Schlögel har helt enkelt tagit allt det han vet och som nu är känt om det ödesdigra 1937, utrensningarnas och terrorns år, och skapat ett allkonstverk. Det är som en symfoni i trettiosex satser, där litteratur, konst, arkitektur, rättegångar, politik, geografiska upptäckter, straffarbete, skräck och död är samtidigt närvarande.

Jag skriver symfoni: Schlögel laborerade med termer från samtida – Walter Benjamins flanerande, Sergej Eisensteins montage och Michail Bachtins kronotop, det oskiljaktiga sammanhanget mellan tid och rum.

Schlögel börjar med ett örnperspektiv: det är Margaritas flykt över Moskva, så som det skildras i Michail Bulgakovs roman Mästaren och Margarita. Därmed är vi ju inte bara inne i det litterära livet utan har också stiftat bekantskap med Djävulen själv, ty romanen handlar ju om hur denne potentat, i gestalt av en doktor Woland, tar Moskva i besittning.

Djävulen kommer till Moskva och intet blir som förut. Nu ska fienderna avslöjas och oskadliggöras medan den nya världen ska uppstå. Denna värld byggs fysiskt av monumentalarkitektur, av tunnelbanan, av projekt som skiljer makthavarna från folket (huset vid kajen), av den teater som parader, gymnastikuppvisningar men också skådeprocesser utgör. Hand i hand med massdödandet konstrueras det nya: Stalins dekret om valordningen för valet till Högsta sovjet i december undertecknas samma dag som det om terror mot befolkningen.

Men Schlögel skildrar också järnvägsstationer, köer, härbärgen och baracker – arbetarbarackerna sades vara de enda frizonerna där staten inte fanns. Fabrikerna är fronten mellan stad och landsbygd – 23 miljoner bönder sökte sig till städerna mellan 1926 och 1939. Vittnesmål av besökande kommunistiska författare läggs vid sidan av samtida protokoll från centralkommitténs plenum, lika viktiga är en skolflickas funderingar, en författarhustrus dagbok, eller den amerikanske ambassadörens försök att förstå de bekännelser han hör på rättegångarna mot tidigare aktade revolutionärer.

Men vem är då egentligen fienden? Är det Stalins misstänksamhet som ser fiender överallt? För i denna värld verkar det inte vara viktigt vem som är fienden: det tycks helt och hållet godtyckligt vem som är åklagare och vem som blir anklagad. I många fall hanns båda rollerna med: som de som ledde tvångsarbetarna vid Moskva-Volgakanalen och själva sedan sköts när kanalen invigdes.

Men kanske var allt bara politik. Det fanns faktiskt kvoter, enligt vilka oskyldiga människor avrättades. De verkligt destruktiva elementen var maktens mekanismer som kunde utnyttjas genom att släppa lös olika krafter. I skärningspunkten där kriminalisering och repression ovanifrån mötte kritik underifrån uppstod den virvel, varur ett nytt tillstånd skulle åstadkommas. Virvelns brytpunkt var den häxkittel där avund, hämndlystnad, främlingsfientlighet och arbetarmisstänksamhet blandades med genuin kritik och hopp om framtiden, men där allt drunknade i hat och angiveri. Repressionen tillfogades inte Sovjetfolket av några ondskefulla ”andra”, det var de själva som hjälpte till. Också partiet tappade manuskriptet när personliga, politiska och klassmässiga intressen var sammanfogade i varandra. Till exempel blev kampanjen för fackföreningsdemokrati ett instrument som förvandlade grupper med olika målsättningar till entusiastiska anhängare av utrensning och repression.

Och hur skulle då det nya samhället vara? Ja, det var färgrikare än vad man föreställde sig utanför Sovjet. Ännu var Ryssland faktiskt vän med USA – det rådde en ömsesidig nyfikenhet. Bägge länderna var ”revolutionära nykomlingar” med utopierna uttryckta i skyskrapor och arbetarmassor som arbetade som mekaniska maskiner. Författarduon Ilf & Petrov gjorde succé med Envånings-Amerika, en rapport från det som låg bortom skyskraporna. Poeten Alexander Pusjkin koopterades oväntat in i den sovjetiska kanon vid 100-årsdagen av hans död i duell – tidigare hade han ansetts som en överklassförfattare. Moskvas fyrtio gånger fyrtio kyrkor vilkas klockringning reglerat dagens tider revs eller stängdes. Det akustiska tomrummet fylldes av radion vars överallt placerade högtalare predikade optimism och förmedlade ledarnas röster. Det nya soundet var jazz; filmfabriken Mosfilm producerade musikkomedier som Glada gossar och Tjapajev, en actionfilm om inbördeskriget som blev en jätteframgång.

Mot slutet mörknar perspektivet: vi får en närbild av vad som doldes i massgravarna i Butovo, som fungerade som avrättningsplats. Bödlarna, symboliserades av NKVD-ledaren Nikolaj Jezjov, hyllas på Bolsjojteatern vid Tjekans 20-årsjubileum. Hela arkitekturoptimismen verkar falla ner i den ”grundgrop” som uppstår efter rivningen av Frälsarkatedralen i Moskva. Ur dess djup ska de nya sovjeternas palats resa sig, med Lenin på toppen. Som bekant blev det aldrig byggt. Istället låg där i fyrtio år en simbassäng, tills Frälsarkatedralen byggdes upp på nytt.

Det mesta av den forskning som Karl Schlögel själv gjort eller använt sig av utfördes på 1990-talet, i det korta tidsfönster då arkiven var tillgängliga. Något hade funnits tidigare, till exempel Jevgenija Ginzburgs Resa till avgrunden, Solzjenitsyns Gulagarkipelagen. Men det förunderliga med det sovjetiska ordningssinnet är att ingen verkar ha vågat kasta bort något. Brev, partiprotokoll, och andra vittnesmål finns alltså kvar.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Själv minns jag från den radikala perioden i väst på 1960-talet hur vi ändå undrade över Moskvaprocessernas mekanismer. Hur hade dessa revolutionära ledare kunnat övertygas om att bekänna uppdiktade konspirationer och brott? Hade de drogats? Eller ansåg de att det var nödvändigt – som de sade – för att revolutionen skulle leva vidare? I det brev till Koba (Stalins revolutionsnamn) som Bucharin skrev från fängelset får vi nu veta att han inte kändes vid de konspirationer eller medbrottslingar som fanns i hans anklagelseakt men att han inte tänkte ta tillbaka sin bekännelse. Han är oskyldig, säger han, men ber ändå Koba om förlåtelse. Och om han kunde slippa döden skulle han vilja bli utvisad till Amerika eller Sibirien, där han kunde starta ett universitet(!).

Bucharin bönhördes som bekant inte. Men det brev som återges är bara ett av de många levande vittnesmål som boken är full av. Karl Schlögel är som forskare nydanande. Därtill kan han berätta medryckande och begripligt. När denna strålande skildring nu finns på svenska är det dags att glömma publikfriande epigoner, antingen de nu heter Orlando Figes eller Simon Sebag Montefiore.

Disa Håstad