viktor sjklovskij gav 1923 ut en Berlinroman, Zoo eller Brev som inte handlar om kärlek, där han på omvägar (”som land runt en insjö”) ringade in kärleken till Elsa Triolet, yngre systern till Majakovskijs stora passion Lilja Brik och sedermera fransk poet. Förvägrad att skriva alltför vidlyftigt om sin oönskade åtrå – ”Hör upp med att skriva till mig om att du älskar mig så himla himla himla mycket, eftersom jag vid ett tredje ’himla’ börjar tänka på annat” – blev brevjaget tvunget att istället berätta om allt möjligt annat: litteratur, broarna över Yorkstrasse, exillivet, vädret.

Det han därmed visade är hur svårt det är att skriva om kärlek, i synnerhet om sin egen och för en tredje part. Samma år, på samma plats och i samma ryska emigrantmiljö inleddes en annan korrespondens. Om Sjklovskijs brevroman var vad man i dag skulle kalla för ”autofiktiv”, hör Vladimir Nabokovs Letters to Véra (Penguin Classics) till den dokumentära genren. Dessa kärleksbrev har skrivits och skickats som just brev och inget annat. Till skillnad från det nedtystade jaget hos Sjklovskij behöver Nabokov inte oroa sig för att hålla läsarens intresse uppe. Den performativa kraften i en av västvärldens centrala fraser, ”jag älskar dig”, tycks honom vara mer än nog.

att ge ut Nabokov postumt, i vissa fall emot författarens uttryckliga vilja, har sedan hans död 1977 blivit gängse. Den största skandalen i Nabokovvärlden briserade när den ofärdiga romanen The Original of Laura, som upphovsmannen ville ha förstörd, efter många om och men kom ut under stor pompa år 2009 – och visade sig vara en serie utkast. Men också Nabokovs privata korrespondens finns tillgänglig tämligen brett: The Nabokov-Wilson Letters (1979), Perepiska s sestroj (Korrespondens med systern, 1985), Selected Letters1940–1977 (1989). Nabokov som brevskrivare är man vid det här laget tämligen van vid: det är fjärilar, starka åsikter om litterära verk och deras författare, lite avdankad misogyni.

År 2010 kunde man så i den ryska tidskriften Snob för första gången läsa utdrag ur Nabokovs allra mest privata brev. Efter att ha träffats som unga i 1920-talets Berlin förblev Vera och Vladimir ett par livet ut. Äktenskapet var förstås inte utan sina berg och dalar, och inbegrep bland annat åtminstone en uppdagad otrohetsaffär, men hör också till litteraturens mest emblematiska och konventionella när det gäller könsrollsfördelningen. Den som någon gång kommit i kontakt med författarfiguren Nabokov vet att han mer eller mindre är otänkbar utan sin klassiska ”författarhustru”, som skötte all administration, redigerade hans verk, tog hand om ”ansiktet utåt”. Hon var hans smakdomare, rådgivare och litterära agent. Alla hans verk utkommer numera med en klassisk dedikation: ”Till Vera”. Mindre känt är emellertid att dessa tillkom först 1950, alltså halvvägs in i det långa äktenskapet.

brev vilar på frånvaro, och man kan redan på brevåren se när de två älskande var åtskilda: 1926 när Nabokov är i Berlin, 1932–33 och 1936–37 i Paris, 1939 i London. Därefter blir breven allt kortare och färre. I synnerhet de tidiga Berlinbreven, där Nabokov fortfarande försöker imponera på sin läsare, är intressanta att läsa som tidsdokument: det är till exempel roligt att få veta vad man åt till lunch och middag på den tiden.

Medan Nabokov noggrant redogör för pensionatmåltiderna, ligger Vera inlagd på sanatorier, av allt att döma försjunken i djup depression. Åren 1932–33, medan Nabokov försöker nätverka sig fram till ett internationellt namn, noteras en plötslig växling i tonen. Nu låter hans brev snarare som produktivitetsrapporter till mellanchefen: namn på kontakter, läsningar, översättningar, soaréer. Någon särskilt inspirerad omvärldsbeskrivning är det inte längre tal om (1932 års brev har bevarats endast som bandade uppläsningar av Vera själv och här kan man förstås inte låta bli att undra vad hon valt att utelämna). Och så 1937, medan Vera blir kvar med den treårige sonen i Nazi-Tyskland, fortsätter Nabokov med sitt sprakande av diminutiv och kärleksbetygelser från Paris – där han just har inlett en affär.

