Sant nog – men några celebriteter av denna art fanns kvar. Men under de närmaste åren försvann de snabbt – Raymond Aron, Simone de Beauvoir, Michel Foucault. Frankrike kan visserligen fortfarande glädja sig åt att ha kvar Bernard-Henry Lévy för att gestalta rollen som den store intellektuelle. Men på det hela taget är arten utdöd. Sartre var den siste representanten i verkligt stor stil.

På sätt och vis var det kanske också han som uppfann rollen. Det är sant att Maurice Barrès uppfann beteckningen ”intellektuell”. Det är sant att även Barrès framträdde som en sådan. Å andra sidan talade Barrès om intellektuella bara i kritiskt syfte, som en person som berusar sig med abstrakta ord och begrepp långt bort från den konkreta verkligheten. Med en ”intellektuell” menade han en vänsterintellektuell och tog avstånd.

Även Sartre satte i praktiken likhetstecken mellan ”intellektuell” och ”vänsterintellektuell”. Men han tog inte något avstånd, utan anammade rollen. Genom honom uppstod en nära koppling mellan att vara intellektuell och att vara ”engagerad”. Att vara ”engagerad” togs i sin tur som liktydigt med att vara vänster.

Detta var ju egentligen ingen självklarhet. Julien Benda skrev på 1920-talet en berömd bok om ”klerkernas förräderi”. Enligt honom begick de intellektuella, ”klerkerna”, förräderi just genom att engagera sig, det vill säga: genom att ställa sitt intellekt och sin penna till förfogande för ett parti, en nation, en klass, en ideologisk riktning. De goda klerkerna borde enligt Benda istället vara olympiskt höjda över dagskonflikterna för att tjäna Rätten, Sanningen och Förnuftet.

Det kan väl sägas att Sartre bidrog till att skapa en ny sorts idé om den intellektuelle. Därvid ställde han sig resolut i de totalitära krafternas tjänst. Eller enklare uttryck: i tjänst hos Stalin och hos den kinesiske Stalin, Mao Zedong.

Denne glansfulle men problematiske man har filosofiprofessorn och Sartrekännaren Thomas R Flynn ägnat en intellektuell biografi: Sartre. A Philosophical Biography. Flynns bok är ojämn och knaggligt skriven men den innehåller ett och annat av intresse.

Det finns en motsättning mellan det hobbesianska och det rousseauanska hos Sartre som Flynn har god blick för.

Å ena sidan ser Sartre på Hobbes sätt människorna som varandras naturliga fiender, som isolerade individer, ständigt hotade av medmänniskornas existens. Denna mörka syn på människan dominerar den tidige Sartre, författaren till Äcklet och Varatoch Intet, den existentialistiske Sartre.

Men det finns också en Sartre som följer Rousseau, som söker efter en Allmänvilja där individerna smälter samman till ett helt, en totalitet. Detta är den marxistiske Sartre, den Sartre som följde kommunisterna.

Problemet var bara att Sartre/Rousseau aldrig helt lyckades övervinna Sartre/Hobbes (lika litet som den gamle Rousseau någonsin lyckades övervinna den gamle Hobbes). Människan förblir ensam också hos den Sartre som skrev Kritik av det dialektiska förnuftet.

I vissa euforiska och revolutionära ögonblick kan individerna visserligen smälta samman till en agerande massa. Bastiljen stormas. Men vad händer sedan? Massan tenderar att upplösas, att återgå till sina beståndsdelar, det vill säga till individerna. Individerna behåller hos Sartre alltid ett ontologiskt primat över massan. Det handlande folket eller den handlande klassen är något som kan uppstå i ett kort ögonblick.

Men individerna är det som finns kvar när den revolutionära svallvågen har sjunkit tillbaka. Därför blir terrorn nödvändig. Terrorns syfte är att skydda den revolutionära gruppen mot sig själv. Medlemmarna svär en ed. Ingen får överge saken eller gruppen. Ingen får under hot om döden återvända till den individuella tillvaron. Bara så kan gemenskapen bevaras.

Den individualistiska samhällsformen kan övervinnas bara genom terrorn. Stalin hade rätt. Vilket skulle bevisas.

Vilken blir den intellektuelles roll i detta drama? Den är viktig, otvivelaktigt. Den intellektuelle kan utforma parollerna som smälter individernas samman till en agerande massa. Om fantasin skall komma till makten, måste dess vision formuleras i kraftfulla ord.

Den intellektuelle står samtidigt för utanförskap. Den intellektuelle är den isolerade individen som just därför har behov av att övervinna sin isolering, att engagera sig, att binda sitt öde till arbetarklassen eller tredje världens folk.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Barrès hade talat om ”jorden och de döda”. Sartre söker på delvis liknande sätt råda bot på ensamhet och nihilism genom att länka sin roll till någonting större, till ett tema att gestalta. I hans fall handlar det om klassens öde mer än om nationens. Men skillnaden är egentligen inte så stor.

Det hela utspelas givetvis till väsentlig del på ett kunskapsteoretiskt plan. För Sartre handlar det om att ge en mening åt historien, att visa att den har en riktning, att den inte bara består av motsägande enskilda öden utan går framåt mot ett mål. Det är det dialektiska förnuftets roll att påvisa detta.

Rousseau övervann aldrig sin ensamhet. Han gick under och trodde sig förföljd av hela världen. Sartre hade större tur. Han fann en roll, han dyrkades av många. Till slut smet han dock från sig själv och sitt alter ego och livskamrat Simone de Beauvoir. Tillsammans med sin sekreterare gjorde han en intervju där han tog avstånd från det mesta han tidigare hade sagt. Det skedde samma år som Sartre dog. Han var en man som höll sig levande genom ständiga uppbrott.

Om detta och mycket mer handlar Flynns bok, som försöker sig på en sammanfattande undersökning av Sartres stora och komplicerade tänkande.