Det finns en tendens bland dem som debatterar frågor som får internationella konsekvenser att nedvärdera nuet till förmån för ett mer dygderikt förflutet. Vi intalar oss själva att det fanns en tid när våra ledare var framsynta statsmän, visionärer med moralisk resning, snarare än griniga politiker som drevs av de billiga inrikespolitiska och röstfiskande överväganden som motiverar vår nuvarande samling av valda och utsedda statstjänstemän. Jag letar förgäves i vår historia efter dessa statsmän.

Ett typexempel är George Marshall, en för sin asketism berömd femstjärnig general, generalstabschef under andra världskriget, försvarsminister och utrikesminister under president Trumans administration, belönad med Nobels fredspris för sin utvecklingsplan för Europas återuppbyggnad efter andra världskrigets slut. Time Magazine utsåg honom till årets person 1943 och dubbade honom till ”civis Americanus”.

Marshall är allmänt beundrad för att ha sagt att han aldrig röstat i ett val. Men när president Truman informerade Marshall om att han ämnade stödja skapandet av staten Israel, uttryckte Mar­shall ändå sin motvilja mot förslaget genom att säga att han inte skulle rösta på Truman om han gjorde detta. Således stod inte ens statsmannakonstens skyddshelgon, George Marshall, över vare sig politiken eller röstfiskandet.

”Det vill säga vi gör det bekvämt för oss själva genom att ställa större krav på dem som har föregått oss än vad vi gör på oss själva.”

Och inte heller bör ledare i fria samhällen sväva fritt ovanför den inhemska opinionens fjättrande band. Ledare i fria samhällen måste söka allmänhetens stöd för sin politik, det är i grund och botten en fråga om ansvarsutkrävande av dem som styr i folkets namn. Det gör också demokratiska samhällen till mer pålitliga allierade. För ledare i fria samhällen finns det inget substitut för att vinna den politiska debatten och detta faktum gör deras åtaganden mer hållbara när de sätts på prov genom fientlighet.

Men det finns ett annat skäl, en anledning som bottnar i vår egen medborgardygd, som borde motivera oss att skingra dimman av fri och obunden statsmannakonst som omger våra föregångare. Det har bäst formulerats av historikern Joseph Ellis som är specialiserad på den amerikanska revolutionära eran och författare till både Founding Brothers och His Excellency George Washington. Ellis hävdar med emfas att genom att karva fram våra politiska grundare i marmor snarare än att erkänna deras brister och svagheter, befriar vi oss själva från plikten att utföra vår tids viktiga arbete.

Genom att vända bort blicken från de stora männens röstfiskande politik, iögonfallande gynnande av sina egna intressen och moraliska brister, ursäktar vi oss själva från att behöva tackla vår tids politiska utmaningar med deras hängivenhet och kreativitet och mod och styrka. Det vill säga vi gör det bekvämt för oss själva genom att ställa större krav på dem som har föregått oss än vad vi gör på oss själva.

Det stämmer särskilt när det gäller USA att vår historia inte rymmer sådana fria och obundna statsmän. De allra bästa av våra politiska ledare har ansett sig vara hårt begränsade av den allmänna opinionen och lagt ner betydande ansträngningar på att vinna dess gunst. Den främste är förstås Abraham Lincoln som ledde nationen genom dess svåraste kris genom att till en början förneka att avskaffandet av slaveriet var grunden för det amerikanska inbördeskriget och samtidigt ena unionssidan än mer i sitt motstånd mot det.

Lincoln inledde inbördeskriget med att hävda: ”Vi får inte störa det institutionella slaveriet i de stater där det existerar.” 1865 däremot ekade hans installationstal av fördömanden av slaveriet som krigets orsak: ”om Gud vill att det fortsätter till dess att all rikedom som lagts på hög genom trälarnas 250 år av ej återgäldad möda har återgäldats och varje blodsdroppe som pressats fram av piskan har betalats med en annan som rispats fram av svärdet såsom sades för 3 000 år sedan och fortfarande måste sägas ’Herrens rätter äro sanning, allesammans rättfärdiga’.”

