Hur ligger det till med alla de här påståendena, som vi nu hört under så många år, att 1930-talet är tillbaka? Alla jämförelser mellan vår tid och de historiska händelserna? Det är så lätt att dra för snabba slutsatser och se likheter mellan ytfenomen, samtidigt som vi missar hur strukturella likheter återkommer i olika skepnader i alla epoker.

Tiden begränsar oss alla i vår förmåga att reflektera över oss själva. Det finns en viss mängd attityder, åsikter som ofta sitter ihop i paket på olika sätt och framförallt finns det olika modeller för hur vi tänker, som vi ofta inte ens är medvetna om. Till exempel föreställde sig 1600-talets filosofer världen som ett urverk, eftersom det var den tidens toppteknik – och idag tänker man sig den gärna som någon form av dator, med information som drivmedel snarare än kugghjul och fjädrar. Även politiskt har varje tid sitt ideal, som har att göra med var den största effektiviteten, auktoriteten och vad som uppfattas som det mest moderna kan finnas.

Upplysningstidens upplyste despot var både filosof och hantverkare, spelade flöjt och såg till det gemensamma bästa. Så kom Napoleon och en ny typ skapades: diktatorn som driver på utvecklingen med förnuft och våld. Denna typ var framträdande i olika varianter ända till första världskriget, men idealet togs över och gjordes, får man väl hoppas, en gång för alla obsolet genom de fa­scistiska och nazistiska excesserna. Bara om vi inser att fascismen, liksom nazismen, var revolutionär och i någon mening progressiv, det vill säga åtminstone varken konservativ eller reaktionär, utan syftade till att bryta ned det gamla samhället i vetenskapens namn, kan vi börja förstå dess plats i historien. Dessa ideologier var en del av utvecklingen, den mest fasansfulla och motbjudande, men inget avsteg i förhållande till den då rådande synen på histo­rien och framsteget, utan groteskt följdriktig – precis som sin röda motsvarighet i stalinismen och senare maoismen.

Två nya böcker skildrar den italienske fa­scistdiktatorn Benito Mussolinis liv, väg till makten, maktutövning och slutliga nederlag. Det har skrivit hundratals böcker om honom och det har säkert kommit fler me­dan jag läste dessa två. Intresset för den fascistiske ledaren är verkligen inte i avtagande, kanske särskilt mot bakgrund av att det är den senaste av varianterna av hans gamla parti, Fratelli d’Italia, Italiens bröder, som faktiskt styr Italien idag. Det hade nog ingen kunnat ­tänka sig 1945, när han och hans älskarinna Clara Petacci hängdes upp i fötterna på piazza Loreto i Milano. Men rätt få hade nog kring 1910 kunnat förutse att den socialistiske journalisten och läraren bara lite drygt tio år senare skulle bli en stilbildande diktator.

Den ena boken finns på svenska, Maurizio Serras Mysteriet Mussolini. En diktators uppgång och fall (Fri tanke) medan den andra, av Giordano Bruno Guerri, än så länge bara finns på italiens­ka, Benito. Storia di un italiano (Rizzoli). Båda författarna är framstående kännare av denna epok, och de har gått omlott under flera år och skrivit om exempelvis Gabriele d’Annunzio, den ­dekadente, senromantiske författaren som blev aktivist under första världskriget och som skapade mycket av den estetik som skulle bli fascismens i sin kortlivade lilla republik i Fiume i nuvarande Kroatien.

Båda har också skrivit lysande biografier över den motsägelsefulle och fascinerande Curzio Malaparte, som hann vara diplomat, författare, fascist och antifascist och slutligen maoist – samt som själv ritade en av de mest originella villorna på Capri. Giordano Bruno Guerri är historiker, från mycket enkel bakgrund, medan Maurizio Serra är son till en hi­storiker, själv framstående diplomat och numera även den första italienaren som valts in i franska akademien.

Jag ska inte göra för mycket av de personliga skillnaderna mellan dem, jag vet inget om deras eventuella relation, eller hur de ser på varandra som författare och specialister på den italienska fascismen, men det går inte att komma ifrån att deras olika temperament lyser igenom i skildringen. Genom detta får deras böcker sammantaget en nästan stereoskopisk effekt: de fördjupar bilden av den italienske diktatorn. Det är ingen tillfällighet att den ena boken heter Mussolini, medan den andra har hans förnamn som titel.

