Den brittiska författaren och moralfilosofen Dame Iris Murdoch (1919–1999) var en fascinerande och säregen intellektuell. Hon skrev tjugosex romaner, flera pjäser och diktsamlingar, samtidigt som hon var en aktiv och respekterad filosof. I flera av de skildringar som finns om Iris Murdoch framstår hon som en omtyckt men lite obegriplig människa, som kunde agera hänsynslöst men också vara lojal och omhändertagande. De biografiska anekdoter som fastnar vittnar om kvick tankeförmåga och en bohemisk inställning till allt praktiskt, inramat av en närmast klichéartad akademikermiljö där ständiga projekt avlöste varandra i en strid ström av oavslutade kärleksaffärer och intensivt arbete.

I år är det 100 år sedan hon föddes, vilket uppmärksammas på olika håll runt om i världen – inte minst i det internationella forskarsamhället. Även det lite luggslitna och excentriska Iris Murdoch-sällskapet, som består av hängivna läsare i övre medelåldern, anordnar olika sammankomster under året för att diskutera Murdochs romaner.

För att komma åt andemeningen i Murdochs filosofiska tänkande, som är intimt sammanlänkad med hennes konst, behöver man överge impulsen att systematisera och kategorisera. Murdochs stil kräver ett slags underkastelse, där man som läsare får göra sig villig att tillsammans med henne cirkulera runt filosofiska tankekluster. En av Murdochs studenter, David Morgan, skriver träffande i boken Love and Rage.A Friendshipwith Iris Murdoch att hon som lärare antingen fångade eller förlorade sina studenter. Hon kunde fånga dem som var beredda att följa hennes snirkliga tankebanor men förlora det auditorium som sökte raka svar.

Iris Murdochs metod, som både författare och filosof, bygger på att ackumulera bilder, analogier, exempel, och på så sätt befästa den idé om mänskligt liv hon förkunnar: vi människor är ofullständiga. Existensen är ett motsägelsefullt fragmentiserat och sammanhållet mysterium, det verkligt viktiga i vårt liv kan inte observeras i en rationell mening utan bygger på en Platonsk vandring från skenvärld till verklighet. Därför utvecklar sig en essä som min likt en solfjäder, snarare än i logiskt sammanflätade stycken. Varje blad som vecklas ut hänger samman med det föregående, samtidigt som ett växande omfång också sätter alltmer syre i rörelse.

Romandebuten Under the Net (Eskapad) publicerades 1954. Det är en underhållande och livfull historia om Hugo Bellfounders missöden i den engelska huvudstaden. Murdochs skönlitteratur utspelar sig nästan uteslutande i brittisk landsort eller just London. Läsaren möter diverse familjer och vänner, de kan vara unga eller gamla, kärlekspar eller de som håller på att bryta upp, men det är i relationer som gestalterna prövas och utstår förändring. Murdochs persongalleri består av filosofer, konstnärer, präster och studenter – ofta misslyckade och otursförföljda. Andlighet och konst spelar en viktig roll i böckerna.

Flera av de omstörtande insikter som drabbar Murdochs romangestalter infinner sig när de står framför bilder av Gainsborough, Tintoretto eller Bronzini på National Gallery. Murdochs karaktärer upplever och begrundar skulpturer, byggnader och tavlor, och därigenom genomgår de en moralisk transformation. Dels för att skönheten verkar bryta invanda och destruktiva tankemönster, dels för att det vackra är det sanna – god konst visar på något bortom det egna jaget. Den här tekniken, som Murdoch använder genomgående i sina litterära verk, är ett sätt att fiktionalisera den filosofisk-estetiska idé som hon ger uttryck för när hon talar om konstnärens uppgift. Att skapa konstverk som visar på en betydelsebärande och tidlös essens, och inte är uttryck för konstnärens egen person eller fantasi, är ett ledmotiv hos Murdoch.

Murdoch rör sig ständigt mot, snarare än ifrån, sin egen metod som författare – upprepning, tematiska prototyper i repetition, igenkänning blir hennes signum. Min upplevelse är därför att Murdoch trots sin omfattande produktion inte genomgår olika stadier eller perioder, utan att det finns en kärna som förstärks genom varje roman. En sådan läsning får ett slags bekräftelse när man ser hur få författare Murdoch själv beundrade. Hon inspirerades av en smal och elitistisk kanon, där hon återvände med vördnad till det grekiska dramat, Shakespeare, Fjodor Dostojevskij, Jane Austen och Henry James. Hon var förtjust i Marcel Proust, men modernisterna i övrigt tyckte hon var kryptiska och onaturliga. T S Eliot beskriver hon som en torrboll.