Amerikanerna var häpnadsväckande tursamma att välja Lincoln till kapten för vår nationella skuta under inbördeskriget (det är praktiskt taget ett bevis för Bismarcks påstående om att försynen skyddar idioter, suputer, barn och USA). Och även om det har funnits andra dugliga, och rentav en eller två utmärkta, amerikanska presidenter, har vi för det mesta styrts av mediokra politiker och rentav en handfull farliga renegater.

Den brittiska historikern Bertha Ann Reuter står för min favoritbeskrivning av amerikaner. Hon skrev att ”amerikaner är för radikala, antingen religiöst eller politiskt eller både och, för att kunna leva i fred i sitt ursprungliga hemland”. Även 1900-tals­satirikern H L Mencken träffar mitt i prick med sin hånfulla beskrivning att den amerikanska ”kongressen består av en tredjedel som är mer eller mindre skurkar, två tredjedelar som är mer eller mind­re idioter och tre tredjedelar som är mer eller mind­re ynkryggar”.

Det är synnerligen viktigt att ha i åtanke att det amerikanska politiska systemet utformades av folk som fruktade statsmakten. Makten fördelas mellan tre jämställda delar av statsmakten, kongressens båda kamrar har tydligt särskilda funktioner, till och med ansvaret att leda nationen i krig delades mellan den verkställande och lagstiftande makten. Systemet utformades för att ingenting skulle kunna göras utan att konsensus först uppnåtts. För att svartsjukt hålla vakt mot alla försök till regeringsmakt utan politisk konsensus och även med konsensus i händelse av att den allmänna opinionen förtalade grundläggande rättigheter. I ännu högre grad än i de flesta andra fria samhällen är således Amerikas roll i världen beroende av förmågan att vinna allmänhetens stöd.

Utöver det strukturella argumentet finns det en annan anledning till att amerikansk internationalism är beroende av allmänhetens stöd, nämligen att USA drog vinstlotten i det geopolitiska lotteriet: vårt territorium är vidsträckt, omgivet av hav på två sidor och av två fantastiska grannar i form av Kanada och Mexiko. Det förtjänar förstås att nämnas att USA inte alltid har varit en god granne gentemot vare sig Kanada eller Mexiko, utan har tilltvingat sig landområden och skickat in olagliga militära expeditioner i båda … och det innan vi ens börjar försöka göra upp med hur vi historiskt har betett oss mot de amerikanska ursprungsbefolkningarna.

Det faktum att USA har få och goda grannar innebär att USA har lyxen att till stora delar kunna ignorera internationella relationer. Vi har också en dynamisk ekonomi som i mindre utsträckning förlitar sig på internationella marknader och insatsvaror än de flesta andra utvecklade ekonomier. USA har en större både politisk och ekonomisk felmarginal när det gäller internationella relationer än de flesta andra länder, och det innebär att de senare kommer att bli offer för eller känna av effekterna av internationella störningar tidigare än vad vi kommer att göra. Vi är helt enkelt inte naturliga internationalister, eftersom vi har kunnat vara provinsiella.

USA:s geopolitiska belägenhet innebär också att det är svårt att övertyga amerikaner om att bry sig om världen med argument som bottnar i strategiska intressen. Eftersom ingen stat kan upprätthålla en politik som i grunden går på tvärs mot landets grundläggande politiska kultur, måste man också förhålla sig till att amerikaner är politiskt och religiöst extremistiska människor som är svåra att förmå att bry sig om världen. Det som motiverar amerikaner att bry sig om världen är värderingar – de vill säga de sanningar vi betraktar som självklara.

