Storsint. Verksam. Fosterländsk. Orden står ristade på Per Muréns gravvård på den gamla kyrkogården i Gävle och vittnar om de ideal som hyllades av tidens borgerskap. Per Murén var borgare i ordets bästa bemärkelse. Driftig affärsman och industrialist, politiker och kulturmecenat. Han var en av de eldsjälar som genomdrev industrialiseringen i Sverige, som initiativtagare till Gävle-Dala järnväg – vilken möjliggjorde malm- och virkestransporterna till kusten, och som styrelseordförande i Sandvik och grundare av Korsnäsverken, Strömsbro fabriker och Gävle manufakturaktiebolag, samt stiftandet av Gävleborgs enskilda bank, Gävle sjöassuransförening och Norrlands ångbåtsbolag för att nämna några av denne mans skapelser. Som politiker hann han med att vara stadsfullmäktiges ordförande, landstingets ordförande samt riksdagsman för borgarståndet fram till och med representationsreformen. Som mecenat donerade han frikostigt till civilsamhället, bland annat Borgarskolan, men även till kulturlivet via de Murénska stiftelserna, som fortfarande står för merparten av de offentliga konstinköpen i Gävle kommun.

Varför denna uppräkning av en gammal 1800-talskapitalists prestationer? För att de säger något om den dåtida borgerlighetens självuppfattning och de dygder som låg till grund för den välståndsökning som Sverige upplevde från mitten av det förrförra århundradet och fram till 1930-talet. Det påstås ofta idag att ett företags enda ansvar utöver efterlevnad av lagar och regler är att leverera så bra varor/tjänster som möjligt åt kunderna och så hög avkastning som möjligt åt ägarna. Det må vara riktigt och företeelser som socialt företagande tjänar oftast mer som varumärkesbyggen än någonting annat. En betydligt intressantare fråga är vilket ansvar ägarna till företagen har gentemot det omgivande samhället. För en borgare som Murén var det självklart att han som affärsman också skulle ge något tillbaka till det lokalsamhälle där han levde och verkade. Dels i form av donationer till allmännyttiga ändamål som utbildning och kultur, dels i form av politiskt engagemang som representant för staden i den lagstiftande församlingen.

De borgerliga dygderna är lika gamla som borgerligheten själv. I boken Bourgeois Virtues: Ethics for an Age of Commerce tar den amerikanska ekonomihistorikern Deirdre N McCloskey sin utgångspunkt i dessa dygder. I boken, som är den första i en serie på tre, identifierar hon särskilt sju grundläggande dygder som både tycks vara förutsättningarna för att ett marknadsekonomiskt samhälle skall fungera och dessutom ha bäst förutsättningar att utvecklas i ett sådant samhälle: hopp (optimism), entreprenörskap (fantasi, trofasthet identitet, integritet, lojalitet), kärlek (social begåvning, empati, vänskap, uppskattning, attraktion), rättvisa (social balans, ärlighet), mod (auto¬nomi, uthållighet), måttfullhet (individuell balans, ödmjukhet, återhållsamhet) och klokhet (kunskap, förutseende, kontrollerat självintresse, kontextuell rationalitet).

Att en dygdemoral är förutsättningen för ett borgerligt marknadsekonomiskt samhälle är ingen ny tanke. Redan Max Weber drev i den epokgörande Den protestantiska etiken och kapitalismens anda tesen att det var den protestantiska plikt- och strävsamhetsmoralen i Nordvästeuropa som skapade förutsättningar för det ekonomiska system som skulle komma att skapa ett välstånd utan motstycke i mänsklighetens historia. Weber har kritiserats av andra, som historikern Werner Sombart, som menar att den moraluppfattning som låg till grund för den borgerliga identiteten och det kapitalistiska systemet fanns före reformationen, till exempel i medeltidens Norditalien. Den borgerliga identiteten och dess moraluppfattning tycks ha varit förutsättningen för den liberala samhällsutvecklingen snarare än tvärtom.

Att det borgerliga samhällsprojektet omfattar mer än ekonomin blir tydligt i tyskan, där ordet för civilsamhälle – bürgerliche Gesellschaft – betyder just borgerligt samhälle. Från åtminstone slutet av 1700-talet syftade borgerskapets (och senare borgerlighetens) politiska strävanden i västvärlden till att skydda detta civilsamhälle från politiska ingrepp. Först från det gamla privilegiesamhällets maktfullkomliga institutioner, senare från en alltmer anspråksfull arbetarrörelse.

Sociologen Hans L Zetterberg, verksam som bland annat chefredaktör för Svenska Dagbladet och mångårig vd för Sifo, har skrivit mycket om just vikten av att låta samhällets olika sfärer utvecklas var och en enligt sin egen respektive logik. I sitt magnum opus, The many splendored society, identifierar Zetterberg sex sådana sfärer: politiken, ekonomin, vetenskapen, konsten, religionen och moralen. Som ledarskribent och som medförfattare till Moderaternas idépolitiska program drev han linjen att det var borgerlighetens uppgift att skydda dessa sfärer från politikens klåfingrighet. Det låg i linje med vad borgerligheten strävat efter sedan den först dök upp som politisk kraft vid medeltidens slut.

I Sverige har borgerligheten emellertid under efterkrigstiden i stor utsträckning övergivit denna position som det civila samhällets värn och vakthund för att istället acceptera en helt annan typ av samhällsanalys: marxismens. I och med Saltsjöbadsavtalet 1938 och samförståndsandan accepterade såväl näringslivet som den politiska borgerligheten marxismens premiss att den grundläggande konflikten i ett samhälle är kampen om produktionsmedlen. Istället för en webersk klassanalys som utgår från individens förutsättningar på marknaden utifrån sina individuella egenskaper antog man en marxistisk analys där individens position i samhället bestämdes av hennes relation till produktionsmedlen. Utifrån denna binära samhällsanalys ställdes medborgaren och väljaren inför valet mellan att ställa sig på arbetstagarens eller arbetsgivarens sida. Den pedagogiska utmaningen i att förklara för folkflertalet varför de skulle ta direktörernas parti kan förklara stora delar av borgerlighetens kräftgång under efterkrigstiden.

Häri ligger också förklaringen till hur socialdemokraterna år efter år kunnat fortsätta demonstrera på första maj trots att de suttit i regeringsställning i decennier. Det förklarar även den till synes märkliga situationen att den bohemiska och radikala kultursektorn så beredvilligt positionerat sig på den politiska maktens sida. I ett samhälle där alla accepterat att den grundläggande konflikten är ekonomisk är det inte så konstigt om den som vill framstå som radikal ogärna ställer sig på vad som uppfattas som kapitalägarnas sida.

Det finns dock tecken i tiden som tyder på att den marxistiska analysen spelat ut sin roll. Den framväxande nya vänsterns tonvikt vid identitetsfrågor snarare än ekonomiska frågor är ett sådant, liksom de likaledes identitetspolitiska Sverigedemokraternas opinionsframgångar. Utmaningen för borgerligheten består i att återupptäcka att samhället är större än marknaden och att det finns fler konfliktlinjer än den ekonomiska. Det visste Per Murén och hans samtida och det visste Hans L Zetterberg.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Tar inte den svenska borgerligheten utmaningen på allvar riskerar den att marginaliseras som de sista troende marxisterna.

Lars Anders Johansson är poet och journalist och verksam som redaktör och programansvarig vid Timbro