Forskningen om Murdoch spänner över vida ämnesområden och infallsvinklar. Som doktorand i litteraturvetenskap kom jag att involveras i symposier om den picknickmat som serveras i den Bookerprisvinnande romanen The Sea, the Sea (Havet, havet 1977), varför hennes kvinnliga protagonister ogillar att städa, eller referenserna till renässansen. Filosofer som jag träffade intresserade sig mer specifikt för hennes relation till Ludwig Wittgenstein, moralfilosofiska tillkortakommanden och uttolkningar av Platon. Sedan hennes död 1999 har allt fler forskare bortom disciplinerna filosofi och litteratur, exempelvis i pedagogik, psykologi och neurologi, börjat intressera sig för henne.

Under de år jag skrev min avhandling om Murdoch, och periodvis satt i brittiska arkiv och kom i kontakt med olika forskarmiljöer, omgärdades skrivandet av ett brett intresse, vilket jag uppfattade som rätt speciellt. I Sverige var det få som sysslade med Murdoch eller visste vem hon var. Kanske hade någon sett filmen Iris med Kate Winslet i huvudrollen, som framförallt porträtterar livet med maken John Bayley och de sista åren i Murdochs liv, som präglades av hennes alzheimerdiagnos. I England, och särskilt Oxford, var Murdoch allmänt bekant.

Murdoch började studera i Oxford 1938. Hon läste inledningsvis Greats (Oxfords särskilda modell för att studera antikens språk och filosofi) på Somerville College men kom att röra sig mycket målmedvetet mot moralfilosofin. Under flera år var hon verksam vid St. Anne’s College i Oxford.

Trots att hon nästan hela sitt liv var filosof, undervisade och skrev artiklar, fanns det en oppositionell attityd i hur hon valde att positionera sig i den anglosaxiska miljön. Den analytiska filosofin, med betoning på lingvistik och den filosofi som är regelstyrd, var förhärskande i Storbritannien under 1950-talet och den passade den mer existentiellt engagerade Murdoch ganska illa. Murdoch ville att filosofin skulle utgå från att varje individs själsliv och moral existerar i samklang med inre och yttre förändringar som inte kan benas ut genom språkanalys. Att välja det rätta är mycket sällan ett resultat av ett rationellt val mellan antingen det ena eller det andra, menade hon, utan en ofullbordad avvägning av moraliskt betingade intryck.

Samtidigt som Murdoch var uppskattad var hon också en solitär figur i Oxford. Omtyckt, trots sin frispråkighet, men delaktig från periferin. Murdochs uppsving som filosof kommer med tungviktarna Bernard Williams och Martha Nussbaum, som båda begriper Murdochs uppsåt och varför litteraturen spelar en så avgörande roll för filosofins möjligheter och gränser. En av de dimensioner i Murdochs filosofiska ansats som fascinerar både Williams och Nussbaum är att hon kallar sig moralpsykolog. Den moralpsykologiska utgångspunkten är nämligen varken ursäktande eller dömande utan tar vara på det realistiska i att moralen inte kan underordnas mentala processer utan måste prövas och förfinas i själslivet.

Frågan om Guds existens och religionens roll på det moralpsykologiska området ser Murdoch som betydligt mer ointressant än den om andlighet och ritualernas betydelse för att skapa och stärka Det goda. Så vad är då Det goda, enligt Murdoch? Svaret är lika distinkt som det är gäckande: Det goda befinner sig bortom människan, men människans förmåga att närma sig det är evig, outsinlig. Ett sätt att röra sig mot Det goda är att ”öva sig bort” från det egna jaget. I Murdochs resonemang om vad det innebär att verkligen se klart och realistiskt, liksom i hennes orientering mot Det goda, förnimmer man tydligt Platons grottliknelse i Staten. Skuggorna försvinner när uppmärksamheten riktas mot världen utanför oss själva.