Det bör understrykas att både Serra och Guerri är motståndare till fascismen. Men där Serra lägger tonvikten vid Mussolini i hans offentliga roll, de diplomatiska och politiska förvecklingarna, och faktiskt ger uttryck för ett visst förakt för honom som person, är Guerri mera förstående såväl inför människan Benito, som inför vad det var som lockade italienarna så pass att han kunde styra landet i 20 långa år. För han var älskad och beundrad, inte bara i Italien utan på flera håll, inklusive i Washington och London. Hans fascism var motsägelsefull, nästan lite godtycklig, styrd av hans egna uppfattningar snarare än av någon konsistent ideologi. Journalisten Giorgio Bocca, som tillhörde en tidigare generation och som själv var partisan under krigets sista, tragiska och brutala år, har karakteriserat fascismen som ett slags enmansanarkism. Samtidigt villkorades den italienska diktaturen av att landet faktiskt hade en kung, som formellt sett var statschef – och som, än en gång rent formellt, avsatte Mussolini 1943.

Hur var det med stilen, talen från balkongen, sättet att framföra dem och gestikulera? Mussolini var skicklig på att använda journalfilmer för att sprida bilden av sig själv som allvetande och engagerad i smått som stort. Han uppträdde i baddräkt, uniform, kostym, labbrock, var med överallt och hade synpunkter på allt – detaljstyrde till och med hur vissa fa­scistiska fasadutsmyckningar skulle se ut. Sådana som än idag sitter kvar på flera hus i Italien.

Även om filmen gjorde att man kom närmare ansiktet var det länge stumfilm som gällde, och talen hölls inför folkmassor på torg, inför männi­skor vars underhållning var opera, melodramer, folkliga pjäser och annat i samma stil. Röst­läge, gester, konstpauser, liksom de operettaktiga uniformerna, var helt anpassade för den publiken. De tyska nazisterna kopierade mycket av de italienska stilmedlen, men gjorde det mera extremt. Rent stilmässigt var också bolsjevikerna viktiga inspirationskällor, det var de som började bära läderrockar och koppel och som använde godtyckligt våld för att ingjuta skräck i allmänheten.

Mussolini var länge mycket skeptisk till Hitlers framfart, italienarna tyckte att han var rätt löjlig, ironiskt nog, i sina bruna tights. Det fanns heller ingen antisemitism att tala om i den italienska fascismen, dess nationalism var inte rasistisk på det sättet, utan mera uppfylld av det stora arvet efter Rom.

En av de intressantaste personerna i Mussolinis liv under hans väg till makten och ända till början av 1930-talet var den venetianska judinnan Margherita Sarfatti. Hon var intellektuell, konstkritiker och en anhängare av modernitet och ny estetik. För några år sedan visades faktiskt en utställning kring hennes konstkritik på Milanos moderna museum, GAM. Mussolini sade själv i en intervju med en tysk reporter att ”antisemitismen existerar inte i Italien”. Likväl infördes raslagar även där 1938, i samband med att de två diktatorerna slutligen slog sig ihop, några år efter att de gemensamt hjälpt Franco till makten i det spanska inbördeskriget. Både Serra och Guerri betonar att italienarna inte var några särskilt entusiastiska antisemiter, men faktum är att det även där skedde deportationer och massakrer, särskilt under den så kallade Salòrepubliken, vilket för alltid gör att den italienska fascismen förknippas med Förintelsen.

Medan Serras bok är kalejdoskopisk och går igenom Mussolinis liv och bana ämnesvis är Guerris kronologisk. Den senare är också nästan en coffee table-bok, i stort format och riklig med bilder. Serras är mycket intressant, men Guerris tycks mig djupare i sitt försök att förstå människorna. Hur många hängivna fascister behövs det egentligen för att skapa en sådan regim? Gans­ka få, faktiskt. En liten hängiven grupp som är beredd att kämpa för sin sak trumfar lätt en stor massa som helst vill ha lugn och ro. Italienarna, menar Guerri, var inte särskilt fascistiska av sig, däremot var de inte heller antifascister, sådana var ännu mer sällsynta än fascisterna, ända till krigets sista år. Han citerar författaren Italo Calvino, som också var partisan i sin ungdom, och som skrivit en fin roman om denna tid, Stigen där spindlarna bygger bo (Natur & kultur). Han poängterade att steget från att vara skeptisk till fascismen till att aktivt bekämpa den var så stort att det knappast i efterhand går att begripa.