Sålunda vill amerikaner försvara religiös och politisk frihet eftersom det är sådana vi är. Vi vill skapa en världsordning av stater som är övertygade om att människor har medfödda rättigheter och bara överlåter dem i begränsad utsträckning till staten för överenskomna ändamål. Av geopolitiska skäl är USA en motvillig hegemon, men en som är starkt motiverad att skapa en världsordning som är ett makrokosmos av landets inrikespolitiska system.

I sin bok All Measures Short of War gör Tom Wright den intressanta bedömningen att det är meningslöst för USA att hävda en utrikespolitisk linje om att landet inte eftersträvar någon regimförändring i Kina, Ryssland eller andra auktoritära stater. Wright menar att denna normativa impuls är så djupt inristad i den amerikanska politiken att ingen auktoritär stat skulle fästa någon tilltro till en sådan deklaration, eftersom det omöjligen kan vara sant att en stat som är konstruerad som USA skulle kunna avstå från att arbeta för en demokratisering av repressiva regimer.

Internationella relationer som teori är till största del ett sällskapspel som varken är särskilt deskriptivt eller prediktivt för vad som verkligen händer i världen. Teorin är som minst övertygande när den hävdar att alla nationer beter sig likadant oberoende av sina unika historier. USA kan inte i längden upprätthålla en politik som går på tvärs mot sina värderingar – det är här som realpolitik som både beskrivning och förutsägelse för amerikansk politik går på grund.

Värderingar har med tiden blivit ett alltmer centralt inslag i amerikansk utrikes­politik. Det är faktiskt tilltalande att samtidigt som USA har växt sig mäktigare, har landet också blivit mer idealistiskt. Historiskt sett tenderar utvecklingen att gå åt motsatt håll – i takt med att stater blir mäktigare blir de också mer skoningslösa. Den riktning som den amerikanska utrikespolitiken har tagit bekräftar också att landet är förmöget till att utforma en säkerhetsstrategi (ett ofta omtvistat ämne i strategiska studier av ett land som är så splittringsbemängt och stridslystet).

Och strategin, som är tydlig från och med åtminstone 1918, är att göra världen säker genom demokrati. USA känner sig som tryggast när landet är omgivet av stater med liknande styrelseskick. Det är en ideologisk övertygelse, men det finns evidens som understöder den: demokratiska stater utkämpar många krig, men de tenderar att inte utkämpa krig mot varandra. Det är svårt att komma på andra exempel än torskkriget mellan Storbritannien och Island – och det är talande för normen att demokratier kompromissar hellre än krigar mot varandra att Storbritannien kapitulerade för en mycket svagare makt.

Den politiska kultur som driver den amerikanska makten att forma världsordningen begränsar också dess användning, särskilt när det gäller landets allierade. Det finns ett underbart exempel från 1958 års Berlinkris: president Eisenhower skickade sin utrikesminister, John Foster Dulles, till Bonn för att försäkra den västtyska förbundskanslern Konrad Adenauer om att USA verkligen skulle stå fast vid sin policy att snabbt eskalera alla former av konventionella konflikter med Warszawapakten till ett allmänt kärnvapenkrig – en policy som utformats för att bespara Europa att behöva bli ett slagfält. Adenauers svar löd: ”Gode gud, nej! Inte för Berlin.”

Det faktum att USA ofta är mer villigt att ta strid än sina allierade, också när landets egen säkerhet står på spel, är ett kulturellt särdrag som förmodligen har uppstått ur den politiska och religiösa extremism som Reuter beskrev; en nybyggarmentalitet som spelar en viktig roll för amerikaners självuppfattning och som har föga erfarenhet av att överleva genom ockupation. Inte heller är den amerikanska stridslystnaden nödvändigtvis till förfång för landets allierade: fler amerikaner är beredda att riskera sina barn – de unga kvinnor och män som utkämpar krig – för att försvara Tyskland än tyskar är villiga att försvara Tyskland.