Den moralpsykologiska hållningen är en konsekvens av Murdochs frustration inför de filosofiska projekt som imiterar vetenskap. I den välkända uppsatsen ”Against Dryness” från 1961 skriver hon att den filosofi som är i ropet speglar sin tid på samma sätt som dagstidningarna gör det. Förutom att formuleringen och hela uppsatsen i stort kontextualiserar hennes kritik av samtidens materialistiska och ensidiga filosofiska undersökningar, så säger uttalandet något om hur högt hon värdesatte filosofin – för Murdoch är de filosofiska idéer som är i svang en allmän temperaturmätare av det offentliga samtalets kvalitet och moraliska innehåll. Uttryckt på ett annat sätt kan man konstatera att Murdoch vantrivs i kulturen – och i filosofin. Hon menar i ”Against Dryness” att de två idéer om människan som filosofin främst ägnar sig åt bygger på de två motsatta teorierna om den fria viljan och om behaviorism. Murdoch förkastar båda som absolutistiska och romantiska, och understryker:

Att bli fri är mycket mer komplicerat än John Stuart Mill trodde. Vi behöver många fler begrepp för att kunna prata om frihet än de filosofin utrustat oss med. Vi behöver tänka i grader av frihet, och möjliggöra sätt där vi kan föreställa oss verkligheten som överlägsen – i en icke-metafysisk, icke-totalitär, icke-religiös mening. En ensidig tro på vetenskapen, och antagandet att vi alla är rationella och fria föder en minskad nyfikenhet på världen. En sådan minskad nyfikenhet är farlig därför att den leder till att vi inte förmår uppskatta svårigheten i att förstå världen. [Min översättning]

I takt med att hennes romaner börjar utgöra ett självständigt författarskap vänder sig Murdoch alltmer mot en mer icke-akademisk intellektualism. Det tycks som att den litterära formen befriar henne, och på 1970-talet byter hon miljö och börjar undervisa en dag i veckan vid The Royal College of Art i London.

Man kan självklart läsa Murdochs romaner som en form av underhållning eller förströelse. De är intelligenta, dråpliga men upprepande och växlar mellan ett slags händelsernas ytlighet och djup existentialism. Men man kan också lägga romanerna jämte hennes filosofi och därmed få syn på något mer sofistikerat.

I essän ”Nostalgia for the Particular”, som Murdoch skrev 1952, uppmärksammar hon hur komplicerat det är att beskriva och särskilja olika förnimmelser som ingår i en och samma upplevelse. Hon påpekar hur svårt det är att beskriva den speciella lukt som finns i Paris tunnelbana eller hur det känns att hålla en mus i sin handflata.

Exemplet pekar fram mot romanen The GoodApprentice (Den gode eleven 1985). Där blir Stuart Cuno fri från sin djupa sorg när han får syn på en mus som letar efter mat nere vid järnvägsspåren i Londons tunnelbana. Den lilla irrande musen blir ett tecken på att världen existerar utanför hans egen värld, hans ego. Djurlivets enkla vedermödor för att hitta föda får honom att skifta fokus. Den skam och ensamhet han känner, den förtvivlan han genomlider i romanen, bryts mot insikten att musen förvisso lever under vissa begränsade premisser, men ändå lever. Musens planlösa letande blir en vision i Stuart Cunos liv, upplevelsen blir ett slags epifani, där alla tidigare försök han företagit sig att komma ur sin bedrövelse – bön, meditation – bleknar i jämförelse med det starka intryck han tar av hur musen anpassar sig i sin onaturliga livsmiljö. Frihet, funderar Stuart Cuno, kräver att vi accepterar nederlag. Frälsning, förstår han, finns i det slumpmässiga.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

I det filosofiska exemplet med musen uppehöll sig Murdoch kring svårigheten i att med ord förklara vad en upplevelse innehåller, eller mer allmänt uttryckt, att översätta förnimmelser till språk. I den litterära illustrationen med musen kan Murdoch placera en insikt av moralisk betydelse hos en romangestalt och därmed skapa igenkänning och sympati hos läsaren.

