborgerliga rättigheter, för allmän rösträtt (för män) utan penningstreck, för pressfrihet, avskaffande av dödsstraff (sic), mot slaveri och för upphävande av prästcelibatet.

Liberala historiker å andra sidan, som François Furet, har sett våldet som en oskiljbar komponent i revolutionens process och Robespierre som den som, med retorisk briljans, mer än någon annan har försvarat och legitimerat det. ”Revolutionen talar genom Robespierre”, skriver Furet i klassikern Penser la revolution française. ”Han var revolutionens profet och han var dess alkemist.” Men Furet skriver också: ”Det finns två sätt att missförstå Robespierre. Det ena är att avsky honom. Det andra är att höja honom till skyarna.”

”Franska revolutionen är 1791 i högsta grad en det talade och tryckta ordets revolution. Den är ett fältslag om opinionerna.”

Robespierres politiska karriär inleds våren 1789, då han utses till en av sin hemprovins Artois representanter i le tiers état, tredje ståndet, inför den ståndsriksdag som kungen, Ludvig XVI, hade sammankallat för att pressa fram skatt till den bankrutta franska statskassan. Han är då 31 år. Fem år senare, den 28 juli 1794, ska han, vrålande av smärta med en krossad käke, lägga huvudet under giljotinklingan. Ständerna, en institution med rötter i medeltiden, har inte sammankallats sedan 1614. Procedurerna för att utse ledamöter är bortglömda. Det öppnar för direktval, något som ligger i tiden. Robespierre väljs in efter en intensiv personlig valkampanj.

Men vem var han dessförinnan? Robespierres biografer är otaliga, men få har visat intresse för hans liv före revolutionen. Hans samtida, den skotske historikern Thomas Carlyle (1729-1881), som ser revolutionen (och historien överhuvudtaget) genom romantikens glasögon, förvånas över att en så obetydlig person kan ha gjort en så meteorisk karriär.

Grundfakta har förstås varit kända. Maximilien François Marie Isidore de Robespierre (partikeln är tveksam och den skulle han göra sig av med) föds den 6 maj 1758, i Arras i nordöstra Frankrike. Staden hade i sekler varit känd för sina gobelänger, så berömda att stadens namn blivit en synonym för dem. Shakespeare låter Hamlet stöta sin värja genom kungapalatsets arras, bakom vilken tjuvlyssnaren Polonius­ gömmer sig.

Robespierres familj är borgerlig, även om pappan gjort skandal genom att förlöpa familjen. När Maximilien är sex år, dör modern i barnsäng. Sonen och hans syskon, storasyster Charlotte och lillebror Augustin, ackorderas ut till olika släktingar. Maximilien, av allt att döma en duktig skolelev, möjligen mer flitig än begåvad, får som elvaåring via kyrkan ett stipendium till elitskolan Louis-le-Grand i Paris. 23 år gammal träder han ut som Sorbonne-examinerad jurist. Han återvänder till Arras, där han fram till 1789 praktiserar advokatyrket.

”Men vad göra med kungen? Ska han ställas inför rätta? Folkets representanter trevar sig fram i okänt landskap.”

Redan när det gäller denna tid går eftervärldens åsikter om honom isär. Ett av de mest illvilliga omdömena ska fällas av abbén Liévin-Bonaventure Pro­yart, Robespierres lärare i Paris, monarkist och emigrant undan revolutionen. Enligt Proyart var Robespierre bara en ärelysten advokat som åtog sig skandalfall för att göra propaganda för sig själv. Mot Proyarts utsaga, publicerad 1795, ett år efter Robespierres fall (och fortfarande tillgänglig i pocket), står den av allt att döma närmast hagiografiska bild som systern Charlotte tecknar i sina memoa­rer. Hon beskriver brodern som uppskattad och socialt väletablerad, med förmåga till skratt och sällskaplighet, drag som svär mot den gängse bilden av en stel och tillbakadragen puritan.

