Myter om tillväxt
Upprepade och varje gång lika överraskande kriser och en växande insikt om att vi inte kan fortsätta med att tömma jordens resurser är några av orsakerna.
En av dem som ifrågasätter traditionell ekonomisk vetenskap är David Orrell i boken Economyths. Orrell är matematiker med bakgrund i komplexa system, väderförutsägelser, ekonomi och cancerbiologi. Den ekonomiska vetenskapen har försökt ta efter naturvetenskapens framgångar med matematiska modeller, och det är därför ofta just matematiker och naturvetare som bäst kan avslöja bräckligheten i ekonomiska konstruktioner. Boken är välskriven och ger en populär framställning, utan tyngande matematik. Genom många drastiska exempel på ekonomiska tokigheter är den också delvis underhållande.
Matematiska modeller måste baseras på vissa förutsättningar. Orrell argumenterar för att dessa inom ekonomin är så verklighetsfrämmande att resultatet är en vilseledande karikatyr. Teorin är därför inte en vetenskap, utan en ideologi som vilar på bland annat följande förutsättningar: ekonomin kan beskrivas av ekonomiska lagar, den skapas av oberoende individer och är stabil. Ekonomisk risk kan hanteras med statistik, ekonomin är rationell och effektiv, den är könsneutral och rättvis och ekonomisk tillväxt kan fortsätta för alltid.
Orrell medger att de flesta ekonomer skulle protestera mot en sådan lista, kalla den överförenklad och mena att ekonomisk teori är mer sofistikerad än så. Men, säger han, ingen tror att marknader är perfekt stabila, att investerare alltid är rationella, eller att marknader är rättvisa och att alla har tillgång till samma information. Det viktiga är de beräkningar som verkligen utförs. Fundamentala komponenter i teorin, som hypotesen om den perfekta marknaden, är explicit baserad på just dessa antaganden. Kika under motorhuven, uppmanas vi, på bankers riskmodeller, eller på de modeller som styr placeringen av pensionsfonder, så hittar du samma antaganden där, i bästa fall med små modifikationer.
Hur kan en vetenskap fortsätta att baseras på otillräckliga antaganden? Vi tänker ju på vetenskapen som självkorrigerande. En modell som motsägs av observationer måste repareras eller förkastas. Orrell bemöter frågan med det sorgliga konstaterandet att i frånvaro av alternativ som har bevisats ge bättre förutsägelser, får den gamla teorin ändå duga.
Den möjliga invändningen att somliga läsare ändå skulle föredra att få sin ekonomiska analys från ekonomer besvarar Orrell på följande sätt: En skolning i ekonomi är snarast en belastning, (som ett fåtal särskilt begåvade personer har varit i stånd att bemästra). Om man anser att den ekonomiska vetenskapen är en ideologi, är ekonomisk utbildning ett effektivt sätt att stänga av hjärnan från alternativ. Att komma utifrån är då en fördel, eftersom du kan analysera problem utan att behöva rättfärdiga äldre teorier som du exponerades för tidigt i karriären och därför kan känna dig tvingad att försvara.
Riskanalys är ett exempel på monumentalt fiasko. I modellerna har man fastnat i antagandet att riskerna är fördelade enligt vad som kallas en normalfördelning. Det innebär att sannolikheten för avvikelser från förväntat värde minskar snabbt (exponentiellt) med avvikelsens storlek. Avvikelser mäts i så kallade standardavvikelser. Risken för en avvikelse som är större än en standardavvikelse är ungefär 32 procent, för mer än två standardavvikelser cirka 5 procent, och för mer än tre är den 0,4 procent. En kurva genom flera sådana punkter liknar en kyrkklocka. Denna fördelning är den berömda Gauss-kurvan. Den har en kraftfull och vidsträckt användning inom olika områden som variationer i människors längd, eller hastigheterna hos molekylerna i en gas, eller läget hos en partikel som förflyttar sig med diffusion, eller i analys av fel i mätdata. Den fungerar dessvärre inte när människors agerande ingår.
Orrell nämner att det enda exemplet på mänskligt riskbeteende där sannolikheter kan räknas ut är kasinon. Hur oanvändbar denna modell är illustreras av Lehman Brothers-kraschen. Ett år innan den inträffade såg man tecken på oväntad turbulens på fastighetsmarknaden. En högt uppsatt finansdirektör på Goldman Sachs beskrev det såhär: ”Vi såg saker som innebar förändringar med 25 standardavvikelser under flera dagar i följd.” Sannolikheten för en enda händelse med 25 standardavvikelser är nära noll. Den är så liten att den i genomsnitt inte inträffar ens under en tid som motsvarar universums ålder. Här inträffade den flera dagar i följd!
