Hur ska man förstå sig på Sverige? Detta land av paradoxer, som hyllar individen men följer kollektivet, talar sig varmt för tolerans, men skyr avvikare. Var och en som intresserar sig för Sverige och dess paradoxer bör läsa Petra Östergrens avhandling Sweden’s ban on Sex-Purchase. Morality politics and the governance of prostitution, som i december 2024 lades fram vid Lunds universitet.

Östergrens ämne är den så kallade sexköpslagen (förbudet mot köp av sexuella tjänster i 6 kap 11 § Brottsbalken), och hon menar att både lagen i sig och dess värdegrund strider mot såväl grundläggande liberala principer som proklamerade jämlikhetsideal (och jämställdhets­ideal), och att den därför bör avskaffas. Eftersom hennes uppfattning är så kontroversiell, vill jag framhålla att man inte behöver dela den för att ha stor behållning av hennes resonemang. Östergren är öppen med sina antaganden, systematisk i sin analys, och hennes genomgång är intressant och på många sätt klargörande.

Sexköpslagen trädde i kraft den första januari 1999. Den har sina ideologiska rötter i den kvinnorörelse som tilltog i styrka under 1970-talet, hos vilken utgångspunkten är att prostitution innebär ett övergrepp. Lagen är visserligen könsneutral, men den springer ur viljan att bekämpa en manlig könsmaktsordning, och beskrevs också som en kvinnofridsreform. Den stadgar att det är olagligt att köpa sexuella tjänster, men däremot inte att sälja dem. Östergren pekar på den märkliga situation denna asymmetri leder till. I och med att ”offret” (den prostituerade) samtyckt till den brottsliga handlingen finns inget offer i vanlig mening. ”Offret” blir därmed inte den faktiska säljaren, utan kvinnor som abstrakt kollektiv och i förlängningen samhällsordningen.

Östergren menar alltså att lagstiftningen bryter mot grundläggande liberala principer. En rättsstat bör inte kriminalisera vuxna individers frivilliga handlingar i det privata, så länge dessa handlingar inte skadar andra människor. Staten bör överhuvudtaget inte använda lagstiftning för att förmedla vad den ser som önskvärd privatmoral.

Men också lagens konsekvenser talar emot den, menar Östergren. Även om den syftar till att bara bestraffa köparen, drabbas även säljaren, den prostituerade kvinnan. Eftersom sexsäljaren inte är ett offer i gängse mening, och inte kan antas anmäla brottet, behöver ordningsmakten tillgripa särskilda metoder för att kunna avslöja att brottet ägt rum, inte sällan genom övervakning och andra sätt som kränker säljarens integritet. Sexköpslagen innebär också en social stigmatisering som slår minst lika hårt mot den som säljer sexuella tjänster som den som köper dem. Den omständigheten att ”affärstransaktionen” måste ske i det fördolda innebär också att säljaren utsätts för större risker. Sexsäljaren ställs dessutom utanför arbetslivets och välfärdsstatens skyddssystem, och får en oklar rättslig ställning.

Sexköpslagen bygger på decennier av opinionsbildande arbete, och de idéer den utgår från var länge mycket kontroversiella. Med åren har den dock vunnit bred acceptans, inom såväl politiken som i samhället i stort, och det är i dag en vedertagen uppfattning att sexköpare ska ses som kriminella.

Ett tydligt exempel på det här gavs i Sveriges Radio i oktober 2024. Journalisten Henrik Brandão Jönsson medverkade då i programmet Söndag i P4, där han tipsade en man som skickat in en fråga till programmet om möjligheten att åka till Köpenhamn för att köpa sex. Programledaren Farah Abadi uppmanade honom omgående att lämna radiostudion. Programledarens uppträdande möttes av en hel del kritik, och anmäldes till Granskningsnämnden som dock friade inslaget. Statens företrädare, jämställdhetsminister Paulina Brandberg, berömde programledaren: ”Om man är tyst tar man ställning för en normalisering av detta, om man säger ifrån står man istället upp för alla dem som exploateras i sexindustrin. Vi behöver att fler, likt ­Abadi, väljer det senare alternativet”, skrev hon i en debattartikel i Expressen (9/10 2024).

Brandão Jönsson fick alltså inte möjlighet att förklara vad han menat i sändningen. Programledaren tog sig heller inte tid att argumentera närmare i sak, utan Brandão Jönsson fick utan vidare process lämna rummet. Han framställdes som moraliskt förkastlig i radioprogrammet, liksom av jämställdhetsministern – som en person som inte står upp för dem som ”exploateras i sexindustrin”. Det stod tydligt att man inte ens behöver ifrågasätta den svenska sexköpslagen för att väcka anstöt, utan det räcker med att nämna att det finns länder med en annan lagstiftning än Sveriges, dit den kan åka som av något skäl vill köpa sexuella tjänster. Så fungerar en stark social norm.

Normens styrka märks också genom att sexköpslagen har så brett stöd, från vänster till höger. Man skulle kunna tänka sig att partier som Moderaterna, Liberalerna, och Centerpartiet – som beskriver sig som liberala – skulle ifrågasätta sexköps­lagen på grund av det kollektivistiska strukturtänkande den vilar på, men så är alltså inte fallet.