Just denna skillnad mellan genrerna är betydelsebärande eftersom Murdoch under sitt yrkesverksamma liv växlade mellan filosofi och litteratur. I min egen avhandling om Murdoch drev jag tesen att hennes filosofiska intentioner kom att formuleras skickligast i hennes romaner. Givetvis kan ett sådant påstående ifrågasättas, men jag menar att romanernas struktur och styrning mot filosofisk insikt ger oss nycklar till varför det ibland motsägelsefulla i filosofin ändå framstår som harmoniskt i romanens form. I romanen är oredan och det mänskliga strulandet inte problematiskt utan snarare realistiskt, medan filosofin aldrig förmår iscensätta realism utan bara kan exemplifiera för att få läsaren att förstå det filosofiska argumentet. Länge dominerade dock tolkningar där Murdochs filosofi och litteratur behandlades separat. Murdochs egen motvilja mot att kallas filosofisk romanförfattare gjorde det svårare för forskare att bejaka ömsesidigheten i hennes verksamhet.

I sammanhanget blir det därför betydelsefullt att påminna om att Murdoch som både filosof och konstnär ville komma åt det partikulära. Det Murdoch kallar för ”vision” är inte en statisk eller idealistiskt färgad bild – en vision är progressiv och framåtsyftande. Genom att öva i ”seende” (via konsten, genom att ha och upprätthålla ritualer, genom att känna och visa kärlek) står vi i begrepp att fördjupa oss moraliskt. Som föreställande varelser kan vi inte undvika denna process, påpekar Murdoch. Det är inte förnuftet, inte perceptionen, utan vår föreställningsvärld som är väsentlig för att förfina vår moraliska medvetenhet. Filosofins utmaning blir från Murdochs perspektiv att tala om ting på ett sätt så att principer utgör startpunkten för samtalet, men där den filosofiska normen inte gör för allomfattande anspråk. För att vara trovärdig bör filosofin utgå från sin undersökande metod men också erkänna att varje mänsklig upplevelse delvis undflyr språkets beskrivningar.

När vi tar del av en inre monolog i en roman (de finns hos Murdochs karaktärer men fler känner säkert till Leopold Blooms inre monologer i James Joyce Ulysses från 1922) så är det subjekt som värderar, reflekterar, associerar involverad i moralisk reflektion, enligt Murdoch. Homeros, Shakespeare, Austen och Dostojevskij porträtterar sina gestalter i en ”moralisk struktur”, där föreställningen om en idé blir omöjlig att separera från den litterära person som bär fram denna idé. Murdoch upprepar i en rad essäer hur viktiga just litteraturens karaktärer är som moraliska budskaps- och kunskapsbärare (och kanske finner vi också i denna position en ledtråd till varför Murdochs egna gestalter och berättare ofta påminner om varandra?). Om vi återknyter till Stuart Cuno, som ser musen i tunnelbanan, så vet läsaren att hans gångstil är märklig, att han precis innan han ser musen har en bister min – hans situation är partikulär, smärtan är hans egen, tillfälligheterna gör att han upplever något omstörtande. Poängen är att romanen inte ger några filosofiska svar utan gestaltar liv. Slumpen och vardagen finns inte i moralfilosofin, men i den berättande konsten existerar de.

Under senare år har jag återvänt till Iris Murdochs verk och åter fastnat för hennes lite kyliga förhållningssätt till det som samtiden prisar och tar för givet. Hon dömde till exempel ut distinktionen mellan fakta och värdering som orealistisk – ”tänk på vilken beskrivning som helst av vad som helst – språket du använder är fullt av värderingar”. Något som tål att upprepas i en tid som allt för ofta vill komma tillrätta med mänskligt skapad problematik genom att ensidigt tro på fakta.

I den originella samlingen The SovereigntyofGood(1970) skriver Murdoch att det är i den mån vi är förmögna att älska, vilket innebär att se, som själen kan frigöra sig. Tre år senare låter hon Bradley Pearson, huvudperson i The Black Prince (1973), utbrista: Endast kärlek gör att vi kan se bortom oss själva! Det här växelspelet är ytterligare ett exempel på hur en generellt syftande filosofisk iakttagelse i litteraturens mer ofullkomliga sätt att arbeta med bilder och tematik får en särskild prägel. Romanens handling, liksom Murdochs moralfilosofiska föresatser, visar gång på gång att det är tillfälligheterna och det autentiska livet, inte handlingsplanen eller reglerna, som måste stå som modell för vår individuella moraliska utveckling.