Isolationismens fana hölls högt i många kretsar. Minnena av de blodiga masslakterna i första världskrigets skyttegravar var starka; något sådant ville man inte uppleva på nytt. Versaillesfreden uppfattades alltmer som förfelad och Wilsons idéer om Nationernas förbund sågs som ett misslyckande. Många menade att européerna borde lämnas att själva klara av sina interna motsättningar.

Intressant nog kom nazisterna till makten i Tyskland ungefär samtidigt som Franklin Roosevelt tillträdde som USA:s president. Till all lycka hade denne mycket tidigt klart för sig vilket hot som nazismen utgjorde, även gentemot USA. Han tvangs dock hela tiden manövrera försiktigt för att inte i onödan utmana isolationisterna men ändå samtidigt vara beredd att möta den konflikt med Hitler som han insåg var oundviklig. Detta gjorde han med stor skicklighet och uthållighet, tryggt litande till sin överlägsna politiska fingerfärdighet. Vid olika tillfällen lierade sig Roosevelt sålunda med grupper i Kongressen som han i andra sammanhang närmast betraktade som sina fiender.

Om detta långsiktiga och tålmodiga agerande, som möjliggjorde att USA deltog aktivt i kriget mot Nazityskland, har journalisten och historikern Nicholas Wapshott skrivit en på många sätt fascinerande bok. Av den framgår mycket tydligt vilket påfallande starkt grepp isolationisterna hade över den amerikanska opinionen och politiken. Länge dominerade de i Kongressen, och likaså hade de ett starkt stöd i pressen.

Exempelvis drev mediemogulen William Randolph Hearsts olika tidningar en stark och utdragen kampanj mot allt engagemang utomlands. Stilla havet och Atlanten ansågs utgöra ett tillräckligt skydd för den nordamerikanska kontinenten. Filmskaparen Walt Disney var mycket imponerad av Leni Riefenstahls Olympiafilm från 1936 och tillhörde liksom industrigiganten Henry Ford de uttalade isolationisterna. Samma sak gällde Charles Lindbergh och olika nyskapade organisationer med namn som America First Committee. Flyghjältens antisemitism och nära länkar med Nazityskland – bland annat hans besök hos Göring och stora beundran för Luftwaffe – väcker häpnad hos en nutida läsare.

Ett alldeles särskilt hinder för Roose-velts ansträngningar stod USA:s ambassadör i London Joseph P Kennedy för – paradoxalt nog. Sedan demokraternas valseger 1932 utgjorde denne – för övrigt far till den blivande presidenten John F – länge en aktiv och lojal anhängare till Roosevelt, inte så sällan med rollen som statschefens egen trouble shooter. Efterhand ökade dock distansen dem emellan och Kennedy sökte alltmer framstå som en seriös konkurrent om presidentposten. När han fick erbjudandet om det diplomatiska uppdraget vid The Court of St James’s i London såg han detta som ett sätt att meritera sig inom utrikespolitikens område.

För Roosevelt var detta arrangemang ett lämpligt sätt att hålla uppsikt över Kennedy inför valet 1940. Dennes kandidatur tappade också mycket riktigt alltmer farten. Presidentens strategi lyckades, men problemet var att ambassadören – en övertygad isolationist – före andra världskrigets utbrott från sin post i London gjorde allt för att tona ner hotet från Hitler och riskerna för Storbritannien. Inte minst kom han att umgås mycket nära med den så kallade Clivedengruppen med dess stora tilltro till appeasement-politiken.

När Tyskland längre fram under Blitzens härjningar 1940–41 stod på höjden av sin makt, var det ur ett brittiskt perspektiv rent defaitistiska bedömningar som Washington fick höra från sin företrädare i London. Slutsatsen var hela tiden given för Kennedy: USA skulle stå utanför och inte blanda sig i Europas konflikter. Till slut tvangs Roosevelt skaffa sig andra, parallella informationskanaler om läget i Storbritannien – helt bakom ryggen på sin ambassadör; en smått absurd situation.

Som bekant hade presidenten en speciell förmåga att få ut sina budskap till en bredare publik; de så kallade brastalen till nationen har ju blivit legendariska. Inte minst gällde detta hanteringen av den tredje statsmakten. Roosevelts obenägenhet att i förväg avslöja sina innersta planer både retade och lockade journalisterna. Särskilt tydligt blev detta inför presidentvalet 1940 då han i det längsta höll inne med sina tankar på att bryta mot traditionen och söka bli vald för en tredje mandatperiod.

Inför en middag med presidenten vid denna tid roade sig pressmännen med att göra i ordning en sfinx av papier-maché med presidentens anletsdrag, vilken sattes upp på en framträdande plats i lokalen. De menade att den utgjorde en god symbol för Roosevelts notoriska outgrundlighet när det gällde att ge besked i viktiga politiska frågor. Denne uppskattade den annorlunda utsmyckningen så till den grad att han bad att få – och fick – ta med sfinxen till sitt sommarhus utanför New York, där den alltjämt kan beskådas. Det är bakgrunden till bokens titel.

