Franklin Roosevelt, som är det givna svaret, gör just det på de 16 sidorna med svartvita fotografier mitt i Michael Kazins bok om det amerikanska demokratiska partiets historia. Sedan följer karikatyrteckningar från 1800-talet, bilder av partibossar, scener från demonstrationer och slutligen rutor på en negativkarta med Nancy Pelosi och samt ett foto av Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez som omfamnar varandra.

Partiet betecknar sig som världens äldsta, med rötter ända tillbaka till presidenterna Thomas Jeffersons Democratic-Republicans och Andrew Jacksons populistiska rörelse. Valet 1828 mellan Jacksonpartiet och Whigpartiet betraktas som om den första kraftmätningen mellan de två bestående politiska strömningarna i USA.

Michael Kazin berättar historien i nio kapitel i en enda volym, späckad med namn, maktkamper, regionala dramer, etniska motsättningar och de skamliga koalitionerna med slavägare och krafterna bakom Jim Crow. Han har valt definitionen moral capitalism för den ideologiska kompassen och anger ärligt i förordet att han lånat den av historikern Lizabeth Cohen. De enda gångerna Demokraterna lockat tillräckligt många väljare för att få majoriteter som varat mer än en eller två valcykler har varit när de lagt fram program för att öka ”välståndet” och ”tryggheten” bland vanligt folk.

Men konservativa krafter i bägge partierna stoppade alla försök att införa social capitalism eller den typ av välfärd som center-vänster-regeringar röstade igenom i Europa, menar Kazin.

Partiavdelningar ute i delstaterna bjöd länge in till årliga Jefferson-Jackson Dinners för att väljarna skulle få tillfälle att se och höra kandidater (och skänka pengar). De bägge presidenterna, som knappast var woke i sin syn på svarta, indianer och kvinnor, hyllas inte lika helhjärtat idag och i flera delstater har namnet bytts ut för att visa att partiet står för ”inneslutande, mångfald och jämställdhet” som en ordförande uttryckte det.

De nya benämningarna Liberty and Justice Celebration i Iowa och Blue Commonwealth Gala i Jeffersons hemstat Virginia låter verkligen krystade. Egentligen skulle delstatspartierna kunna kalla till Van Buren Dinners, för det var den så gott som bortglömde presidenten Martin Van Buren (under perioden 1837–1841) som lade grunden till framtida strategier. Han strävade efter en organisation som skulle representera ”the People”, som han skrev med stor bokstav, mot de få i toppen som bara smörjer det egna kråset. Senare blev partiet först med att hålla konvent, inrätta en övergripande organisation och samla kongressledamöterna i ett block. I likhet med Jefferson och Jackson utgick Van Buren från att ”demokrater” alltid skulle motarbetas av ”aristokrater”, då federalister och whigs, numera Republikaner.

”Demokraterna dominerade i landet under två längre perioder, först under och efter Andrew Jackson, sedan med Franklin D Roosevelt”

Men makten vilade på ett orättfärdigt fundament, slaveriet i Södern. Michael­ Kazin beskriver de tongivande rasisterna i kapitlet ”Att bevara den vite mannens republik” under de många åren med uppslitande strider om slaveriets utvidgning till nya territorier. Partiet splittrades och det banade väg för inbördeskriget – och det relativt nya Republikanska partiet, påpekar Kazin. Årtiondena efter kriget blev röriga med stenhårda metoder i politiken, fusk, köp av röster, stängning av vallokaler, parallellt med ett växande stöd för Republikanerna i elektorskollegiet i och med utvidgningen med tio nya delstater i de glesbefolkade områdena väster om Mississippifloden.

Demokraterna dominerade i landet under två längre perioder, först under och efter Andrew Jackson, sedan med Franklin D Roosevelt, som med ett massivt övertag i kongressen kunde genomdriva en rad reformer, som folkpensioner och arbetsrättslagar. Kazins historieskrivning är koncis och saklig, med raka redogörelser för misshagliga figurer och dyrbara snedtramp med i slutänden omöjliga kandidater. Däribland vältalaren William Jennings Bryan som förlorade tre gånger, katastrofen Adlai Stevenson och den liberale krigsmotståndaren George McGovern.

Bland de längre utvikningarna är avsnitten om ”maskinpolitik” i allmänhet och Tammany Hall i New York i synnerhet mycket intressanta. Långt in på 1900-talet behöll partiet järngreppet över Södern med segregationister i kongressen. Till detta lades klasskampsargument som gick hem i växande etniska minoriteter i storstäderna, till exempel nyanlända irländare som kände sig utsatta både religiöst och kulturellt. Trots att ledarna i Tammany Hall levde gott, ”10 000 dollar­politiker” som en irländskamerikansk tidning uttryckte det, litade ”90-centsarbetarna” på att bossarna verkade för deras bästa genom sina mer eller mindre korrupta nätverk.

