I vissa kretsar blev han dock utnämnd till varg i veum, eftersom han visade att inte ens människans sociala beteende är gränslöst formbart av miljön utan också har en genetisk stomme.

Att man inte genom påverkan kan uppnå total ideologisk likriktning i ett samhälle störde åtskilliga personer, inklusive biologer, och Wilson blev utsatt för många otäcka påhopp.

Denna pionjärinsats är emellertid inte hans enda bedrift. Kanske mer än någon annan forskare har Wilson bidragit till att sprida kunskap om jordens biologiska mångfald och levererat argument för dess bevarande. I den debatten är hans röst en av de viktigaste.

Under årens lopp har Wilson skrivit en lång rad lysande populärvetenskapliga böcker. Han har faktiskt också gjort ett par korta visiter in i skönlitteraturen, främst i form av en roman med självbiografiska inslag, Anthill (2010). Dock kunde han inte avhålla sig från att infoga ett kapitel som handlar om livet i en myrkoloni, och som i mitt tycke är bokens bästa. För sina både kvalitativt och kvantitativt överväldigande insatser har han fått otaliga priser och belöningar. I Sverige har han tilldelats den finaste hedersbetygelse som vårt land kan ge en ”grön” biolog. Han fick nämligen 1990 Kungliga Vetenskapsakademiens Crafoordpris i ekologi. I sin nya bok, The Social Conquest of Earth, jämför Wilson två fall av extrem socialitet som han ser som den viktigaste faktorn bakom respektive varelsers världserövring. Det ena gäller myror (och vissa andra insekter), som lever i samhällen där fortplantningen ombesörjs av en i ungdomen befruktad drottning (eller en drottning plus en kung, som hos termiterna), medan tusen- eller hundratusentals arbetare ägnar sitt liv åt att skaffa föda, sköta avkomlingar och försvara hemmet – utan att ens tänka på sex. Det andra exemplet är vår egen art, där samarbetet drivits längre än hos något annat ryggradsdjur, dock utan att avsexualisera alla utom kungligheterna.

Utan tvivel är det den extrema socialiteten som förklarar myrornas och termiternas makalösa succé. I de flesta landekosystem utgör de den överlägset största delen av samtliga ryggradslösa djur, och antalet myror på vår jord överträffar med många, många storleksordningar antalet ryggradsdjur. Myrornas och termiternas betydelse för struktur och funktion i många av jordens ekosystem kan knappast överskattas.

Även vår egen arts framgång beror, hävdar Wilson, på en extrem förmåga till samarbete. Omvärldens krav har via naturligt urval gynnat utvecklingen av en beredvillighet att samarbeta även med obesläktade individer – så länge de tillhör ”ingruppen”. Gentemot individer i ”utgrupper” är inställningen en annan, alltifrån likgiltighet till fientlighet. För både myrorna och människan använder Wilson termen ”eusocialitet”. Det är vilseledande, för med det ordet brukar man åsyfta enbart sociala system där en stor del av medlemmarna är sexuellt inaktiva. Beträffande vår egen art bör man hellre använda någon annan term, till exempel ”ultrasocialitet”.

Evolutionsbiologerna har i decennier diskuterat om naturligt urval enbart väljer och vrakar bland individer eller om det ibland också sållar bland grupper av individer. I dagsläget anser allt fler, och bland dem Wilson, att en process som kallas ”flernivåselektion” kan vara viktig framför allt hos vår egen art. Kort uttryckt avgörs individens överlevnad och fortplantningsframgång (fitness, i fackjargong) av funktionsdugligheten i den grupp den tillhör. För att gruppen ska kunna stå emot konkurrenter och andra hot måste medlemmarna ha ett visst mått av ”prosocialitet”, alltså vara beredda att göra vissa uppoffringar till gagn för gruppen. Fungerar systemet, gör den prosociala individen en nettovinst på sin investering i form av trygg tillvaro inom flocken.

Hos vår art har en rad kognitiva förmågor uppkommit eller förfinats som anpassning till kravet på effektiv social ”bokföring” inom gruppen. Vi minns individer och deras agerande och tar i beaktande våra erfarenheter vid nästa kontakt. Prosocialiteten får inte övergå till oriktad välgörenhet, det vill säga kosta i form av nedsatt fitness. Uppoffringarna får inte gynna en odefinierad grupp utan enbart den egna ingruppens och därmed inbetalarens välgång.

Följaktligen krävs distinkta gruppmarkörer. En viktig sådan är religionen, som i olika versioner förekommer hos alla studerade människogrupper. Anhängarna markerar sin grupptillhörighet genom ett oändligt uppbåd av riter, monument, myter och tillbehör. Skapade Gud människan till sin avbild, eller var det tvärtom? Tveklöst det senare, svarar Wilson. Gudar och deras symboler är skapade av oss för att passa våra ”tribalistiska” behov. Naturligtvis tjänstgör många andra kulturella företeelser än religionerna som gruppmarkörer. Tänk på OS i London: det var ingen tvekan om vilka nationer vinnarna tillhörde …

Men myrorna då? Vart tog de vägen?

Ja, det är väl en av svagheterna i Wilsons bok att den strängt taget består av två böcker, om än med överlappning: en om oss och en om dem. Visst är det intressant att jämföra de eusociala insekterna och den hypersociala människan. Båda modellerna har naturligtvis danats genom naturligt urval. Men insekterna och människan är så olika att många av jämförelserna känns ansträngda. Visst är både myror och människor ”segrare”, som kan skryta med att ha erövrat världen – men längs mycket olika färdvägar.

Flernivåselektion, hävdar Wilson, är människans framgångsrecept, medan han fullständigt avvisar förslaget att släktskapsselektion också kan ha spelat en viktig roll. En individs gener kan ju vidareföras till nästa generation via denna individs släktingar, som den har större genetisk överensstämmelse med än med obesläktade individer. När Wilson förnekar betydelsen av denna mekanism, sällar han sig till en minoritet bland biologerna. Det är märkligt att han intagit denna position, eftersom släktskapsselektion mycket väl kan ingå som ett förstärkande inslag i den version av flernivåselektion som Wilson förespråkar. Prosocialitet mot syskon och kusiner – kan det egentligen bli bättre?

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

I bokens sista kapitel diskuterar Wilson om mänskligheten kan frigöra sig från sitt tribalistiska arv och bli en enda global ingrupp. Längre än till en from förhoppning kommer han inte – naturligtvis.

Höga berg och djupa dalar – så känns Wilsons bok. Vissa avsnitt är utomordentligt lärorika, andra däremot väcker fler frågor än ger uppslag och besked.

Staffan Ulfstrand