Pålagringarna på dessa båda källor har varit många. Psykologiska tolkningar av Robespierres personlighet, något som hans levnadstecknare gärna ägnat sig åt, har ofta tagit fasta på den tidiga förlusten av bägge föräldrarna, något som antas ha varit en nyckelfaktor i formandet av en ”moraliskt ensam”, iskallt cerebral personlighet utan nära känslomässiga band till andra människor. Ruth Scurr, en till Robespierre sympatiskt inställd brittisk biograf, ser unge Maximilien som djupt depressiv och med en stark skamkänsla över familjen.

På senare år har två franska revolutionshistoriker, Hervé Leuwers och Jean-Clément Martin, nyanserat bilden av den ensamme Robespierre. Att unge Maximilien skrev vers (dålig) och per brev uppvaktade en och annan dam har länge varit känt (möjligen var han på väg att gifta sig med en av dem). Men Leuwers återger i sin utomordentliga biografi, svårare att lägga ifrån sig än en deckare, också Maximiliens muntra beskrivning av en natt tillbringad bland tårtorna i ett konditori – ”jag höll mig i skinnet hela natten, men tog skadan igen dagen därpå”. Här finns en intressant glimt av självironi, ett drag som är totalt frånvarande i den senare revolutionären, och av gourmandise, hos en man vars enda njutningsmedel senare i livet tycks ha varit apelsiner och kaffe.

Leuwers och Martin är ense om att Robespierre skapar sig en social position de här åren i Arras. Som advokat gör han sig känd för sina skickliga pläderingar. Han vinner flera uppmärksammade processer, bland annat en om rätten att sätta upp en åskledare (han skickade sin plädering i det målet till Benjamin Franklin). Den unge Robespierres progressiva åsikter om demokrati och om sociala och rättsliga reformer ligger i tiden. Robespierre ser sig, påpekar Leuwers i en intervju, inte bara som jurist utan också som en homme de lettres, en intellektuell i upplysningstidens anda. Med andra unga män gör han utflykter på landet för att dricka vin och läsa dikter.

Martin påpekar att Robespierre i många avseenden inte alls är så unik som retrospektivt blickande biografer sett honom, utan snarare typisk för sin tid. Att som barn mista den ena eller båda föräldrarna var ingalunda sällsynt (flera andra revolutionsledare, Danton till exempel, blev också tidigt faderlösa). Synen på biologiskt föräldraskap var också en annan än idag. Vanligt var att adliga och borgerliga föräldrar placerade sina spädbarn hos ammor i enklare familjer.

”Avrättningarna av Desmoulins och Danton, en av revolutionens mest karismatiska och populära ledare, ses som ett tecken på att ingen nu går säker.”

I själva verket omgavs Maximilien, skriver Martin, förmodligen av en tämligen stabil, kanske också lokalt inflytelserik släktmiljö. Att han själv tog stort ansvar för sina syskon är ostridigt. Bland annat såg han till att lillebror Augustin fick överta stipendiet till Louis-le-Grand.

Nyckeln till Robespierres spektakulära politiska karriär är framförallt hans retoriska begåvning. Mindre än två månader efter den antikverade ståndsriksdagens öppnande i maj 1789 går den i graven och ersätts av la constituante, den konstituerande nationalförsamling byggd på en man, en röst, som drivits fram av tredje ståndet. Robespierre gör sig snabbt ett namn som inspirerad talare. ”Han trodde själv på det han sa, det var det som var styrkan”, har någon anmärkt. Det är här som den positiva bilden av honom tar form.

Han deltar engagerat i debatterna kring 1789 års deklaration om mänskliga och medborgerliga rättigheter, han argumenterar för allmän manlig rösträtt, inklusive för svarta, tjänstefolk och skådespelare (vilket inte var självklart), för oinskränkt pressfrihet (inklusive för pornografi) och, som sagt, för avskaffande av dödsstraff. Kvinnlig rösträtt uttalade sig Robespierre aldrig för, trots att det var en fråga som i hög grad fanns med i den politiska hetluften (Nicolas de Condorcet, en av revolutionens mest sympatiska företrädare, var drivande tillsammans med sin hustru Sophie). En färgstark gestalt i sammanhanget är aktivisten och pjäsförfattaren Olympe de Gouges, som 1791 publicerade deklarationen om kvinnors och medborgarinnors rättigheter. Att de Gouges­ var en av de många som giljotinerades under Skräckväldet är begripligt, hon tillhörde politiskt Robespierres motståndare. Men inte heller den radikala republikanska kvinnoorganisation som existerade några korta månader 1793 fick hans stöd.