Omsvängningen i rasfrågan dröjde ju till 1960-talet och stötte därmed bort delar av väljarbasen, alltså vita i Södern som numera röstar mer eller mind­re enhälligt på Republikanerna. Nästa kännbara bakslag blev kräftgången för en annan pålitlig stödtrupp, facket.

Titeln på Michael Kazins bok What It Took to Win. A History of the Democratic Party leder till en undran varför han valt imperfekt och om den i själva verket är en underförstådd maning till potentiella kandidater att skärpa sig. Han har varit aktiv demokrat sedan han var tonåring. Det kändes coolt att heja på John F Kennedy och han skaffade ett kampanj­märke stort som en paj, skriver han. Partiet­ har sällan åtnjutit någon längre ”lyckosam enighet”, konstaterar han och skulle kunnat ta till klyschan Democrats fall in love. Republicans fall in line. Demokrater rusar ibland över till en dagslända, medan Republikanerna (i alla fall fram till valen 2016 och 2020) mangrant sluter upp när en kandidat har sållats fram.

Överhuvudtaget är Kazin njugg mot många av dem som trädde fram på scenen efter det kaotiska konventet i Chicago 1968 och valstriderna mot Richard Nixon. Partiets andel av rösterna i presidentvalen sjönk med 18 procentenheter, ett ras som var nästan identiskt med Herbert Hoovers mot Franklin D Roosevelt 1932. Kazin är extra hård mot Jimmy Carter, ”en jämmerlig politiker” som brydde sig mer om budgetdisciplin än om arbetarklassen som drabbats av inflation och arbetslöshet. Kazin är besviken på Bill Clinton, bland annat för sjukvårdsfiaskot. Kandidaterna Al Gore och John Kerry avfärdas på någon sida, medan Kazin nämner att Barack Obama fick draghjälp av det mer välfinansierade och tekniskt överlägsna partimaskineriet som rul­lat igång tack vare ”Terry McAuliffe, Clintons evige skyddsling som ständigt befinner sig i ett upphetsat tillstånd”.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Hillary Clinton tillmäts mindre betydelse i antal tecken än Eleanor Roosevelt. Visserligen var FDR:s hustru oerhört betydelsefull i och med sina insatser, både de egna och de indirekta via maken. Men Hillary Clinton kom gäckande nära nomineringen till presidentkandidat 2008, vann primärvalskampen 2016 och fick tre miljoner fler röster än valvinnaren Donald Trump. Så, trots att Hillary Clinton skulle ha blivit president i ett annat system blir slutsatsen att hon var mindre viktig för partiets utveckling och en mindre skicklig politiker än tidigare förgrundsfigurer. Den sittande demokratiska talmannen Nancy Pelosi förblev därmed den mäktigaste kvinnan i USA:s historia och utmålas här, med rätta, som den som kan räkna och driva in tillräckliga många röster.

Förklaringen till varför Kazin lät AOC och Bernie ingå i fotogalleriet är att han själv tillhör den progressiva falangen, han är bland annat knuten till vänsterorganet Dissent Magazine. Han anser att partiet­ måste gå tillbaka till slagord om välfärd och trygghet, med ansträngningar att nå ut till landsbygdsväljarna. Demokraterna frodas i boomindustrier som IT i multietniska storstäder, men det finns fortfarande ”tillräckligt mycket folk som jobbar i äldre näringar som jordbruk, tillverkningsindustri och gruvor som gör GOP [Republikanerna] konkurrenskraftiga i val till kongressen och presidentskapet” i och med elektorskollegiet, framhåller Kazin, som annars utgår från att situationen som rått sedan 1970-talet utan ett dominant parti kommer att bestå länge än.

I höstens mellanårsval förmodas det bli stora förluster för Demokraterna, både för att sådant nästan alltid sker och för att Joe Biden kan få svårt att vända folk­opinionen.

Som alla som följer amerikansk politik vet råder tvivel om demokratins tillstånd i landet, med spekulationer om ett inbördeskrig mellan de numera mer och mer accepterade benämningarna röda, republikanska, och blå, demokratiska, områden. Fokus ligger på skärpningar av vallagarna som republikanska delstatspolitiker klubbat och på det förmodade stöd de kommer att få i Högsta domstolen med den solida konservativa majoriteten, 6–3. Men det finns andra inslag som kan få följder för de redan svaga amerikanska partierna och leda till extrema personval – ett system som kal­las ranked choice voting, där väljarna rankar kandidaterna oavsett partietikett och de som hamnar överst går vidare till valen i november.