När Europa vände blad
I dagarna är det 200 år sedan slaget vid Waterloo och slutuppgörelsen i den omvälvande period i Europas historia som brukar benämnas revolutions- och Napoleonkrigen. I samma stund som det franska imperiegardet bröt samman på eftermiddagen den 18 juni på fälten vid Waterloo vändes blad i Europas historia. Krigen innebar inte bara materiella och politiskgeografiska förändringar utan konsekvenserna var lika mycket ideologiska. Perioden avslutades med den stora fredskonferensen i Wien 1814–15.
I början av år 1810 stod Napoleon på höjden av sin makt. De militära segrarna över Österrike 1805, Preussen 1806 och Ryssland 1807 hade tvingat de kontinentala makterna till underkastelse och skapat ett franskt imperium som sträckte sig över hela den europeiska kontinenten. Alexander av Ryssland hade tvingats ingå en överenskommelse i Tilsit i augusti 1807 med Napoleon som skapade förutsättningarna för en uppdelning av Europa i två intressesfärer. Även Sverige, som deltagit i kriget mot Napoleon, fick se sin provins i Pommern ockuperad av franska trupper. En annan konsekvens blev det ryska anfallet på Finland och det svenska nederlaget i finska kriget 1808-09 som inte bara innebar förlusten av den östra riksdelen utan även Gustav IV Adolfs fall i statskuppen i mars 1809.
Men allting var inte fördelaktigt ur ett franskt perspektiv. Britterna var inte besegrade. Den brittiska flottan hade sjöherravälde efter det franska nederlaget vid Trafalgar 1805. Det pågående kriget i Spanien mot spanska gerillakårer och brittiska trupper dränerade kejsardömet på tiotusentals soldater i ett krig som fransmännen aldrig kunde vinna. Österrike hade inlett krig 1809 och Napoleon hade lidit sitt första nederlag vid Aspern-Essling i maj även om han slutligen kunde besegra österrikarna vid Wagram den 6 juli. Åren 1810–11 gick Europa sakta mot en uppgörelse mellan Ryssland och Frankrike. Relationen mellan Alexander och Napoleon försämrades stadigt. Napoleons anfall på Ryssland 1812 och den därpå följande militära katastrofen för la grande armée inledde en ny fas i Napoleonkrigen. Sverige som 1810 leddes av en ny kronprins Karl Johan, före detta franske fältmarskalken Jean Baptiste Bernadotte, sökte Rysslands stöd för en erövring av Norge. En ny koalition mot Frankrike byggdes upp och besegrade Napoleon vid Leipzig den 17–19 oktober 1813. Nederlaget i ”det stora folkslaget” innebar början på slutet för Napoleon. Hans ställning inom Frankrike hade hastigt försvagats sedan nederlaget i Ryssland 1812. Gränsen hade uppnåtts för hur mycket fransmännen tålde av utskrivningar och skatter. I april 1814 tvingades han abdikera och fördes i exil till Elba i Medelhavet. Sverige vann Norge genom Kielfreden med Danmark i januari 1814. Norrmännen accepterade inte detta utan skrev en egen konstitution och utropade en kung i maj 1814. Efter ett kort krig sommaren 1814 tvingades norrmännen att acceptera unionen med Sverige.
Samtidigt som Napoleon red sina dagliga ridturer på Elba inledde stormakterna i Wien en kongress om Europas framtid. Förhandlingarna drog igång den 1 september 1814. Huvudaktörerna var Ryssland, Preussen, Österrike, Storbritannien och Frankrike. Kongressen var ett storpolitiskt evenemang med många sociala inslag som knappast ökade effektiviteten. Någon yttryckte saken träffande ”Le congrès danse beaucoup, mais il ne marche pas” (Kongressen dansar mycket, men den marscherar inte). Det gamla slottet Hofburg i Wien fick periodvis hysa två kejsare, fyra kungar och ett otal hertigar. Målet var att återföra Europa till tiden före franska revolutionen och skapa ett system för fred och stabilitet. Grunden för kongressen var det fredsavtal som slutits mellan de allierade och Frankrike i Paris den 30 maj 1814. Frankrike hade i och med avtalet reducerats till sina gränser från 1792. Den brittiske förhandlaren lord Castlereagh valde att behandla det besegrade Frankrike milt, eftersom det på längre sikt var viktigare att skapa en hållbar fred än att förnedra Frankrike och därmed bygga in revanschism i fredsuppgörelsen. I korthet kan man säga att det var Napoleons personliga makt man ville få bort – inte Frankrike som stat. Tillsammans med Österrikes representant utrikesministern Metternich ville britterna även skapa en buffert mot Ryssland som de ansåg var oroväckande starkt. I den nya europeiska maktordningen var ett stabilt Frankrike betydelsefullt av denna anledning. Det fanns en rad motsättningar mellan de allierade stormakterna som kom upp till ytan nu när Frankrike var besegrat. Ett otal gränsdragningsfrågor måste lösas – inte minst i de italienska och tyska områdena. Några av knäckfrågorna var Polens ställning och Sachsens relation till Preussen. Även frågan om den svensk-norska unionen togs upp. Stormakterna såg Sverige i förening med Norge som en buffertzon i Nordeuropa.