Franska revolutionen är 1791 i högsta grad en det talade och tryckta ordets revolution. Den är ett fältslag om opinionerna. I pressfrihetens hägn publiceras i Paris hundratals tidningar. Debattens vågor går höga inte bara i nationalförsamlingen utan också i klubbar, inte minst den inflytelserika jakobinklubben, i kommunen Paris och på kaféer, teatrar och tavernor. Talen i la constituante, inte minst Robespierres, trycks och sprids, också ut i landet, bland annat via jakobinklubbens lokala nätverk.

Camille Desmoulins, Robepierres skolkamrat och vid denna tid ännu hans nära vän, anmärker att Robespierre inte fått igenom ett enda lagförslag. Det spelar ingen roll. Vad han gör är att artikulera revolutionens hopp och dess visioner. Beslut går också i hans riktning. Den 4 augusti 1789 avskaffar la constituante alla feodala privilegier. Den tar också några av revolutionens vackraste beslut: judar blir medborgare och alla människor, oavsett hudfärg, som sätter foten på fransk jord blir automatiskt fria.

För Robespierre är och förblir folk­suverä­niteten politikens nyckelbegrepp. Den följer honom under hela hans karriär och blir alltmer abstrakt. Mycket bläck har flutit om hans idémässiga be­roen­de av filosofen Jean-Jacques Rousseau, framförallt tankarna om maktfördelning i Om samhällsfördraget Du contrat social) ett verk som han enligt legenden ständigt hade i fickan. På en central punkt är Robespierre dock otrogen mot sin läromästare. Medan Rousseau konsekvent förordade direktdemokrati à la det antika Aten, accepterar Robespierre­ att folkets suveränitet kunde utövas av representativa församlingar.

Allmänviljan, folkets vilja, är för Robespierre liksom för Rousseau en och odelbar. Något utrymme för pluralism eller majoritetsstyre finns inte i den rousseauansk/­robespierranska modellen. Allmänviljan kan inte vara en följd av kompromisser. Men den kan gestaltas av en ”dygdig minoritet”. ”Folket vill det rätta, men det ser det inte alltid” är en ominös formulering. Och risken för korruption finns ständigt, representanterna måste hållas på den smala vägen genom folkets löpande insyn och kontroll.

”Den israeliske författaren Amos Oz har beskrivit fanatikern som en person som saknar jaguppfattning. Hen tror sig stå för det absolut sanna, rätta, goda.”

Robespierre ville se en nationalförsamlingsbyggnad med plats för 10 000 åhörare (en intressant föraning om framtidens tv-sända parlamentsdebatter). Mot den verkställande makten, ministrar och ämbetsmän, är Robespierre djupt misstänksam. Men paradoxalt nog innebär betoningen av folksuveräniteten att han kan godta en kungamakt, så länge den står under folklig kontroll. När Ludvig XVI i september 1791 undertecknat den konstitution som satte gränser för hans makt konstaterar Robespierre nöjt att denna ”dotter av förklaringen om mänskliga rättigheter” visserligen inte var perfekt, men att man fick ta ett steg i taget. Han startar själv en tidning, Le Défenseur de la Constitution (Konstitutionens försvarare).

Revolutionen såg vid denna tid, hösten 1791, ut att ha nått sitt slut, eller åtminstone mattas av. Frankrike var en konstitutionell monarki. La constituante ersattes av en lagstiftande församling. På Robespierres förslag hade omval av ledamöter till den nya församlingen förbjudits, vilket innebar att han själv inte hade någon plats där.