En sista metamorfos hinns med: 1941. Nabokovs har med nöd och näppe undkommit det krigshärjade Europa och kan andas ut. Plötsligt genomsyras breven av samma soliga humör som de tidiga nyförälskade (det är samma käcka tonläge som gör Nabokovs poesi så outhärdlig emellanåt), men själv är Nabokov en annan. Nu är han den medelåldersherre som man känner honom som: en amerikansk författare och akademiker, självsäker och självbelåten, spydig och skarp, med öga för detaljen i omgivningen och en penna som i en enda mening omvandlar en människa till sin tragikomiska vrångbild.

allt som allt är Letters to Véra ett oerhört spännande tidsdokument. Men ändå: jag kan inte göra mig kvitt en tunn känsla av besvikelse. Häromåret utkom en annan central 1900-talsförfattares brev till hustrun, Andrej Platonovs: det var starka, känsliga och historiskt sett intressanta texter som stod fram i sin egen rätt, också bortom biografin. I sina brev till Elsa lyckades Sjklovskij utöver sin egen kärlek fånga åtskilligt annat: känslan av att vara älskad utan att själv älska tillbaka, livet som ryss i tjugotalets Berlin, den lika passionerade kärleken till litteraturen. Att omsätta liv i litteratur var i Sjklovskijs fall en aktiv, meningsskapande handling. Hos Nabokov är livet liv – och kärleken en kärlek han själv aldrig behöver betvivla.

i slutändan är det förstås inte upp till oss att avgöra huruvida Nabokov verkligen älskade sin hustru, på vilket sätt och hur mycket. Men som kärleksbrev tycks mig hans epistlar fallera. En bit in i boken börjar man, i stället för att förföras av styrkan i hans längtan och saknad, fundera mer på vad som inte står där. Medan Sjklovskij riktade sig till Elsa som till en kollega, finner man hos Nabokov förvånansvärt få diskussioner av litteratur. Elsas brev var dessutom interfolierade i utgivningen, medan Vera förblir fullständigt stum. Det är hennes eget önskemål att utgåvan uteslutande består av Vladimirs brev, men det lämnar likväl en märklig tomhet. Denna frånvaro hade kunnat kompenseras på annat sätt, men det som verkligen saknas, inser jag i efterhand, är varje tillstymmelse till självanalys hos brevförfattaren, självtvivel eller ens introspektion. Vladimir reflekterar aldrig över vad han känner eller upplever, ifrågasätter aldrig sig själv annat än i samband med ett par sociala tillställningar, undrar aldrig över Veras åsikt gällande hans känslor och sådant som oroar honom, frågar aldrig om råd i annat än administrativa ärenden. Det är denna märkliga enkelriktadhet i hans aldrig sinande monologer som gör att man till sist börjar tvivla på djupet i hans kärlek, trots att det livslånga äktenskapet och alla biografierna som man läst visar på motsatsen. Kärleken flödar explicit, men implicit, i form av gestaltning, lyser den med sin frånvaro.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Utgivningen av The Original av Laurakunde man ta emot med misstänksamhet men också med spänning: det var trots allt ett litterärt verk, om än förkrympt sådant. Så här några år efteråt kan jag tycka att det nästan blev det viktigaste som Nabokov skrev: ett slags öppen dörr, ett levande, ofärdigt annex till ett förstenat museum. Hans egen död mitt i arbetet är inskriven i texten som en litterär händelse och Laura öppnar plötsligt det Nabokovska författarskapet för eftervärlden på ett sätt som ingen annan av hans tidigare böcker: här kan man som ny författare ta vid och fortsätta tanken.

dessa brev däremot, som har sålts till en som storslagna kärleksbrev, visar sig vara en privat korrespondens av tämligen smalt forskarintresse. Som mest känner jag mig emellanåt lite illa till mods, som om jag råkat spionera på någon privat akt som det inte var meningen att jag skulle se. Efter att ha ägnat några veckor åt att traggla mig igenom alla namn och allt nätverkande, jämte återupprepningar av ”jag älskar dig så himla himla himla mycket” lutar jag mig tillbaka med en suck. Nabokovs stora kärlek, alltså. Var det inte mer än så?