Schlögel har helt enkelt tagit allt det han vet och som nu är känt om det ödesdigra 1937, utrensningarnas och terrorns år, och skapat ett allkonstverk. Det är som en symfoni i trettiosex satser, där litteratur, konst, arkitektur, rättegångar, politik, geografiska upptäckter, straffarbete, skräck och död är samtidigt närvarande.

Jag skriver symfoni: Schlögel laborerade med termer från samtida – Walter Benjamins flanerande, Sergej Eisensteins montage och Michail Bachtins kronotop, det oskiljaktiga sammanhanget mellan tid och rum.

Schlögel börjar med ett örnperspektiv: det är Margaritas flykt över Moskva, så som det skildras i Michail Bulgakovs roman Mästaren och Margarita. Därmed är vi ju inte bara inne i det litterära livet utan har också stiftat bekantskap med Djävulen själv, ty rom...