De här böjelserna leder USA och dess allierade länder i den ideo­logiska västvärlden (som också omfattar länder som är geografiskt österut belägna såsom Japan, Australien och Sydkorea) till att fortsätta att driva säkerhetspolitisk strategi för demokratisk expansion. En strategi för att utnyttja möjligheterna att genom incitament som bistånd och uppmärksamhet och potentiella säkerhetsgarantier främja en världsordning som flyttar fram frihetens positioner.

Detta eftersom vi inte kan övertala vårt folk att dela risker och axla bördor, oavsett om det är biståndsutgifter eller krig eller helt enkelt ta resurser i anspråk som annars hade använts för att förbättra våra egna samhällen, om det inte finns ett inslag av värderingar.

Det innebär inte att västerländska regeringar inte ibland tvingas bita i det sura äpplet och acceptera obehagliga realiteter, som dem Turkiet har påtvingat Sverige i utbyte mot att stödja landets ansökan om Natomedlemskap. Men det innebär att den säkraste vägledningen till att förstå västerländsk politik är att utgå ifrån att när uppoffringar krävs av fria människor är det värderingar som motiverar deras frivilliga åtagande.

Den fria världen har medel för att skydda och flytta fram sina intressen. Utmaningen som vi står inför består i hur vi ska använda de fria samhällenas verktyg för att flytta fram positionerna när vi ställs inför våra fienders repression och aggression. Och det är, i den avslutande analysen, precis vad Joseph Ellis argumenterade för när han menade att vi måste knuffa ner de amerikanska grundlagsfäderna från deras piedestaler och möta vår egen historiska tids krav med mod och kreativitet.

—

Källor:

George Marshall, citerad i Paul B. Baron, Marshall Myths and Little-Known Facts, (George C. Marshall Foundation, 2017), sidan 17.

George Marshall, citerad av Slevin, Interview of Secretary of State Colin L. Powell, (U.S. Department of State archive, 10 november 2003). (https://2001-2009.state.gov/secretary/former/powell/remarks/2003/26098.htm).

Peter F. Cowhey, Domestic Institutions and the Reliability of International Commitments: Japan and the United States (International Organization 47(2), 1993), sidan 299; Kurt Taylor Gaubatz, ”Democratic States and Commitment in International Relations” (International Organization 50(1), 1996) sidan 109; William Reed, ”Alliance Duration and Democracy: An Extension and Cross-Validation of ‘Democratic States and Commitment in International Relations”, (American Journal of Political Science 41(3), 1997), sidan 1072.

Ellis diskuterar frågan i denna intervju: https://www.c-span.org/event/?421108/founding-fathers-joseph-ellis.

Abraham Lincoln, 17 september 1859, tal hållet vid Cincinnati, Ohio (National Park Service, https://www.nps.gov/liho/learn/historyculture/slavery.htm).

Bertha Ann Reuter, citerad i Kori Schake, Safe Passage: The Transition from British to American Hegemony (Harvard University Press, 2017), sidan 72.

Bruce Russett, Grasping the Democratic Peace: Principles for a Post-Cold War World (Princeton University Press, 1993); Daniel Deudney, Bounding Power: Republican Security Theory from the Polis to the Global Village (Princeton University Press, 2003); Havard Hegre, ”Democracy and Armed Conflict” (Journal of Peace Research, 51(2), 2014); Michael W. Doyle, Kant, Liberal Legacies, and Foreign Affairs (Routledge, 2017).

Fler än sex av tio amerikaner stödjer ett krig mot Ryssland för att försvara en NATO-allierad, medan bara 29 procent av tyskarna skulle slåss för att försvara Tyskland (och 35 procent erkände att de skulle fly landet i händelse av ett sådant krig). Se vidare Jacob Poushter och Mara Mordecai, ”Americans and Germany Differ in Their Views of Each Other and the World”, (Pew Research Center, 9 mars 2020), samt Cathrin Schaer, ”Would Germany Go to War?” (The New European, 12 maj 2022).