Det började tidigt: redan på 300-talet slets kyrkan – och därmed romerska imperiet – nästan itu för att man inte kunde komma överens om huruvida Jesus var av samma väsen som Fadern, eller bara av liknande väsen. Moderna människor, som har lärt sig att fakta är något som kan verifieras genom vetenskapliga metoder, häpnar. Hur kan någon ta metafysiska spekulationer kring nåd och natur på så stort allvar?

I år firas 500-årsminnet av historiens största teologiska strid, den som slutligen klöv västkyrkan: reformationen. Martin Luther började med att kritisera avlatshandeln, men insåg snart att denna fråga hörde ihop med kyrkans syn på frälsningen, påven och traditionen. Han drog och drog, men tråden gick aldrig av. Istället repade han upp den väv som var Katolska kyrkan.

I historieskrivningen presenterades Luther länge som soluppgången efter en lång och mörk medeltid. Katolska kyrkan framställdes som en murken byggnad: allt som krävdes för att den skulle rasa var en välriktad spark. Luther sparkade, huset kollapsade och folket hälsade sin nyvunna frihet med jubel. Som Carl Grimberg skriver i historieboken Svenska folkets underbara öden från 1900-talets första hälft: ”Luther vann anhängare i tusental. Äntligen hade någon vågat sjunga ut med sanningen!”

Den som mer än någon gjort upp med den här bilden av reformationen är den brittiske historikern Eamon Duffy. I The Stripping of the Altars från 1992 visade han att 1500-talets katolska kyrka var vital och uppskattad, åtminstone av verklighetens folk, och att samma folk gjorde motstånd mot reformationen. Duffy studerar England, men i hans efterföljd har andra historiker visat att samma mönster syns i andra länder. Protestantismen var en minoritetsrörelse som fick fäste i städerna, bland borgare och handelsmän, och som vann framgång tack vare kungligt stöd. I Sverige kan man påminna om de många upproren under Gustav Vasas tid, ofta motiverade av en vrede över kungens försök att förändra kyrkan.

I sin nya bok Reformation Divided går Duffy vidare till att studera reformationens konsekvenser i England. Boken består av texter publicerade i andra sammanhang under åren 1977–2016. Den spretar således en del, men hålls samman kronologiskt och tematiskt, samt genom några återkommande teser.

Bokens första del ägnas åt lekmannateologen, politikern och sedermera helgonet Thomas More. Kung Henrik VIII utsåg More till lordkansler år 1529, men när påven vägrade att upplösa kungens äktenskap vände kungen sig från den Katolska kyrkan. More ställdes inför kravet att erkänna Henrik VIII som kyrkans överhuvud, men vägrade och avrättades för förräderi.

Mores eftermäle har inte bara delat historiker, utan även konstnärer. I Robert Bolts A Man for all Seasons porträtteras han som en principfast modern liberal som dör för sitt samvete, medan Hilary Mantel i Wolf Hall skildrar honom som en neurotisk sadist. Och det är onekligen ett fascinerande öde, som rätt betraktat kan kasta ljus över en hel epok.

More tillhörde det tidiga 1500-talets europeiska intelligentia. Han var god vän med renässansfilosofen Erasmus av Rotterdam, och hade liksom denne en del kritiska synpunkter på Katolska kyrkan. Sedan det sena 1400-talet gick diskussionernas vågor höga inom kyrkan, och man debatterade allt ifrån påvens auktoritet till folkliga fromhetsbruk. I dessa samtal hörde såväl Erasmus som More till de progressiva humanisterna.

Men när Luther och de andra reformatorerna dök upp på scenen gjorde de båda vännerna halt, och More med särskild frenesi. Han författade flera verk där han metodiskt dekonstruerade reformatorernas läror, samtidigt som han i kraft av sitt ämbete ledde jakten på heretiker i det då ännu katolska England.

Var renässanshumanisten More, författaren till den upplysta Utopia, verkligen samme man som denne ortodoxins försvarare, som till och med anklagades (troligen felaktigt) för att tortera meningsmotståndare? Många har försökt att förklara detta, som de menat, schizofrena beteende. Historikern Geoffrey Elton menar att svaret ligger i Mores olösta sexuella problematik: han försökte bli munk, men hans dragning till kvinnor var för stark. Därför gifte han sig, men plågade sig enligt Elton livet igenom för att kompensera för sitt misslyckande. När protestantiska heretiker dök upp blev de ett lämpligt föremål för hans neuroser, och han utsatte dem för detaljerade granskningar och sadistiska straff.

Denna psyko-sexuella analys säger mycket om 1900-talet, men betydligt mindre om 1500-talet och Thomas More.

Duffy försöker istället lösa gåtan genom att noga studera vad More har skrivit, både före och efter reformationen. Han noterar att det inte ens i det utopiska Utopia – boken publicerades år 1516 – råder fullständig religionsfrihet. Kung Utopus kräver att alla medborgare accepterar två saker: att själen är odödlig, och att människan får ta konsekvenserna av sin dygd respektive last i livet efter detta. Utan denna idé om att universum är moraliskt ordnat störtas samhället ner i kaos och anarki, menar More.

