Hitlers metod att knäcka Tyskland som kulturnation var enkel. Han avskedade alla judar på viktiga positioner. Bland annat avskedades alla judiska universitetsanställda filosofer, vilka tidigare hade spelat en avgörande roll för att bära upp landets filosofiska liv. Det var lika förkrossande som när Lenin drygt tio år tidigare (1922) satte punkt för Sovjetunionens alla pretentioner på att spela en roll inom filosofin genom att förvisa alla icke strikt regimtrogna filosofer ur landet. Men förlusten av Sovjet som filosofisk nation kunde givetvis inte jämföras med förlusten av Tyskland. I fortsättningen, och sedan Österrike 1938 genomgått samma behandling, skulle tyska filosofer i exil komma att spela en snarast större roll än de som fanns kvar inom Hitlers domäner. Tänkare som Ernst Cassirer, Rudolf Carnap, Karl Popper, Ludwig Wittgenstein, Theodor Adorno, Walter Benjamin, Leo Strauss och Hannah Arendt — för att bara nämna några bland otaliga — skulle i fortsättningen komma att berika amerikansk och brittisk filosofi snarare än den tyska eller österrikiska.

De filosofer som stannade kvar i Tyskland mötte skiftande öden. Det gällde för dem att hitta anpassningsstrategier. Det kunde handla om att gå i inre exil, som Karl Jaspers med sin judiska hustru gjorde sedan han avskedats från sin tjänst. Han fick publikationsförbud, men kunde skriva i tysthet och lyckades — nätt och jämt — överleva. Eller man kunde som den unge Hans-Georg Gadamer stanna i universitetsanställning genom att hålla huvudet nere, inte visa några tecken på illojalitet och skriva saker med historisk inriktning på säkert avstånd från samtiden. Man kunde också, som den konservativt och nationellt inriktade Kurt Huber, gå ut i öppen opposition. Någon överlevnadsstrategi var detta emellertid inte. Huber blev avrättad genom halshuggning.

Kurt Huber är inte någon välkänd figur, men hans fall är intressant. Huber var professor vid universitetet i München med Leibniz som specialitet. Märkligt nog gjorde han sig professorskompetent också inom ett helt annat forskningsområde. Huber intresserade sig för folkmusik och blev en erkänd specialist på bayerska folkvisor. Detta kunde ju tyckas som klippt och skuret för att göra honom populär hos nazisterna, och så var det till en början. I sin tolkning av folkvisornas innebörd höll sig Huber också nära till den sorts förståelse som hade sina rötter hos Herder och som följde den tyska nationalismens tradition. Folkmusiken var ett uttryck för folkets själ, menade Huber. Visorna lovsjöng själva den folkliga gemenskapen och därtill landskapet, skogarna och bergen. I själva verket var Huber som musikforskare länge uppburen under Tredje riket. Han fick 1936 representera Tyskland vid en internationell folkmusikkongress i Barcelona. Han utnämndes dessutom till professor i folkmusik vid universitetet i Berlin.

Det var i Berlin som Hubers ur regimens synpunkt betänkliga tendenser först kom till uttryck. Något rastänkande var Huber inte beredd att prestera, vare sig som musikforskare eller som filosof. Han avskedades från musiklärostolen i Berlin och återgick till professuren i München. Ännu hade han inte gjort sig totalt omöjlig.

Det var under kriget som Hubers ödesstund kom. Han var konservativ, nationalist och kristen och representerade sålunda den typ av tänkande som bar upp den krigstida motståndsrörelsen mot Hitler i officers- och ämbetsmannakretsar. Men han fick också beundrande lärjungar bland de unga. Främst bland dessa var en ung studentska, Sophie Scholl. Tillsammans med sin bror Hans blev hon medlem av den underjordiska motståndsgruppen Vita rosen, som också Huber anslöt sig till. Medlemmarna av Vita rosen var mestadels filosofistudenter som ville mobilisera Tysklands stolta filosofiska arv till en djupgående kritik mot den nazistiska världsåskådningen. Under kriget radikaliserades deras motstånd. De började nu också fundera på möjligheter att aktivt bekämpa regimen och kriget.