Hösten 1791 äger en betydelsefull förändring rum i Robespierres personliga liv. Han har dittills bott med syskonen, men flyttar nu in hos en välbärgad hantverkarfamilj, Duplays, på nr 366 (senare 398) rue Saint-Honoré. En av husets döttrar har i detalj beskrivit hans sovrum: ”det hade bara ett spröjsat fönster och en eldstad; möblerna var de enklaste tänkbara: en säng i valnöt, sängomhängen i blå damast med vita blommor, sydda av en av min mors klänningar, en mycket enkel byrå, några stolar med halmsits; det fanns också ett skåp som fick göra tjänst som bokhylla. ”Duplays’ hus förblir Robespierres hem till hans död, bortsett från några veckor då hans svartsjuka syster Charlotte lyckas slita loss honom från madame Duplays’ ”kvävande moderliga omsorger” (Scurr).

Han försvarar återflytten med den något fåraktiga kommentaren: ”men de älskar mig ju så mycket” (vilket en elakt lagd person kan tolka som anlag att bli toffelhjälte – hur hade revolutionen utvecklats om Robespierre varit gift?). Duplays blir en beskyddande och stridsberedd mur mot omvärlden, en av allt att döma helt kravlös ”familj” som dyrkar sin celebre husgäst. Huset blir ett tempel, fyllt av byster, porträtt, medaljer, statyetter och gratulationsbrev.

Alphonse de Lamartine, liberal politiker och utrikesminister i den franska republik som uppstod ur 1848 års revolution, har anmärkt: ”Vid denna tid var Robespierre revolutionens filosof. Med den kraft som bara följer av absolut övertygelse skilde han sig från sig själv för att smälta samman med folket. Hans övertag över konkurrenterna var att ingen annan som han tycktes tjäna revolutionen för dess egen skull, utan egenintresse.” Vilken effekt Duplays’ blinda beundran av hans revolutionära persona hade för Robespierres självbild kan man bara spekulera om. Problemet, som skulle stegras alltmer, var att den totala identifikationen med folket och revolutionen också innebar att, i hans ögon, den som var emot honom var en kontrarevolutionär som måste oskadliggöras.

Robespierre blir nu, på distans från makten, revolutionens stränge censor, l’Incorruptible, den Omutlige. Under ett års tid är hans politiska plattform jakobinklubben. Den stora debatten där hösten/vintern 1791/92 gällde kriget. Frågan splittrade klubben i två läger. Att Europas monarkier hatade det nya Frankrike var uppenbart. Emigranterna konspirerade. Kungafamiljens flyktförsök sommaren 1791 visade Ludvig XVI:s opålitlighet. Men skulle man förklara krig? Krigspartiets ledare, Jacques Pierre Brissot, president i den lagstiftande församlingen, hävdade att kriget var ett sätt att sprida revolutionen till Europa. Robespierres position var den motsatta. Pacifist var han inte, argumentationen grundades på politisk analys. Det största hotet mot revolutionen var inte dess yttre utan dess inre fiender: den rojalistiska oppositionen, stark framförallt i Atlantkustens Vendée, motståndet på landsbygden, motspänstiga präster och emigranternas illojala vänner i landet. Kriget skulle inte bli folkets revolutionära krig, utan den franska monarkins. Folksuveräniteten skulle försvagas. I värsta fall kunde resultatet bli militärdiktatur (här skulle ju Robespierre få rätt enligt facit).

Robespierres stora tal mot kriget den 2 januari 1792 upptar 45 sidor i mötesprotokollet. Det utmärks av en realism och försiktighet som inte brukar associeras med honom. Han slår kallt vatten på Brissots frustande optimism om ett ”den universella frihetens korståg” som ska få de europeiska folken att resa sig. Tonen är närmast kantiansk: ”Det är i enlighet med naturen att förnuftets marsch framåt är långsam. Övertygelser kan bara ändras genom en inre process, de kan inte påtvingas utifrån […] den mest extravaganta idé som kan födas i ett politikerhuvud är att det räcker om ett folk tränger sig in hos ett annat med vapen för att detta ska anta det förstnämndas lagar […] Men ingen älskar beväpnade missionärer. Varje folk måste gå sin egen väg, det kan självfallet dra nytta av andras exempel, men med utgångspunkt i den punkt där det befinner sig.”