Vid sidan om de rent geopolitiska spörsmålen stod även ideologiska frågor på dagordningen. Den nya maktordningen skulle även bidra till att stävja revolutioner och deras hot mot de privilegierade samhällsgrupperna. Freden var ett försök att motverka franska revolutionens tal om folkmakt. Efter Napoleons nederlag och Bourbonernas återkomst genom Ludvig XVIII på den franska tronen var de legitimistiska strömningarna mycket starka. Det betydde att furstemakten med gudomlig legitimitet skulle försvaras. Man ville vrida klockan tillbaka. Karl Johan fruktade mot denna bakgrund för en gustaviansk restauration. Ute i Europa hade gustavianerna ett visst stöd. I fransk-tysk press förekom allmänt förtal av den före detta marskalken och Metternich och Bourbonerna var negativa till ”uppkomlingen” som nu var kronprins av Sverige. När förhandlingarna pågick som bäst nåddes kongressen i Wien av mycket oroväckande nyheter i slutet av februari 1815. Napoleon Bonaparte var tillbaka.
Napoleon landsteg vid Cannes den 1 mars 1815 och förklarade för de förvånade lokalinnevånarna att han var härskaren av Elba som kommit för att erövra Frankrike. Napoleon byggde förbluffande snabbt upp sin maktställning i Frankrike igen. Han spelade skickligt på att han var ett barn av revolutionen och hade kommit för att rädda fransmännen från adelns och prästernas tyranni. Men det fanns många som tvekade. Den blinda lojaliteten hade man lämnat bakom sig på de ryska stäpperna 1812. Fransmännen fruktade nya fälttåg och nya utskrivningar. Trots att utskrivningarna till den nya franska armén väckte motstånd lyckades man stampa fram 140 000 man som stod redo att tjäna sin kejsare i början av juni 1815.
De allierade måste snabbt samla trupper som var utspridda över ett mycket stort område. En armé under Wellington på drygt 90 000 man skapades av brittiska, holländska och belgiska soldater. Till sitt stöd hade denna armé en preussisk kår under Blücher som direkt satte sig i rörelse när underrättelserna om den franska mobiliseringen kom. Napoleons chans var att besegra Wellington och Blücher innan de österrikiska och ryska trupper som var på marsch hann fram. Den 15 juni ledde Napoleon sin armé – l’Armée du Nord – över gränsen mot Nederländerna. Den 16 juni anföll han preussarna under Blücher vid Ligny nordöst om Charleroi. Preussarna tvingades tillbaka men kunde i god ordning marschera norrut för att förena sig med Wellingtons armé. Napoleon begick i detta läge ett misstag. Han sände en stor kår på 32 000 man under marskalk Grouchy att jaga preussarna – men i fel riktning. Samtidigt vände Napoleon sin kvarvarande armé mot Wellington.
Wellingtons armé befann sig på morgonen söndagen den 18 juni formerad längs en höjdrygg vid den lilla byn Waterloo strax söder om Bryssel. Sergeant William Wheeler skrev några dagar senare i sin dagbok: ”Morgonen den 18 juni grydde över oss och fann oss genomdränkta av regn, med domnande lemmar och darrande av köld.” Marken var så lerig att det var omöjligt för fransmännen att anfalla direkt. Omkring 72 000 franska soldater stödda av 246 kanoner gjorde sig beredda att attackera Wellingtons armé på nästan 68 000 man stödda av 156 kanoner. Först på eftermiddagen omkring klockan halv två gick fransmännen till anfall.
