Nämndemannagnäll

Fredrik Johansson. Illustration: Johan Patricny

Med ojämna mellanrum avslöjas att svenska nämndemän har uppträtt olämpligt eller obegripligt i våra domstolar. De har gjort politiska, ideologiska eller till och med religiösa bedömningar.

Vi har under senare tid också sett exempel där partiorganisationer inte har kunnat upprätthålla en rågång till ”sina” (bara i den tanken ligger embryot till katastrofen) nämndemän. I den uppmärksammade ”snippadomen” avsade sig två socialdemokratiska nämndemän sina platser i hovrätten efter ”coachande” samtal. Mattias­ Jonsson, ordföranden i Socialdemokraterna i Göteborg, vidgick detta faktum med en spännande cocktail av perfekt aningslöshet och stolthet. Partiet hade ”sökt upp” sina nämndemän.

Kritikerna saknar inte ammunition. Nämndemannasystemet anses hota domstolarnas oberoende och undergräva kvaliteten i rättstillämpningen. Nämnden sägs vara de politiska partiernas avstjälpningsplats för de misslyckade, jobbiga och överåriga. Domstolarna blir ett dagis för verkliga och mentala pensionärer.

”Nämnde­mannen är ­aldrig perfekt. Men i det är han inte ensam.”

Jurister synes särskilt kritiska. De kan ju detta, är de inte sena att påpeka. Och det provocerar naturligen att någon utan erforderlig juridisk utbildning skulle ägna sig åt något så viktigt som att döma människor. Det är lätt att föreställa sig plågan i att ha malt ner tusentals timmar med näsan i lagboken och se någon glad Centerpartist ta en paus från slåttern och sladda in i rätten för att döma lite folk och lyfta arvode. Google har syrligheterna: ”Befria domstolarna från amatörerna.” Det är som ”kranskärlsoperationer utförda av vaktmästare”. ”Amatörerna dömer för hårt.”

I en värld av experter är nämndemannen en anomali. Och det finns en föreställning om att vi kan nå perfektion inom områden som rör komplexa mänskliga relationer, om bara experter – befriade från dilettanternas enfald – får se till att det blir ”rätt”. Men nämndemännens uppgift är inte att briljera med finurligheter i processrätten. De ska bidra med omdöme, allmän rättskänsla och samhällelig förankring. Och i likhet med medborgare i allmänhet förekommer det att enstaka nämndemän saknar detta. Det avkunnades drygt 120 000 domar vid svenska tingsrätter 2022. Att det begås misstag är oundvikligt.

Men de lagfarna domarna är – trots all utbildning och erfarenhet – inte heller ofelbara. Två av de tre lagfarna domarna i ”snippamålet” var del av majoritetens uppfattning.

En domstols kanske viktigaste uppgift är att avgöra om det föreligger ett rimligt tvivel. Jag har bara läst spridda skurar affärsjuridik och några John Grisham-böcker, men ingendera gav en självklar föraning om att en juridisk bana skulle leda mig till särskilda insikter om hur rimliga tvivel kan skiljas från orimliga.

Nämndemannasystemet bygger på tanken att omdömet finns bland människorna (Var skulle det annars finnas?) och på idén att vi ska dömas enligt lagen, men också av våra likar.

Att domare och nämndemän har olika bas för sina utnämningar – de förra i regeringen som uttryck för statens roll i den dömande makten och de senare i kommun- eller regionfullmäktige för att representera medborgarna i domsagan – ger en maktdelning i och en lokal förankring av rättssystemet.

Nämndemännen utövar – inte minst när nämnden överlägger bakom lykta dörrar – medborgerligt deltagande i och kontroll av statsmaktens mest ingripande maktutövning. De är våra ögon och öron och en spärr mot osund kollegialitet bland de lagfarna.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Om ”amatörerna” inte kan avskaffas så borde de väl i alla fall ”avpolitiseras”? Ett förslag är att fullmäktige ska utse nämndemän bland medborgare som anmäler intresse. Därmed behåller man den folkliga förankringen, men partierna isoleras. Det visar på både brist i såväl praktisk som princi­piell insikt om partiers roll i den politiska maktutövningen. Partier är en del av civilsamhället, inte en del av staten. De är membranet mellan folkviljan och staten. Att kringgå dem är att kringgå en central del i demokratins spontana organisering.

Politiska partier är inte perfekta. Och det saknas inte exempel på fantastiskt omdömeslösa individer som biter sig fast i partiorganisationer. Men politiska partier är åtminstone hyggliga på en sak: att sortera bort dem som är verkligt olämpliga. Man kan ha synpunkter på både politiker och nämndemän, men då vet man inte vad som inte syns. Vilka som faktiskt filtreras bort. Att tro att det går att ersätta med en byråkratisk process är naivt. En utopi.

I en rättsstat sker maktutövningen under lagarna. Rule of law, not rule by men. Men människan går inte att skriva ut ur systemet. Vi lever i ett samhälle, inte i en maskin styrd av lagar. Nämndemannen är aldrig perfekt. Men i det är han inte ensam.

Fredrik Johansson

Konsult och skribent.

Mer från Fredrik Johansson

Läs vidare