Vad återstår när Gud har förklarats död? I den andliga kris som präglar det sena 1800-talet kanaliseras den religiösa längtan mot konsten. Museet blir katedral och konstnären profet. Kristendomens kris är en förlust av mening och gemensamma referensramar; för en rörelse som symbolismen – med poeten Stéphane Mallarmé som föredöme och ideal – blir ansatsen att upprätta ett nytt, metafysiskt, språk.

Kanske är det symtomatiskt att ett litet och ungt land som det 1830 bildade Belgien – starkt präglat av framstegstanken, industrialisering och positivism – är en särdeles fruktsam mylla för en generation av poeter och konstnärer med en närmast sakral vördnad för skönheten och l’art pour l’art. Det är unga män uppvuxna vid Flanderns leråkrar i skuggan av gotiska katedraler eller i medeltida stadskärnor som Brygges. Bland författarna finner vi Verhaeren, Rodenbach och Maeterlinck (Belgiens hittills enda Nobelpristagare i litteratur); bland målarna Rops, Delville och den kanske främsta av dem: Fernand Khnopff. Firad och namnkunnig under sin levnad har denne sekelskifteskonstnär efter sin död 1921 negligerats eftersom han inte passar med modernismens paradigm. Med de senaste årens återupptäckt och uppvärdering av dekadens och symbolism är kanske tiden på nytt mogen för Khnopffs högtidliga bildvärldar. Under den senaste tiden har han varit föremål för en stor utställning på Petit Palais i Paris, den första på nästan ett halvsekel, Fernand Khnopff – Le maître de l’énigme.

Khnopff föddes 1858 i belgiska Ardennerna i en välbärgad och anrik familj. Efter juridikstudier i Bryssel – som dock försummades till förmån för läsning av litterära storheter som Baudelaire och Flaubert – bestämde han sig snart för att hans verkliga kall var måleriet och han studerade i såväl Bryssel som Paris. Han påverkades främst av den för den symbolistiska rörelsen så tongivande Gustave Moreau, men också av den konst han mötte under sina resor till London.

I Khnopffs porträttkonst syns ett nära släktskap med såväl Whistler som Watts. Ett exempel är hans avbildning av systern och favoritmodellen: Portrait de Marguerite Khnopff (1887). Marguerite har handskar och är helt klädd i vitt, i bakgrunden finns en stängd dörr och på väggen hänger ett mysteriöst runt, diskusliknande föremål. Det finns inget köttsligt över kvinnogestalten. Till skillnad från annan sekelskifteskonst – som hos von Stuck eller Klimt – framställs hon inte som en frestande femme fatale utan snarare kyskt och högtidligt som en Kvinnans idé. Ansiktet är, som alltid när Khnopff porträtterade sin syster, påfallande androgynt. Blicken är undflyende och fäst på en punkt utanför tavlan och undvikande betraktaren. Liksom i Khnopffs mer symboltunga verk råder här känslan av ett fruset och orörligt ögonblick, ett fönster mot en främmande och obekant värld. Marguerite är lika fångad och på en gång förtingligad och förandligad som svanen i Mallarmés berömda sonett. Även prerafaeliterna – i synnerhet Rossetti och Burne-Jones (representerade på Petit Palais med varsin målning) – gjorde stort intryck på belgaren, som delade engelsmännens förkärlek för rödhåriga skönheter med fylliga läppar och medusaslingrande lockar i symbolladdade kompositioner.

Khnopffs värld är ett avskildhetens universum där estetikens lagar styr. Verhaeren beskrev honom som en ”prästman i färd att bli dandy”, och det motto målaren själv valde åt sig var ”on n’a que soi” – man har bara sig själv. År 1902 lät han uppföra sitt hus som rymde både bostadsdel och ateljé och som beskrevs som såväl ett ”tempel för jaget” som ”skönhetens fristad” och ”drömmens kastell”. Utifrån sett var det en asketisk, kyrkliknande byggnad med vitsläta väggar omgärdad av en klostermur. De få besökare som bjudits in i det heliga vittnar om en avskalad och symbolladdad interiör i blått, vitt och guld som rymmer konstnärens personliga panteon med verk av von Stuck, Moreau och Burne Jones samt antika statyer av centralgestalter för Khnopff som Afrodite, skönhetens gudinna, och i än viktigare: Hypnos, sömnens gud. Färgade fönster med Tiffany-glas försätter korridorerna i ett ständigt skymningsljus och doftfat sprider vällukter och rökelse.

Det är med detta hus besökaren på Petit Palais börjar. Efter att ha begrundat en modell av huset stiger man genom de vita murarnas port och därefter rör man sig från periferi mot kärna. Det vill säga, från Khnopffs ateljé till hans landskapsmåleri, vidare till porträtten och därifrån till de berömda symbolistiska motiven för att till sist landa i flamländska stadsmotiv, det döda Brygge, och religiösa motiv. Skickligt lyckas utställningen förmedla det nära samröret mellan olika konstformer och placerar Khnopffs verk i deras kulturella kontext. Det var konstnärens egen åsikt att hans målningar inte gick att separera från diktverken som hade inspirerat dem. På fyra olika platser står doftdiffusörer som sprider en med tavlorna korresponderande parfym, precis som det gjorde i Villa Khnopff. Man kan även lyfta på en lur och lyssna på en noggrant utvald symbolistisk dikt på franska eller engelska till tonerna av ett kongenialt musikstycke. Urvalet av konst imponerar också, de mest berömda verken kompletteras fint av skisser och bokillustrationer. Vi får också ta del av Khnopffs experimenterande med fotokonsten, som upptäcktes först efter hans död och som borde tillskansa honom ställningen som tidig fotopionjär.

Utställningens hjärta måste emellertid sägas vara rummet där de mest kända verken återfinns. I Khnopff kanske mest berömda målning iscensätter han sin tolkning av sfinxmotivet. Här har det grymma monstret med sina gåtor fått systern Marguerites drag. Kelsjukt sträcker det sig mot en sammanbiten och uttryckslös Oidipus, djuret liknar en slank gepard i ett tidlöst arkaiskt landskap. Där finns också den genomskinligt färglösa blicken och de besynnerligt solitära blommorna på långa stjälkar i I lock the door upon myself (1891), en titel som kommer från en dikt av Christina Rossetti. Centralt i tavlans fond står den antika staty av guden Hypnos som konstnären utvecklade en verklig besatthet för. Khnopff tog starkt intryck av Jean Lorrains roman Monsieur de Phocas (1901), där huvudpersonen frenetiskt jagar en särskild blick som han skymtat i en staty av den kejserlige favoriten Antinous från 130 e Kr på Louvren. Denna väldiga byst har lånats ut och tronar mitt i rummet och blickar tillbaka på tavlan Blanc, noir et or (1902), där guden Hypnos getts dess drag. Varför just sömnens gud? Därför att Khnopff är tystnadens och de halvslutna ögonens målare. I hans bildvärldar är allt statiskt och evigt, men därför också sterilt och dött. Gåtan måste förbli olöst och otillgänglig för oss; målningarna förmedlar detta enda, heliga ögonblick där hostian höjs över altaret och klockan ringer – inget före och inget efter.

Det enda man kan sakna är möjligheten att se verken utställda i Khnopffs eget hus. Det är något alldeles särskilt med konstnärsmuseum; redan under målarens levnad kan hem och ateljé anta museets skepnad. Tyvärr revs byggnaden 1938 för att ge plats åt flerfamiljshus efter en tvist mellan Khnopffs arvingar. Men kanske är det på sätt och vis följdriktigt att denna symbolismens förlorade värld bara är tillgänglig för oss i drömmen.