Striden inleddes med fransk artillerield som hade mindre verkan eftersom Wellingtons soldater tog skydd på marken bakom höjdryggen och kulorna fastnade i den mjuka leran utan att studsa. Fransmännen anföll en gård, Hougoumont, som britterna höll framför sin front och blodiga strider om gården inleddes och pågick hela dagen. Samtidigt attackerade fransmännens infanteri delar av Wellingtons armé men kastades tillbaka. En brittisk kavalleribrigad genomförde ett motanfall som inte ledde till så mycket mer än meningslösa förluster. Napoleon blev mer och mer otålig. Från öster närmade sig preussiska trupper under Blücher och tiden började bli knapp. Mer och mer intensiva strider med preussiska trupper inleddes bakom fransmännens linje. Omkring klockan fyra på eftermiddagen sattes det tunga franska kavalleriet in mot den brittiska linjen. Tusentals kyrassiärer, husarer och lansiärer red till anfall. Resultatet blev en katastrof. Det brittiska infanteriet formerade fyrkant och den ena vågen efter den andra av franska kavallerister sköts ner. Slaget hade efter detta misslyckade franska anfall kommit in i sitt avgörande skede. Wellingtons infanteri måste krossas innan de preussiska anfallen i den franska arméns rygg blev alltför kraftfulla. Det hårt prövade brittiska infanteriet stod inför en sista utmaning.
Omkring klockan sex intog fransmännen en gård La Haye Sainte som utgjorde något av en nyckelposition mitt framför den brittiska linjen. Snabbt kunde det franska artilleriet föras fram och på mycket kort avstånd åstadkom den franska beskjutningen bokstavligen hål i den brittiska linjen. De brittiska soldaterna började vackla. I detta läge beordrades det franska gardet fram för att slutligen besegra det brittiska infanteriet. Britterna hörde hur de franska trummorna slog takten till anfallsmarschen pas de charge. Gardet formerade en stark anfallskolonn. Det var på detta sätt som det så många gånger tidigare brutit allt motstånd på slagfälten under Napoleonkrigen. Men britterna hade under striderna i Spanien lärt sig att hantera de franska kolonnanfallen. Wellington lät sitt infanteri hålla inne med elden och ligga ner i skydd. På order reste sig de brittiska soldaterna upp och öppnade eld. Muskötsalva på muskötsalva mötte fransmännen. Det som aldrig tidigare inträffat skedde nu. Gardet bröt samman. Eldchocken dödade och lemlästade soldaterna i de främsta leden. Blod och kroppssubstans slungades mot dem som kom bakom. På några minuter mötte omkring 1 200 fransmän sitt öde. Hela formationen bröt samman när vågen av död fortplantade sig i leden. Gardet tumlade bakåt och flydde. Britter och preussare pressade i detta läge på mot de franska linjerna från alla sidor. Klockan halv åtta på kvällen gick slutligen hela den brittiska linjen till anfall. Napoleons livvakter gjorde sist ett desperat motanfall för att ge Napoleon chans att fly från slagfältet. Detta var slutet på Napoleons hundra dagar vid makten.
Slaget vid Waterloo var varken det största eller det blodigaste under Napoleonkrigen. Däremot är det utan diskussion det mest kända. Dagens besökare kan gå uppför trapporna på den mer än 40 meter höga Lejonkullen som restes av de allierade efter slaget och som idag utmärker slagfältet och ger en magnifik utblick över platsen där Napoleon mötte sitt öde. Betydelsen av slaget går inte att förbise, men det finns ändå anledning att fundera kring varför det fått sådan uppmärksamhet. I ett större perspektiv var Leipzigslaget 1813 tillsammans med nederlaget i Ryssland 1812 det som knäckte Napoleon och det franska imperiets resurser. Waterlooslaget skulle kunna betraktas som ett efterspel. Napoleon hade sannolikt besegrats i slutänden även om han segrat vid Waterloo. Det som gett slaget sådan betydelse är måhända det faktum att det var en brittisk general och en brittisk armé som segrade. Storbritannien hade genom slaget triumferat till både lands och sjöss. Dessutom hade Storbritannien varit drivande i alla allianser mot Napoleon och med sin starka ekonomi visat sig vara en alltför svår motståndare för Napoleon. Storbritannien skulle under de kommande årtiondena framstå som Europas starkaste stat. Napoleonkrigen och Waterlooslaget var en brittisk triumf och segrarna skriver som alltid historien. Ännu idag domineras forskningen kring perioden i många avseenden av historiker med brittisk bakgrund.