När Roosevelt till slut kom med beskedet att han kandiderade för en tredje period, åberopade han bland annat att det världspolitiska läget var så besvärligt att ett byte på statschefsposten skulle vara mycket olyckligt. Han vann också en relativt lätt seger över republikanernas kandidat Wendell Willkie. Men alltjämt hade isolationisterna vind i seglen och båda kandidaterna hävdade att de önskade hålla USA utanför kriget.

Presidentens relationer till Churchill var givetvis mycket viktiga. De hade träffats yrkesmässigt redan under första världskriget, då Roosevelt var USA:s biträdande sjöminister och Churchill var marinminister, alltså brittisk marinminister. Under 1930-talet förekom sporadiska kontakter dem emellan när britten besökte Amerika som privatperson. Men förbindelserna kom ordentligt i fokus först sedan Churchill i maj 1940 utnämnts till brittisk regeringschef och mycket aktivt sökte – nja, snarare bönade om – stöd i Washington. Det var något som Roosevelt gärna ville ge men av hänsyn till isolationisterna inte kunde göra alltför öppet.

Detta hindrade inte att han mycket målmedvetet arbetade för att bistå britterna, som ju vid denna tid verkligen kämpade med ryggen mot väggen. I september 1940 fick sålunda Storbritannien överta ett femtiotal överåriga amerikanska jagare mot att baser ställdes till förfogande för den amerikanska flottan i Newfoundland och i Västindien. Likaså skärpte han steg för steg det amerikanska uppträdandet mot de tyska ubåtar som härjade i Atlanten. USA:s handelsfartyg beväpnades och örlogsmän gavs tillstånd att öppna eld vid behov. Det hela tog formen av en katt-och-råtta-lek, något som nazisterna tidigare hade varit mästare i. Men nu blev istället Hitler alltmer den som jagades. Nazisterna skar tänder men kunde inte göra så mycket åt saken. I det längsta önskade nämligen Berlin hålla den amerikanska stormakten utanför kriget. Därför tvangs de acceptera att vapen därifrån levererades, främst sjövägen till britterna och – efter Operation Barbarossa – även till Sovjetunionen.

Men kanske allra viktigast var att Roosevelt lanserade det så kallade lend-lease-arrangemanget, vilket kongressen motvilligt accepterade. Det innebar att britterna fick låna eller hyra militär utrustning som förväntades bli återlämnad när den inte längre behövdes. I detta sammanhang tillkom Roosevelts ofta omtalade liknelse om vattenslangarna. Han uttryckte situationen så: Om grannens byggnad står i brand så är det väl bara rimligt att man – av rent egenintresse – lånar ut sin trädgårdsslang och får den tillbaks först när elden har släckts. Därigenom har ju även hotet mot det egna huset avvärjts.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Ett annat rooseveltskt uttryck som har blivit berömt och på sin tid ofta citerat fick han märkligt nog uppslaget till från Jean Monnet – Europatankens fader. Denne befann sig i USA och deltog som representant för de Gaulles fria fransmän i förhandlingar om leveranser av amerikanska vapen. Han tog fasta på den amerikanska försvarsindustrins överväldigande potential och myntade uttrycket att USA var ”The great Arsenal of Democracy”. Presidenten blev oerhört förtjust i orden och utnyttjade formuleringen i ett stort upplagt radiotal till nationen den 6 januari 1941.

Den definitiva dödsstöten mot isolationismen i USA kom i själva verket först genom det japanska överfallet mot Pearl Harbor den 7 december 1941. Att Hitler – möjligen i överdriven lojalitet med ”stålpakten” Tyskland/Japan/Italien – nästan omgående förklarade krig mot USA underlättade ytterligare det amerikanska beslutet. Något utrymme för annat agerande fanns inte längre.

Bokens författare – en engelsman boende i New York – har tidigare publicerat verk om samarbetet mellan Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Det är uppenbart att han – International editor vid Newsweek och tidigare Senior editor vid Times i London – har särskilt goda förutsättningar att redovisa relationerna mellan de anglosachsiska stormakterna även på Roosevelts tid. Wapshott har gjort ett storartat arbete genom att i spänstig prosa utförligt belysa de svårigheter som presidenten måste övervinna och varför han tack och lov blev så lyckosam. Samtidigt möter läsaren snabbskisser av dåtida profiler i amerikansk politik såsom James Byrnes, Harold Ickes, Thomas Dewey, George C Marshall, Henry A Wallace, Cordell Hull, Herbert Hoover, Henry Stimson, Alben Barkley, Harry Hopkins och förstås presidentens hustru Eleanor.

De problem som Roosevelt hade att hantera kring vad som kan kallas USA:s identitet och uppgift i världen är förvisso lika aktuella idag.