Ljuden från människans aktiviteter har sjunkit undan och tystnaden har lägrat sig över huvudstaden. Fåglarnas skri och kvitter hörs fritt och ljudligt. Det syns inte ett flygplan på himlen. Sikten är fri och gatorna väntar tålmodigt på sina enstaka besökare. Knopparna får brista i lugn och ro denna vår.

En dag promenerar jag i fyra timmar på gator jag glömt bort eller aldrig besökt. Runt andra hörn dyker hågkomster upp. Var det inte här en pulka körde in i trädet en vinter för länge sedan? På den gatan, längre fram, bodde änkan jag gjorde mitt allra första sorgehusbesök hos.

Jag går flera varv runt det nyrenoverade Nationalmuseum efter att ha upptäckt att stenblocken har små räfflor. Det är därför ljuset tas upp på ett särskilt vis och fasaden ser ut att skimra, inser jag. Varv efter varv går jag för att se om räfflorna finns på alla stenblock. I en annan tid hade det tett sig märkligt med en figur som går runt ett stängt museum med blicken stint riktad mot fasaden. Fast i coronatider väcker inte beteendet uppmärksamhet.

I min sociala isolering ser jag program på SVT Play, Sveriges Televisions strömningstjänst, för att uppdatera mig på samtiden. Först ut är dramaserien Dejta. Serien handlar om singelmamman Ella som har en framgångsrik cateringfirma och blir anmodad att börja dejta via appar för att träffa en man. Efter några avsnitt stannar jag med ostbågen en bit från munnen och begriper att detta är statlig uppfostringstelevision och inte en lättsam romantisk serie. I de olika avsnitten dejtar nämligen Ella någon ur snart sagt varje diskrimineringsgrund och lever den intersektionella drömmen.

Om mannen hon har en träff med visar sig sitta i rullstol och vilja ha med henne på dans med rullstol, så är Ella med på noterna. Alla är funktionsvarierade, förkunnar hon så att vi som tittar ska få syn på våra fördomar. När den färgade mannen hon precis ska ha en riktigt het stund med kommer tillbaka från ett toalettbesök iklädd guldlaméklänning, smink och peruk tackar inte Ella för sig och går hem, utan följer med till hbtq-klubb.

Om en dejt med psykiatriska problem vill klättra upp i en lyftkran och dricka vin eller leka pipande delfin i poolen på spaanläggningen hänger Ella på utan att blinka. Hon tar dock själv aldrig några initiativ, utan är följsam i männens olika upptåg. Även det är ett budskap, oönskat skulle jag tro.

Knopparna får brista i lugn och ro denna vår.

Ella har även normöverskridande vänner, som den aktivistiska väninnan med utländsk bakgrund som vill ha en polyamorös relation med den långe vite polisen (fast hon avskyr poliser). Det är generande övertydligt att tittaren behandlas som inkrökt och i behov av identitetspolitisk uppläxning. Kärlek kan givetvis se ut hur som helst, men dessa propagandistiska och folkuppfostrande anslag har jag inte sett sedan barnprogrammen på 1970-talet.

Jag söker vidare och finner dokumentärfilmen Josefin och Florin, som handlar om tiggaren Florin och flerbarnsmamman Josefin. Vi får följa paret, som blivit förälskade utanför matbutiken där Florin tigger. Josefin tar steget in i Florins värld, mer än han i hennes, och snart bor även hans släkt i hennes nedgångna hus. Filmen förmedlar en exotiserande blick på den romska kulturen. Hur Josefins små döttrar, som skymtar förbi i filmen, reagerar på den nya situationen förblir osynligt. Deras tillvaro borde ha tilldragit sig intresse hos filmmakarna och den skattefinansierade public service i ett land där barnkonventionen blivit lag.

När jag tröttnat på public service tar jag mig ut i den avstannade staden igen. På torget där turistgrupper brukar samlas leker nu barnen, utklädda i kungamantlar, drottningkronor och svärd. De har hela torget för sig själva. Jag sätter mig på en bänk och betraktar dem och tänker på barn i andra länder som inte får gå ut och leka. Med barnens röster i bakgrunden, solen varm i ansiktet och den friska luften i mina lungor drabbas jag av en stark sorg: Denna stund på jorden är det någon som dör ensam, utan att få höra de käras röster eller känna deras händer i sina. Att de döende ensamma blev fler detta coronaår kommer att vara det jag minns när tillvaron igen och så småningom börjar likna den som nyss försvann.