”Fascismen var politik som teater, vår tids politik anpassar sig efter vår tids underhållning. Det betyder inte att den är samma sak.”

Efter andra världskriget ersattes de högspända ledaridealen i Europa av längtan efter otadliga tjänstemän, jurister och bänknötare som bit för bit baxade utvecklingen åt rätt håll. Undantag som general de Gaulle bekräftar regeln. Denna typ av ledare är inte entusiasmerande, deras budskap är inte revolutionärt utan förnuftigt, eller gör åtminstone anspråk på förnuft. Det är de som byggt våra välfärdsstater, utvecklat samarbetet i EU och som inte kan föreställa sig att någon egentligen, innerst inne, om den bara får veta hur bra det är, skulle vända sig emot deras ideal. Det är den enda vägen. Men väljarna har svårt att slå sig till ro med detta. Det blir för mycket byråkrati, överstatlighet, överflyttande av makt från folkvalda till jurister och för långsamma processer för att tillfredsställa dem som vill vidare snabbare – fast det ibland är lite oklart vad de vill vidare emot. Något heroiskt? Något smart? Eller bara något underhållande?

Fascismen var politik som teater, vår tids politik anpassar sig efter vår tids underhållning. Det betyder inte att den är samma sak. Däremot bör vi alltid vara på vår vakt när makthavare underkänner alla alternativ och när möjligheterna till kritik stängs av. Detta sker även på olika sätt i våra demokratiska samhällen. Ibland rentav i demokratins namn.

Sedan snart 30 år har en ny typ av ledarideal börjat växa fram. Helt nytt är det inte, men fortfarande ganska nytt som politiskt ideal. Det är direktören, den framgångsrike företagaren, som skär rakt igenom all byråkrati och som med sin förmåga att hantera styrelse och anställda, alltså regeringen och medborgarna, liksom konkurrensen med andra företag, det vill säga stater och internationella organ, visar hur man så effektivt som möjligt skapar vinst som kan bli till välstånd. Den första och tydligaste av dessa politiker var den italienska affärsmannen Silvio Berlusconi. Hans stil var helt den framgångsrike affärsmannens, hans anspråk var att ersätta politiken med smartness och effektivitet. Han trädde dessutom fram i exakt rätt tid, efter Murens fall, då inget längre utmanade den västerländska, liberala och kapitalistiska hegemonin och då dess­utom hela det partisystem som rått under Italiens efterkrigstid brakade ihop i korruptionsskandaler som får de mest avancerade konspirationsteorier att framstå som Kalle Anka.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Här uppträdde nu den välskräddade, välkammade, med blänkande tänder och framställde sin egen idé om företagspartiet, il partito impresa, postideologiskt och helt styrt av honom själv, precis som hans många företag i fastighets- och mediebranschen. Symtomatiskt nog var dess namn helt enkelt en ­pr-slogan: Forza Italia, Heja Italien. Senare har han följts av andra, på flera håll i världen – med politiker som Argentinas Javier Milei och, naturligtvis, USA:s 47:e president Donald Trump som de senaste exemplen.

Företagspartiet är en både postdemokratisk och postideologisk skapelse. Dess slogans bygger på marknadsundersökningar och pr-byråers analyser av vad som kan locka väljarna. Deras uppgift är att erbjuda det mest lockande paketet, som så många väljare som möjligt ska gilla, för att de verksamma politikerna ska få lukrativa tjänster. De medlemsbaserade partierna hör till historien, även om de delvis tycks komma igen i form av olika populistiska rörelser.

Men ett parti är framgångsrikt bara så länge det levererar på sina löften och utfästelser. I längden gör inget parti det. För tiden maler ner alla stora anspråk och förändrar ständigt förutsättningarna så att de lösningar som först verkade nya och fräcka så småningom blir gamla och förlegade de också. På andra sidan dagens entusiasm lurar nya besvikelser, men också nya ideal och nya slogans för nya partier. Det, bland annat, kan vi lära oss av Mussolinis framgångsrika år vid makten – och den katastrof de mynnade ut i.