Deklarationen om mänskliga rättigheter är inte som solen, som lyser lika starkt överallt. Visst kan vi hoppas att vår revolution påverkar andra, men det är barnsligt att tro att effekten blir ögonblicklig.” Övertygelse eller taktik? Striden med Brissot är också en kamp mellan två egon om det politiska utrymmet.

Robespierre förlorar striden. Den 20 april 1792 förklarar den franska nationalförsamlingen krig mot Österrike. Krigsförklaringar mot Böhmen och Preussen, senare också mot England, ska följa. Men hösten 1792 ska också en annan fråga med politisk sprängkraft tränga sig på. Monarkins legitimitet är skadskjuten, att kungen i grunden är fiende till revolutionen står klart. Den 10 augusti 1792 tränger sig en folkmassa in i Tuileriepalatset. Kungafamiljen tvingas fly till nationalförsamlingen. Den radikala Pariskommunen utgör några dagar en parallellmakt till församlingen. Den 21 september ersätts den senare av en ny församling, la convention, konventet, som utropar republik och inleder arbetet med en ny grundlag.

Men vad göra med kungen? Ska han ställas inför rätta? Folkets representanter trevar sig fram i okänt landskap. Robespierre, nu åter deputerad, argumenterar, med iskall rousseansk rationalitet, mot rättegång och för avrättning. ”Folket dömer inte kungar, de slungas bara ner i intigheten […] vad det handlar om är inte att avkunna en dom, utan bara om en handling i det allmännas intresse”. Kungen ställs dock inför rätta. Den 15 januari 1793 förklarar konventet honom, med stor majoritet, skyldig till konspiration mot nationen. Med knapp majoritet döms han till döden och giljotineras den 21 januari. Robespierre röstar för bägge besluten.

Halshuggningen sänder chockvågor över Frankrike och Europa. Jean-Clément Martin skriver: ”om en republik utan dödsstraff ännu var möjlig sommaren 1792, så hade nu mentaliteterna förändrats i och med kungens avrättning”. Robespierre, som ju tidigare motsatt sig dödsstraff, förklarar sin omsvängning med att kungen är en fientlig princip. Han måste dö för att republiken ska leva. Med andra ord: Folksuveräniteten är helig, inte människolivet. Det är ett ominöst vägskäl.

Men nu råder öppen strid i konventet. De återhållsamma, la gironde, som hittills dominerat, vill dämpa revolutionens framfart och behålla banden till landsbygden. Det radikala Berget, la montagne, dit även Robespierre anses höra, vill gå vidare, med stöd av jakobinerna, Pariskommunen och (även om den också är en orosfaktor) Paris befolkning, sansculotterna. Stämningarna jäser. Kriget går dåligt, fienderna bryter in på franskt territorium. Inbördeskriget är så gott som ett faktum.

Radikalerna har nu initiativet. Besluten kommer slag i slag. Ett utskott för den allmänna säkerheten finns redan. Den 10 mars inrättas en särskild brottmålstribunal för att döma personer som hotar revolutionen. Den 6 april 1793 inrättas det så kallade välfärdsutskottet, med först nio, sedan tolv medlemmar. (Robespierre blir ledamot i juli.) Utskottet ska koncentrera det politiska försvaret mot yttre och inre hot. Den 31 maj–2 juni leder ett parisiskt folkupplopp till att girondisterna slängs ut ur konventet, arresteras och avrättas. Den 10 augusti proklameras undantagstillstånd. Den 5 september förklarar konventet att ”terror står på dagordningen”. Den 17 september antas ”lagen om misstänkta” som kraftigt inskränker medborgerliga fri- och rättigheter.

