Här framträdde plötsligt, ur folkmusikrörelsens mylla, en elektrifierad arvtagare till Blake, Rimbaud och Walt Whitman; samtidsvittne, visionär och samtidigt sfinxlikt oåtkomlig bakom sin ultrahippa persona.

Men trots den ikoniska status han snabbt erövrade i 60-talets popkulturella mytologi förblev han en ensamvarg, lika främmande inför flower power-kulturens hedonism som inför den politiska aktivismen. Han fick ju sitt första genombrott inom folkmusikrörelsen, och trots den skandalartade brytningen med den sommaren 1965 så skulle det visa sig att Dylan var mer trogen traditionen än vad solbrillorna och de LSD-influerade ordvävarna kunde ge vid handen. Det skulle framgå redan efter motorcykelolyckan 1966, då han obekymrat börjar uppvakta country, bluegrass, gospel och andra traditionella musikstilar.

Traditionens makt över Dylan, och vice versa, utgör ocks&ar...