Behandlingen av Brandão Jönsson är i linje med Östergrens beskrivning av sexköpslagen som en form av moralpolitik. Den är vad staten tillgriper för att påverka sociala normer i en riktning man ser som önskvärd. Moralpolitiska frågor täcker in områden som sexualitet, reproduktion, död, nöjen (till exempel droger), och människors handlingsval på dessa områden, val som bara berör individen själv (och eventuellt andra samtyckande individer). Trots att dessa handlingar inte skadar någon annan väcker de starka känslor, till och med rädsla, och uppfattas av många som ett hot mot samhällets moraliska grundvalar. I de fall då staten delar denna uppfattning kan den gripa in för att styra om det icke önskvärda beteendet.

Synen på dessa frågor bottnar dess­utom i religiösa föreställningar om rent och orent. Den offentliga makten har tre metoder att tillgripa här: att försöka utrota det oönskade beteendet genom förbud och straff (som med den svenska sexköpslagen), att försöka kontrollera det genom strikt kontroll, eller att försöka integrera de människor som uppvisar det avvikande beteendet i samhället. I samtliga fall är det alltså individen som ska anpassa sig till samhällsordningen, även om graden av repression alltså kan variera.

Sexköpslagen är enligt Östergren alltså ett exempel på hur staten försöker styra över samhälleliga normer, och en del i detta arbete är att utrota prostitution. Sexköp bryter mot statens syn på vad som är god, hälsosam och sund sexualitet, och den som inte följer normen ses som syndig och oren, även om staten inte skulle använda den terminologin, utan istället betraktar synden som ett brott. Östergren pekar också på att bland de grupper som drev på lagstiftningen initialt fanns inte bara den politiska vänstern och sekulär feminism, utan också olika kristna grupper.

Moralpolitikens grund är ett kollektivistiskt synsätt, där samhällets intresse ges företräde framför individen. Man vill skydda kvinnor som kollektiv, men också samhällsordningen. Den kvinna som väljer att sälja sin kropp förstår därför inte sitt eget bästa. Hon tilldelas också olika roller beroen­de på vad som passar upprätthållandet av den samhälleliga ordningen bäst.

På en strukturell nivå är hon ett offer (för manligt förtryck), men i och med att hon samtyckt till handlingen, har hon ingen offerstatus i rättssalen. Där blir hon snarare ett vittne, eller en medskyldig, samtidigt som det inte är hon som ska straffas utan sexköparen. Men det slutar inte där: i Skatteverkets ögon har den prostituerade en inkomst, och är därmed skattskyldig, trots att skatteuttaget i detta fall bygger på intäkter som tillkommit genom en brottslig handling.

Trots att den prosti­tuerade i den meningen behandlas som vilken arbets­tagare som helst, omfattas hon inte av samma skydd som andra arbetstagare, och även i förhållande till det svenska socialförsäkringssystemet intar hon en oklar ställning, trots att hon bidragit till statens kassa genom att betala skatt. Kvinnan befinner sig alltså i ett märkligt undantagstillstånd, hängande mellan rättsstat, skattestat och välfärdsstat, och Östergren menar att det allmänna kan utnyttja hennes oklara ställning på det sätt som passar staten bäst.

Det här leder till en avsubjektifiering av kvinnan – eller objektifiering, om man så vill. Östergren menar att det är ett sätt att se på kvinnor som mindre värda som har djupa historiska rötter, från 1200-talets kvinnofridslag där bortförandet av en kvinna för giftermål sågs som ett brott oavsett om det skedde mot kvinnans vilja eller ej, över 1800-talets anstalter där prostituerade kvinnor trots att de inte dömts för något brott kunde behandlas sämre än brottslingar, och så fram till dagens syn på den prostituerade som ett icke fullvärdigt subjekt.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Det går givetvis att anlägga andra sätt att se på försäljning av sexuella tjänster än Östergrens. En socialist eller en konservativ skulle kunna hävda att staten inte bara kan utan också bör verka för att vissa normer och värden upprätthålls, även om det kräver ingrepp i den privata sfären. Att främja jämlikhet genom ett visst skatteuttag till exempel, vilket innebär en lagstiftning där den som ser de intjänade pengarna som sin privata egendom och vägrar betala skatt kommer att bestraffas, även om just denna individs betalningsvägran inte kommer att skada någon annan.

En libertarian skulle kunna se denna lagstiftning som lika kränkande mot individen som Östergren menar att sexköpslagen är. Idén att liberalismen skulle vara helt neutral är också den miss­visande: föreställningen om individen som samhällets grundläggande enhet är inte någon objektiv självklarhet, utan i sig ett moraliskt laddat ställningstagande, om än så vedertaget i västerländsk kultur att den för det mesta tas för given.

Men även en liberal kan stöta på situa­tioner där det inte är självklart att staten ska tillåta vilka handlingar som helst även om de sker inom den privata sfären. Få liberaler skulle till exempel se det som legitimt att köpa en annan människa som slav, även om det sker med säljarens samtycke, och utan att någon annan kommer till skada. Också prostitution kan beskrivas som en form av människohandel, genom att männi­skan utgör en vara. Och var går egentligen gränsen för en legitim försäljning av en kropp eller kroppsdel, antingen det handlar om sexuella handlingar, surrogatmödraskap eller organförsäljning? Ytterst hamnar vi i den filosofiska frågan om vad som är att beteckna som fri vilja.

Med det sagt: Även om Östergren inte reder ut var gränsen mellan legitim och illegitim försäljning av en kropp går, förmår hon att med klarsyn och analytisk skärpa visa läsaren några av den svenska självbildens blinda fläckar, och att detta land inte är så liberalt som det ofta tror, men heller inte så jämlikt. 

Läs Petra Östergrens svar på Katarina Barrlings artikel här.