Den gripande utställningen Om ni inte gillar det kan ni dra åt helvete. Ballets Suédois 1920–1925 på Dansmuseet i Stockholm har just avslutats. På grund av pandemin kunde färre besökare än planerat ta del av den. Som tur är finns det en välskriven och detaljerad utställningskatalog kvar att inspireras av. Därtill har museet gett ut en antologi med bidrag av forskare från många discipliner, Dansare, konstnärer, älskare. Ballets Suédois 1920–1925 (Arvinius + Orfeus).

Bakgrunden till utställningen är hundraårsjubileet av Svenska baletten, som grundades runt år 1920, i en tid av rörelse och förvandling. Första världskrigets slut gav upphov till experimentlusta. Bakom baletten fanns två människors konstnärliga vision och kärlek till varandra: Jean Börlin (1893–1930) och Rolf de Maré (1888–1964).

Börlin skrevs i unga år in i Operans balett­elevskola eftersom sång, dans och musicerande var hans passion. Idag skulle han beskrivas som queer. Konstvetaren John Potvin påpekar att det finlemmade hos Börlin blev en projektionsyta för beundran och förskräckelse. Rolf de Maré kom från en av Sveriges mest förmögna släkter och hade från födseln en förväntan på sig om att förvalta och driva jordbruket Hildesborg, som han ärvt av sina morföräldrar Walther och Wilhelmina von Hallwyl.

Via en gemensam bekant, konstnären Nils Dardel, lärde Börlin och de Maré känna varandra. Mötet blev startpunkten för ett intensivt och storslaget samarbete. Det fanns en kärlekshistoria också, som fick ett abrupt slut men ledde till livslång vänskap. Deras förhållande gav Börlin en trygghet som möjliggjorde att han vågade tacka nej till att arbeta på Operan i Stockholm och istället gå sin egen väg som dansare.

Vid den här tiden var operabaletten i Stockholm gammalmodig, dansarna fick mest agera statister. En rysk stjärnkoreo­graf, Michel Fokine, engagerades för att modernisera dansen. Breddningen låg i tiden, i Paris hade balett som konstform fått ett uppsving. Ryska baletten, som drevs av Serge Diaghilew, bjöd på färg, nya uttryck, sensualism och skapade rubriker i hela Europa. Var det möjligt att vara så modern inom den klassiska baletten utan att det blev en ny konstform?

Under ett år, 1920, skapade Jean Börlin i ett kreativt flow koreografier till nio nya balettverk i helt olika stilar. Inspirationen kom i huvudsak från Ryska baletten och det faktum att man bytte verksamhetsplats till just Paris. Europeiskt, modernt, klassiskt, med inslag av svensk folklore blandades i en brokig repertoar där man dansade pas de deux, spelade komedi och gav uttryck för dadaism och expressionism. Under de kommande fem åren uppförde kompaniet totalt 26 stycken egna produktioner där samtidsinfluenserna var centrala.

Konsthistorikern Charlotta Nordström beskriver balettens samarbete med modernistiska konstnärer och oviljan att acceptera en hierarkisk rangordning av olika konstformer. Uppsättningarna kom ofta att kallas tableaux vivants (levande tavlor) för sina direkta referenser till bildkons­ten och i det rikt illustrerade materialet som hon lyfter fram förefaller sambanden mellan dekorationsskisserna och baletterna både genomtänkta och våghalsiga.

Balettens produktioner var genreöverskridande. Under åren växte kritiken mot att det saknades dans i baletterna. Slående är också frånvaron av det skrivna ordet i arbetsmetoden. Man formulerade aldrig något konstnärligt manifest. Svenska baletten arbetade intuitivt och gav andra konstnärer både stor frihet och mycket pengar för artistiskt förverkligande.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Efter en lång och slitsam turné i Amerika 1923–1924 skapade man sina två sista produktioner. Tillsammans med konstnären Francis Picabia och kompositören Erik Satie ger man den dadaistiska nonsensbaletten Relâche och på nyårsafton 1924 en genomabsurd engångsföreställning tillsammans med bland andra Marcel Duchamp, utklädd till Adam i paradiset. Av reaktionerna att döma verkar uppsättningarna tänja på tålamodet hos publiken och recensenterna.

Svenska baletten var omskriven men även ett ekonomiskt högriskprojekt där kapitalet kom helt ur de Marés egen ficka. Kanske var det en sinande kassa, i kombination med konstnärlig trötthet och att förhållandet mellan Börlin och de Maré var över, som till slut bidrog till att kompaniet skingrades. Rolf de Maré fortsatte att driva Théâtre des Champs-Elysées som music hall med Josephine Baker på programmet och Börlin återupptog sin solokarriär. Den 6 december 1930 avled Jean Börlin i New York endast 37 år gammal efter år av hårt arbete och missbruk. Kort därpå inledde de Maré arbetet med att grunda det förs­ta biblioteket, arkivet och museet tillägnat danskonsten – Maré Archives internationales de la danse (AID) i Paris. Delar av samlingarna flyttades 1953 till Stockholm och blev Dansmuseet.

Materialet i utställningskatalogen och boken är rikt. Oavsett om man intresserar sig för dansen, teatern, konsten eller livet är det en högtidsstund att närma sig Svenska balettens öden och äventyr.