Syskonen Scholl valde den farliga metoden att dela ut flygblad. Huber skrev en del av dessa flygblad som passionerat angrep Hitler och det krig han fört in Tyskland i och som landet nu allt tydligare var på väg att förlora.

Syskonen Scholls metoder förefaller ha varit allt annat än subtila eller försiktiga. De strödde ut flygblad från ett fönster i universitetsbyggnaden och blev genast upptäckta och angivna till Gestapo. Hubers namn kom snabbt upp under förhören.

Syskonen Scholl halshöggs och Huber dömdes till samma straff. Medan han väntade på sin avrättning lade han sista handen vid den stora biografi över Leibniz, som blev hans främsta filosofiska verk och som publicerades efter kriget. Den 13 juli 1943 föll bilan.

De tyska filosofer under nazismen som mest tilldragit sig eftervärldens uppmärksamhet är emellertid de som i stället valde att ansluta sig till rörelsen, som tävlade om regimens gunst, som ville bli Hitlers hovfilosofer. Bland dessa fanns det charlatater som Alfred Rosenberg, en av Tredje rikets framträdande män som också var en sorts amatörfilosof. Där fanns filosofiskt obegåvade men politiskt ambitiösa karriärister som Ernst Krieck. Där fanns talangfulla men skrupelfria filosofer som Alfred Bäumler. Och där fanns en av 1900-talets mest revolutionerande och inflytelserika tänkare, Martin Heidegger.

Av dessa var Krieck den som hade det minsta filosofiska bagaget och som hade lättast att anpassa sig. Han var den mest framgångsrike så längre Tredje riket varade. Bäumler upplevde sin stoltaste stund när han var med om att leda studenternas bokbränning utanför Berlinuniversitetet i maj 1933. Han var annars en framstående Nietzscheforskare som nu fick ägna sig åt den ömtåliga uppgiften att anpassa Nietzsches läror till nazismens.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Mest uppmärksamhet har naturligtvis Heideggers nazism tilldragit sig. Eftersom Heidegger kom att inspirera stora delar av fransk efterkrigsfilosofi — Jacques Derrida, Philippe Lacoue-Labarthe med flera — kom debatten om mästarens nazism att bli särskilt het i Frankrike. Under senare årtionden har Heidegger överhuvud kommit att i mångt och mycket framstå som en guru för den intellektuella vänstern, något som ibland har ansetts paradoxalt.

Martin Heideggers försök att skapa sig en bana som nazistisk statsfilosof strandade emellertid ganska snart. Hans tid som rektor för universitetet i Freiburg, där han var professor, började med flygande fanor och klingande spel, i detta fall hakkorsflaggor och Hort-Wessel-sången. Men svårigheterna tornade upp sig och Heidegger lämnade rektoratet mindre än ett år efter installationen. Kanske vågar man säga att skillnaderna mellan Heideggers filosofi och nazismens ideologi trots allt var för stora. Inte för stora för att Heidegger skulle omfamna Tredje riket. Men för stora för att Tredje riket i längden skulle omfamna honom. Hans inställning till rasläran var inte fullt ut politiskt korrekt enligt den tidens villkor. Grundvalen för hans åskådning var inte biologisk.

Kapitlet ”Hitlers filosofer” är fängslande och föremål för en växande, delvis mycket kvalificerad litteratur. Hitler har likväl en förmåga att locka fram det sämsta hos somliga författaren. Ett exempel på det är Yvonne Sherratts bedrövliga bok Hitler’s Philosophers. Vulgärt skriven, okunnig och fylld av klichéer bör denna bok helst undvikas av den som intresserar sig för ämnet. Att den här och var innehåller upplysningar av intresse — till exempel i kapitlet om Huber — är ingen riktig ursäkt för de många feltrampen med tanke på att dessa upplysningar också står att finna i andra böcker i ämnet. Istället bör man läsa Hans Slugas lysande Heidegger’s Crisis. Philosophy and Politics in Nazi Germany, som kom ut 1993, men fortfarande går att få tag på.