Detta är också Mores invändning mot reformationen: Luthers idé om att frälsningen är oberoende av gärningar leder till relativism, och därmed socialt kaos. Det behövs alltså inga freudianska spekulationer för att förklara Mores fruktan för protestantismen, utan den var grundad på teopolitiska argument – argument som hörde till de gängse i den katolska polemiken mot Luther. Och verkade inte tiden ge dem rätt? Kloster övergavs eller plundrades, bönderna gjorde uppror, Europa kastades in i religionskrig – och på Englands tron satt en kung som lät halshugga de hustrur han tröttnade på.

Luthers lära om nåd verkade följas av social nöd. Det var en sak att kritisera kyrkan år 1500, men reformationen förändrade samtalets förutsättningar, vilket kan avläsas hos debattörer som More och Erasmus.

Mores många böcker till Katolska kyrkans försvar lyckades emellertid inte hejda utvecklingen i England. Politiska tillfälligheter var till slut mer inflytelserika än teologiska argument. Om den katolska drottningen Maria I hade fått leva ett långt och barnrikt liv, eller om vädret varit på den spanska armadans sida under sjöslaget år 1588, så hade England kanske blivit katolskt. Nu skedde inget av detta. England blev protestantiskt, om än med en katolsk minoritet.

Den andra delen av Reformation Divided behandlar denna minoritet och dess tongivande figurer. Reformationen ledde till en febril aktivitet i Katolska kyrkan, en mobilisering som fått beteckningen motreformationen. Idag ifrågasätts beteckningen av många historiker, eftersom den antyder att Katolska kyrkans utveckling under 1500-talet var rent reaktiv. För att ge större rättvisa åt interna processer har en del föreslagit ”den katolska reformationen”, men Duffy använder konsekvent motreformationen (”counterreformation”).

Duffy tar spjärn emot uppfattningen att det katolska ledarskapet i England inte förstod situationens allvar, och därför inte tillräckligt kraftfullt anammade motreformationens program. Centralt i detta program var fostrandet av en inre, personlig fromhet – delvis i kontrast till den medeltida, kollektiva spiritualiteten. Denna nya, intensiva fromhet skulle åstadkommas genom att präster och biskopar tog ett tydligare pastoralt ansvar för sina församlingsbor, samt genom inspirerande förnyelserörelser, inte minst jesuiterna.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

I England var katolikerna i minoritet – utanför, motarbetade och tidvis förföljda. De kunde inte längre luta sig mot kollektivets tro, utan trons låga måste brinna så klart inom var och en att den inte blåstes ut av motvinden. För detta behövde Englands katoliker motreformationens alla resurser: aktiva präster, egna Bibelöversättningar, jesuiter och lokala helgon.

Men eftersom ledarna inte förstod allvaret i situationen, utan snarare väntade på en ny drottning Maria eller en spansk armada, har det hävdats att de inte försåg de troende med vad de behövde. Duffy ifrågasätter emellertid denna bild, och spårar motreformationens program – liksom insikten om att en ny tid kräver nya sätt att vara kyrka – hos figurer som kardinal William Allen och Gregory Martin. Kanske omfattade man inte allt som trendade på kontinenten – jesuiter förbjöds, exempelvis – men man ansträngde sig likväl att omforma Katolska kyrkan i England till en aktiv och vital kyrka, stark nog att överleva århundraden av protestantisk dominans.

Idéer har betydelse i verkligheten – och verkligheten formar idéer. Detta är det genomgående temat i Reformation Divided. More fruktade protestanternas idéer på grund av de sociala och politiska konsekvenser han menar att de skulle få, och denna nya verklighet förändrade hans sätt att tala och skriva. Reformationen i England tvingade den Katolska kyrkan att föreställa sig nya sätt att vara kyrka, och de nya idéerna gjorde att kyrkan överlevde som religiös minoritet. I bokens sista del visar Duffy dessutom hur puritanska prästers syn på sitt pastorala uppdrag kunde splittra eller förena en ort.

Att idéer har betydelse för verkligheten gör att en del finner dem värda att strida om. De heta debatterna – ibland striderna – inom kyrkan bottnar i just denna föreställning. Falsk teologi skapar destruktiva gemenskaper, och kan till och med riskera människors eviga väl. ”Dålig liturgi dödar”, som det står på en t-tröja spridd bland kristna hipsters idag.

På motsvarande sätt anses ortodoxin, för dem som tar den på allvar, vara grunden för ett gott liv, ett humant samhälle och, slutligen, civilisation. Att det är fel att inrätta inkvisitioner och starta krig för sanningen betyder inte att sanningen är godtycklig. Som G K Chesterton formulerat det i sin bok betitlad just Ortodoxi: ”Jag tänker på de förfärliga krigen omkring teologiska struntsaker, jordskreden som orsakades av en gest eller ett ord. Det gällde bara en tum – men en tum är allt när man balanserar. Om det gjordes något litet fel i läran kunde enorma misstag uppstå ifråga om människans lycka. En felaktigt formulerad fras om symbolikens natur skulle ha gjort slut på Europas bästa skulpturer.”