Arrestering (vilket i allt fler fall leder till avrättning) tillåts nu av alla som kan misstänkas vara fiender till revolutionen. Den 4 december förklarar konventet att Frankrike nu har en revolutionsregering. Den utgörs av de två utskotten, med tillsammans 24 medlemmar. Från och med nu är de det enda legitima uttrycket för folksuveräniteten. Inga andra talesmän för folkviljan godtas (även om konventet behåller sin lagstiftande roll).

Robespierre befinner sig nu i maktens absoluta centrum. Jean-Clément Martin skriver: ”På sex månader lyckades Robespierre och hans anhängare koncentrera all makt till de två kommittéer­na och avlegitimisera konkurrenter av alla politiska schatteringar. Sansculotterna ströks bara medhårs då de behövdes för att slå ner lokala uppror eller som soldater i armén.” Juldagen 1793 håller Robespierre vad som med modern terminologi skulle kallas ett linjetal. En revolutionär regering skiljer sig, förklarar han, från en konstitutionell genom att den ska ”grunda”republiken i ett extraordinärt tillstånd av utdraget krig. Goda medborgare ska skyddas. Fiender ska oskadliggöras. ”Utan dygd är terror något fruktansvärt, utan terror är dygden impotent”, är ett uttalande från denna tid.

Ingen går säker. Men oppositionen mot terrorns omfattning börjar ta form. Danton, folkets hjälte liksom Robespierre, förklarar: ”jag stöder terror, men bara mot frihetens fiender”. Desmoulins protesterar i sin tidning. Hela upplagan bränns på order av Robespierre (minns någon att han försvarat pressfriheten?). ”Att bränna är inte att ge svar på tal”, replikerar Desmoulins, med en formulering som fortfarande känns aktuell i vår tid. Natten mellan den 30 och 31 mars 1794 arresteras båda plus några närstående. Alla giljotineras den 5 april.

Rädslan sprider sig. Robespierre kommenterar: ”vulgära själar och skyldiga män grips alltid av fruktan när deras likar faller.” I juni antas den så kallade 22 prairallagen (prairal är juni månad enligt den revolutionära kalendern), som upphäver de anklagades rätt att plädera inför tribunalen och också rätten till försvarare. Dödsdom blir enda möjliga påföljden (även om frikännande är en teoretisk möjlighet). Ett crescendo av avrättningar följer. På sex veckor, fram till Robespierres fall den 9 thermidor (27 juli) giljotineras fler personer än under de föregående 14 månaderna.

Våren 1794 driver Robespierre igenom något som kan verka som en kuriositet: konventets beslut den 4 maj om en kult av ett Högsta Väsende som ny fransk statsreligion. Men det finns en logik. Robespierre var aldrig ateist, tvärtom hånades han för sin tro på en Försyn. Den katolska kyrkan var revolutionens fiende, men en sval deism kunde fungera som moralisk ledstjärna för folket och främja den sociala sammanhållningen.

Men nu har vågen av skräck nått revolutionsregeringens innersta krets. Avrättningarna av Desmoulins och Danton, särskilt Danton, en av revolutionens mest karismatiska och populära ledare, ses som ett tecken på att ingen nu går säker. Rädslan späs på av det implicita hotet i Robespierres kommentar om ”vulgära själar och skyldiga män” och av 22 prairiallagen, som tycks lyfta de sista rättsliga spärrarna mot det politiska våldet. Att den offentliga festivalen för det Högsta Väsendet utlysts till den 8 juni, då Robespierre är konventets president och därmed självskriven som officiant, tolkas som att han vill förbereda folket på en diktatur där den ”dygdiga minoritet” som förkroppsligar folkviljan är en person, han själv. Kulmen nås den 8 thermidor (25 juli). Robespierre återvänder till konventet efter flera veckors frånvaro och håller ett två timmar långt tal, som inte nämner namn men som antyder nya utrensningar. Vem står på tur?