Men det finns motbilder. I Ryssland till exempel har berättelsen om Napoleonkrigen av tradition slutat 1812. Tolstojs antimilitaristiska skildring Krig och fred har på många sätt präglat det ryska förhållningssättet. Intresset för händelserna 1813–15 är mindre. I historieforskningen har nya infallsvinklar med mindre fokus på Waterlooslaget gjort sig gällande det senaste årtiondet. Om något enskilt verk ska nämnas så är det nog Dominic Lievens på många sätt nydanande bok Russia Against Napoleon. The Battle for Europe, 1807 to 1814. Där ges ett nytt perspektiv på vad som avgjorde Napoleonkrigen.
Napoleon begav sig till Paris efter nederlaget vid Waterloo. Det fanns visserligen en del militära resurser, men det som framförallt avgjorde Napoleons ställning var avsaknaden av politiskt stöd. Han valde att abdikera för andra gången, den 22 juni 1815. De allierade förvisade honom från Europa och han dog 1821 på den lilla atlantön Saint Helena.
Wienkongressens slutdokument blev klart den 9 juni 1815 – bara en dryg vecka före slaget vid Waterloo. Motsättningarna mellan stormakterna hade blåst bort i samma stund som underrättelserna om Napoleons återkomst nådde Wien. Med andra ord var freden egentligen avslutad före Waterlooslaget. Den fred som skapades byggde på tre principer: legitimitetsprincipen, stabilitetstanken och maktbalanstanken. Kongressens slutdokument följdes upp av en ideologisk markering. Den 26 september 1815 skapades den så kallade Heliga alliansen i Paris. Alliansens medlemsstater undertecknade en deklaration om att de kristna värderingarna och legitimitetsprincipen skulle försvaras. Flertalet av de europeiska staterna undertecknade avtalet, men Storbritannien ville inte vara med. Britterna såg sig inte självklart som en del av det reaktionära Europa. Mer betydelsefullt blev det militära och politiska avtal som undertecknades mellan Storbritannien, Ryssland, Österrike och Preussen den 20 november 1815. Avtalet drog upp riktlinjer för hur de fyra stormakterna skulle förhindra revolutioner och hot från Frankrike som kunde störta Wienkongressens avtal.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
1815 avbröts en nästan helt sammanhängande tjugotreårig krigsperiod i Europas historia. En uppskattning ger vid handen att omkring tre miljoner soldater dog bara under perioden 1803–15. Till detta kan läggas all materiell förstörelse och miljontals civila offer. Konsekvenserna var många. Vi glömmer ofta bort revolutions- och Napoleonkrigens betydelse i en värld där vi fortfarande lever i andra världskrigets efterdyningar. Med Wienkongressen skapades ett maktbalanssystem som fram till sin slutliga kollaps sommaren 1914 styrde relationerna mellan stormakterna. Storbritannien framstod som den starkaste kolonialmakten och den långa brittisk-franska kampen var över. Istället framstod det liberala Storbritannien och det reaktionära Ryssland som de nya antagonisterna. Tanken om folkets självbestämmande, och i förlängningen nationalismen, skulle tillsammans med idéerna om folksuveräniteten, så som den kommit till uttryck i franska revolutionen, att skapa nya omvälvningar. Revolutionsåren 1830 och 1848 visade detta tydligt.
Till detta kan läggas att massarméernas intåg i krigföringen, rekryterade med värnpliktslikanande system, hade förvandlat krigen till en kollektiv upplevelse i större utsträckning än tidigare. De nya nationskrigen hade mer långtgående mål och drevs i större utsträckning av patriotism. Allt med våldsammare konsekvenser som följd.
Wienkongressen kunde inte i förlängningen vrida klockan tillbaka. Österrike hade bara tillfälligt överlevt och Osmanska rikets svaghet skulle inom trettio år kasta Europas stormakter in i krig igen – Krimkriget 1853–56. De enandeprocesser som senare under 1800-talet skapade Italien och Tyskland var i stor utsträckning sprungna ur Napoleonkrigens omvälvningar. Den europeiska konserten, som kongressystemet ibland brukade kallas, och dess främste dirigent Metternich, skulle så småningom tappa takten.
Ur ett nordiskt perspektiv är Napoleonkrigen och Wienkongressen betydelsefulla. Ur omvälvningarna uppstod fyra nationella identiteter som alla idag nått sin självständighet. Det moderna Norden var en produkt av Napoleonkrigen. De nordiska länderna har sedan 1814 bevarat freden sinsemellan. Sverige utkämpade sitt senaste krig sommaren 1814 mot Norge.