Delvis kan det bero på att utövandet av islam ofta är politiskt och i just Mellanöstern inte sällan underlag för flera länders lagstiftning. För länder där separationen mellan ”kyrka och stat” är tydlig, kan det således vara svårt att förhålla sig till system där frågan sällan ens upplevs som relevant.

En dominerande uppfattning bland muslimer i världen är att islams urkunder rätt tolkade ger svar på vardagens alla problem. Tolkningen av Koranen och andra texter lär människan vad som är bäst att äta och dricka. Och vidare: hur man bäst ska förhålla sig till sina medmänniskor, vad som är lämpligt i krig och fred, under äktenskapet och i relationer till andra som inte är muslimer. Därmed anses islam och i förlängningen användandet av shariarätten vara bäst lämpad för att uppnå ett rättvist och fungerande samhälle.

Inte minst visar det sig genom Kairodeklarationen om de mänskliga rättigheterna. Deklarationen antogs av Islamiska konferensorganisationens 57 medlemmar i Kairo år 1990 och fastställer att shariarätten är den enda giltiga grunden för synen på mänskliga rättigheter eftersom FN:s deklaration inte tar hänsyn till kulturella och religiösa skillnader.

Islams politiska budskap var tydligt redan under dess formativa epok. Islam omdefinierade nämligen redan existerande religiösa föreställningar, kultur och sociala identiteter i Mellanöstern och omorganiserade styret av regionen. Detta skedde i tre steg. För det första blev islam en ny stam Ummah (Den islamiska gemenskapen) som samlade individer inom ett monoteistiskt politiskt centraliserat system snarare än genom blodsband. I den andra fasen blev islam religionen som staten och dess eliter identifierar sig med. I den tredje fasen anammade massorna i Mellanöstern muslimska värderingar.

Fyra rättsskolor spreds över världen. De predikade var och en på sitt håll ett enhetligt samhällssystem med lagar och förordningar som skulle styra människans vardag i minsta detalj. Genom en lojalitetspakt 1744 mellan å ena sidan Muhammad ibn Abd al-Wahhab (1703–1792), som hade fostrats i den hanbalitiska rättsskolan, som anses vara den strängaste, och å andra sidan klanen Saud, lades grunden till dagens Saudiarabien. I mer än ett avseende blev det ytterligare en religionspolitisk kraft med ambitionen att sprida wahhabism, som ansågs vara det perfekta samhällssystemet, över världen.

Under 1900-talets början formulerade muslimska teologer, som Sayyid Qutb (1906–1966) och Sayyid Abu al-Ala Mawdudi (1903–1979) tydliga upprop mot det sekulära samhället och för islam som det lämpligaste samhällsbyggande systemet. I deras visioner tydliggjordes dessutom betydelsen av kampen mot vad som upplevdes som en allt vanligare sekularisering, vilken framförallt genomdrevs av arabiska diktaturer med sekulära anspråk.

I sin bok Confronting Political Islam hävdar professorn vid University of Virginia, John M Owen, att politisk islam endast kan förstås mot bakgrund av rörelsens långa kamp mot just sekularisering, och det är framförallt den konflikten som han vill lyfta fram för att bättre förstå utvecklingen och den möjliga framtiden. Därtill menar han att förståelsen för hur politisk islam kommer att utvecklas och hur rörelsen bör bemötas bäst nås genom att granska liknande historiska skeenden och motsättningar i väst. Boken fokuserar därför på tre huvudkonflikter genom historien: den religiösa konflikten mellan protestantism och katolicismen, frågan om vilket statsskick som bäst skulle gynna medborgaren, republik eller monarki, och slutligen den ideologiska kampen mellan kommunism, liberalism och fascism. Med långa återblickar försöker författaren dra paralleller till vad som kan tänkas bli islams framtid.

I sin inledning konstaterar Owen att miljontals muslimer faktiskt vill ha både islam och demokrati, och lever med övertygelsen att de båda går att förena. En liknande uppfattning går att finna hos flera forskare. En är Shibley Telhami, som i sin bok The World Through Arab Eyes (recenserad i Axess nr 8/2013) för ett längre resonemang kring den arabiskmuslimska föreställningen om förutsättningarna för att förena islam och demokrati.