Den 9 thermidor (27 juli) bryts vågen. Efter en lång och upprörd debatt beslutar konventet att arrestera Robespierre, hans bror Augustin och hans två närmaste drabanter, Louis Antoine Saint-Just och Georges Couthon. Samtliga avrättas nästa dag, den 10 thermidor (28 juli).

Robespierres karriär byggde, förutom­ på övertygelse och talekonst, på hans förmåga att inte associeras för nära med något av de centrum mellan vilka makten flöt fram och tillbaka dessa turbulenta fem år. Franska revolutionen var ett kraftspel mellan den parlamentariska nivån, Pariskommunen, klubbarna (framförallt jakobinklubben), nationalgardet som byggts upp som en folklig milis till revolutionens försvar och folket i Paris. Revolutionen gick i skov, den kantades av journées, dagar som blev landmärken, oftast folkliga aktioner som Bastiljens stormning, ”kvinnotåget” som tvingade kungen tillbaka till Paris från Versailles, upploppen som blev monarkins fall, septembermassakrerna 1792 då mer än 1000 försvarslösa fångar i Paris fängelser hackades ihjäl av en mobb, et cetera. Robespierre deltog aldrig i några folkupplopp eller massakrer. Men han försvarade dem i efterhand och gav dem med sin retorik historisk mening.

Oftast beskrivs hans fall som en parlamentarisk kupp. Men var det så enkelt? Nej. Den brittiske historikern Colin Jones visar i tegelstenen The Fall of Robespierre hur läget i ett helt dygn stod och vägde. Luxembourgfängelset dit Robespierre skulle föras vägrade att öppna sina dörrar för honom, män lojala med Pariskommunen fritog honom och förde honom till stadshuset. En mobilisering av Paris nationalgarde, vars befälhavare François Hanriot var lojal med Robespierre, inleddes. Konventet svarade med att avsätta Hanriot. En dragkamp pågick i många timmar mellan kommunen och konventet om stödet i Paris 48 sektioner. Jones visar hur spontana nätverk över sektionsgränserna mobiliserades till stöd för konventet. Fler och fler enheter ur nationalgardet gick över till konventsidan. Det var, skriver Jones, parisarnas ställningstagande för konventet som avgjorde striden. Robespierres popularitet hade falnat. Det fanns ett äckel inför våldet, vars tempo hade stegrats sedan avrättningarna centraliserats till Paris.

Men det var inte slutet på terrorn. Åtminstone ett 70-tal personer avrättades i kölvattnet till den 9 thermidor. ”Thermidor var en viktig brytpunkt, men inte slutet för ett envälde eller för det politiska våldet”, skriver Jean-­Clément Martin. ”Den var en manöver av en politisk falang för att behålla makten och ge illusionen av en fundamental förändring. Robespierre fick fungera som säkring: hans död kortslöt en process som blivit outhärdlig.” För de män som tillsammans med Robespierre bar ansvaret för terrorn gällde det att rädda sitt eget skinn och hitta en syndabock. I en rapport till konventet år 1795 beskrivs Robespierre som en tyrann ”utanför naturens ramar”. Det är lätt att se en historisk ironi i att han, som definierat Ludvig XVI som en abstrakt princip, själv definieras ut ur mänskligheten och görs till ett onaturligt monster. Tricket att avhumanisera motståndare skulle visa sig användbart många gånger senare.

Den israeliske författaren Amos Oz har beskrivit fanatikern som en person som saknar jaguppfattning. Hen tror sig stå för det absolut sanna, rätta, goda, medan motståndaren står för motsatsen. Men att överge sina svartvita åsikter och acceptera att leva med ambivalens är enligt Oz att bli vuxen. För filosofen Karl Popper var ödmjukhet inför det mänskliga förnuftets och kunskapens gränser förutsättningen för ett öppet samhälle. Det hälsosamma lilla tvivlet ”tänk om jag trots allt har fel” leder i bästa fall till varsamhet med medlen. Särskilt de irreversibla, som att döma till döden. Men för detta krävs ett jag. I Robespierres fall löstes jaget av allt att döma mer och mer upp i hans offentliga persona till dess ingenting fanns kvar.