Mest förskräckande med detta exempel är inte kraschen i sig utan att riskmodellen inte förkastas och att händelsen inte leder till ödmjuk självkritik hos ekonomer. Istället kan man få höra dem säga att denna krasch berodde på finansmarknadens hänsynslösa spekulationer. Men det var ju bland annat detta som riskmodellen skulle bedöma. Att förespegla kunder att man har gjort en riskanalys, innebär att falskeligen inge dem förtroende. Det förstärker ett destruktivt ekonomiskt flockbeteende, motverkar föregivet syfte av trygghet, och förvärrar krisen.
Ekonomers omhuldade tilltro till ekonomisk tillväxt är på kollisionskurs med vårt ekosystem. År 2006 inträffade i USA en massdöd bland bin, något som sedan har spritts över världen. Vetenskapen står ännu ganska handfallen vad gäller orsaken. En möjlig förklaring är ökad användning av växtgifter i jordbruket. De flesta ekonomiska modeller har gått ett steg vidare, säger Orrell, genom att helt och hållet bortse från denna kollaps. Men bin spelar en fundamental roll i världsekonomin genom pollineringen av jordbruksskördar. I USA uppskattas värdet av bins årliga arbete till 15 miljarder dollar.
Ett annat exempel är fiskdöden. Torsk från vattnen utanför Newfoundland var en basvara under hundratals år. Produktionen nådde en topp vid slutet av 1960-talet. Sedan började fiskpopulationen minska. Stora fiskerier gick i konkurs med åtföljande arbetslöshet. Återhämtning har ännu inte skett. Det verkar som om den återstående fisken inte kan reproducera sig i samma takt som förut. Lagen om tillgång och efterfrågan blev åter satt ur spel. Efterfrågan på fisk ökade, men tillgången kunde inte anpassa sig på ett jämnt sätt. Den bara försvann plötsligt. Man undrar, frågar Orrell, vilken viktig men ekonomiskt illitterat art som kastar in handduken nästa gång. Kan det bli vi?
I ett kapitel behandlas ”Den orättvisa ekonomin”, som avspeglas i en växande skevhet i förmögenhetsfördelningen. Enligt en omfattande analys från 2008 disponeras mer än 80 procent av världens tillgångar av 10 procent av människorna, medan 50 procent av jordens befolkning tillsammans har omkring 1 procent av världens sammanlagda förmögenhet. Något liknande gäller för de enorma löneklyftor som har utvecklats under de senaste decennierna. I USA var år 2001 kvoten mellan lön och ersättning för en verkställande direktör och en arbetares lön 350:1. Den växte till 500:1 år 2008. Traditionella ekonomer kan säga att detta speglar marknadskrafterna och att priset på en vd är rimligt eftersom marknaden har rätt. Men i själva verket visas bara att något väsentligt saknas i deras modeller. Inte kan man bygga en harmonisk värld med en sådan utveckling.
I en simulering visar Orrell hur förmögenhet kan utvecklas i en tänkt spelekonomi. I en stad håller var och en 10 000 kr investerade på en börs med medelavkastning 0 procent. Ingen har någon speciell marknadskunskap. Efter ett år är förmögenheten normalfördelad och symmetrisk kring 10 000 kr. De som vann 1 000 kr år 1 har samma chans att år 2 vinna 10 procent till, 1 100 kr. De som förlorade 1 000 kr kan med samma chans nu bara vinna 900 kr. Skillnaden växer exponentiellt med tiden och symmetrin bryts. Efter en lång tid spelar ett fåtal personer med hela stadens förmögenhet. Orrell varnar för att detta inte ger en realistisk bild av hur förmögenhet ändras med tiden. Men poängen är tydlig; under enkla förutsättningar tenderar investeringar att koncentreras på allt färre händer av slumpen.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
För framtiden ser Orrell nya möjligheter i framväxande beteendevetenskaplig och feministisk ekonomi, och även i nya teorier som baseras på komplexa system, nätverksteori eller systembiologi. Ett exempel på ett feministiskt perspektiv; kvinnor har visat sig mindre benägna än män att ta risker. Därför behövs en storskalig ökning av antalet kvinnor på ledande befattningar i finansvärlden.
Ekonomiutbildningen är en avgörande orsak till att problem består och cementeras. Den sår frön till framtida finansiella katastrofer. Våra idéer och myter har skapat ekonomi på sitt särskilda sätt, och instabiliteter har byggts in i den teoretiska konstruktionen. Oraklen har misslyckats.
Orrell sätter delvis sitt hopp till nya studenter, som antingen kan välja den konventionella vägen och riskera att erhålla en examen lika imponerande och användbar som en i marxistisk ideologi efter murens fall, eller också kräva de verktyg som behövs för att förstå och hantera en ekonomi som är ett komplext och dynamiskt nätverk.
Dessa studenter står, liksom vi alla, vid en korsväg.