Owen delar in sin bok i ett antal avsnitt som ska ge läsaren en idé om hur politisk islam bäst bör förstås och bemötas. I korthet hävdar författaren att politisk islam inte bör underskattas. Att rörelsen ger upp för att den under kort tid är förtryckt, eller inte har möjlighet till att ta makten, säger varken något om dess ambitioner, framtida planer eller möjlighet till att komma tillbaka i ett senare skede. Den slutsatsen har flera dragit, till exempel Shadi Hamid i sin bok Temptations of Power (recenserad i Axess nr 4/2014).

Politisk islam bör dessutom, enligt Owen, heller inte ses som enhetlig. Rörelsen har utvecklats på olika vis i olika delar av världen och som exempel lyfts Iran och Turkiet fram. Owen påpekar dock att det är medlet som kan vara mer eller mindre måttfullt. Ty för alla som ser islam som lösningen på samhällets alla problem är målet detsamma. Militanta jihadister skulle således enligt honom inte vara annat än islamister som har bråttom. I det sammanhanget lyfter Owen fram att just våldet skulle vara något som de flesta muslimer vänder sig emot. Vore det inte så, skulle över 1,3 miljarder muslimer antingen inte förstå sin religion eller också vara alldeles för fega för att följa den så som vissa kretsar tycks mena att den bör utövas.

En av Owens kanske viktigaste poänger är just den att den politiska islams ambitioner inte ska underskattas och att länder som Iran och Turkiet faktiskt redan har haft sin sekulariseringsera i flera avseenden. Mohammad Reza Pahlavi (1919–1980), shah av Iran, trängde ut landets mullor till samhällets marginaler och anknöt istället till persisk kultur och tideräkning. Detsamma gällde för Mustafa Kemal Atatürks (1881–1938) reformer av Turkiet. I båda fallen skulle landet avreligiosifieras till förmån för modernitet och framsteg. I båda fallen kunde reformerna och landets utveckling anses en gång för alla ha gjort upp med islams politiska krafter. Owens resonemang om att sekularisering redan har prövats i stora delar av Mellanöstern är ett viktigt inslag i diskussionen om politisk islam. Islams återkomst i dessa länder kan i flera avseenden ses som en reaktion på vad som upplevdes som ett misslyckande.

Men det är samtidigt i just det viktiga resonemanget som Owen också brister något i sin analys. Alla de länder som enligt författaren har genomgått ett misslyckat sekulariseringsprojekt leddes av förtryckande regimer. Motreaktionen kan således inte självklart förklaras som en aversion mot sekularisering. Irans islamiska revolution 1978 fick stöd från sekulära vänstergrupper. Upploppen i Kairo som inleddes den 25 januari 2011 var inte i första hand ett religiöst initiativ. Men eftersom Muslimska brödraskapet var bättre organiserat och mer förankrat i folkdjupet än någon annan rörelse, fanns det egentligen inget övertygande sekulärt alternativ. Muslimska brödraskapets framgångar kan således ses snarare som resultatet av brist på sekulära alternativ än viljan att styras av religion eller religiös lagstiftning.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Förståelsen av vad föreningen mellan parlamentarisk demokrati, marknadsekonomi och ett fritt samhälle egentligen betyder i praktiken, finns inte i Mellanösterns arabiska länder. Att uppnå detta i Europa har tagit över 200 år. Uppfattningen att shariarätten skulle vara det bästa alternativet till förtryckande regimer med sekulära anspråk innebär således inte nödvändigtvis en önskan om att styras av religiösa krafter.

Opinionsundersökningar som gjorts bland muslimer i Mellanöstern av bland annat Shibley Telhami visar att islam visserligen förblir en central del i de arabiska världarnas identiteter. Därför är det kanske inte förvånansvärt att många anser att shariarätten bör vara en del samhällsbygget. Samtidigt visar undersökningarna att de flesta inte vill se att prästerskapet eller religiösa ledare får utökad makt eller ett mer märkbart inflytande över samhället.

Dikotomin mellan islam och sekularisering bortser således från att det aldrig har förekommit ett sekulärt politiskt alternativ i arabvärlden som också har varit frihetligt.

Möjligen blir Owens genomgångar av västvärldens historia lite för långa på bekostnad av djupare resonemang om just islams politiska roll i världens muslimska länder. Icke desto mindre lyfter boken fram en rad viktiga poänger som är värda att begrunda och som ger ett intressant perspektiv på hur muslimska länders framtid kan komma att se ut.