Vurmen för upplyst rationalitet göder en avsmak för varje institution som inte följer av teoretiska överväganden. När liberaler accepterar organiska gemenskaper som viktiga meningsbärare är det med hänvisning till statistik som visar deras nytta för hälsa och tillväxt. Att de ens existerar beror på incitament som beskrivs av liberalismen.

Men det irrationella är villkorat. Staten kräver rätten att inskränka egenmakt som strider mot upplysningens ideal. Att någon av fri vilja underkastar sig värde- och normsystem avfärdas som bristfällig bildning, det vill säga, man är inte liberal, något staten bör motverka genom tvingande program.

den enkla förklaringen till libe­ralismens nedgång är sålunda att sista striden är här och de icke-liberala värde- och normsystemen visar sig starkast.

Men varför just nu? De typiska förklaringarna är tautologiska. Skulden bärs av global kapitalism, statsindividualism och ohämmad informationsspridning. Liberalismens problem är med andra ord liberalismen. Gott så, men Joel Stade i Axess (nr 3/24) ger utrymme åt fruktbarare perspektiv: dels liberalismens relation till utopismen, dels relationen mellan staten och individens rättigheter. Han citerar en av rörelsens idéburna politiker, Birgitta Ohlsson, som idag ser hur liberalismen i avsaknad av en utopisk berättelse kan ha ”underskattat människors behov av trygghet på jobbet” – ett minimalistiskt erkännande av folks vilja att leva i det bekanta.

liberalismen saknar dock inte en utopistisk berättelse. Istället för det perfekta statsskicket är drömmen ideala levnadsvillkor. Denna utopi, som alltid kräver mer, pekar i någon av två riktningar. Antingen ett oreglerat samhälle som belö-nar egenintresset eller ett samhälle där dekret värnar individers rättigheter. I båda fallen är förnuftstron det nödvändiga korrelatet, alltså förklaras misslyckanden med bristande rationalitet. Liberalism som inte levererar kräver mer liberalism. Till och med Fukuyama vidhåller att det bara är i liberalismen som indelningen i slavar och herrar kan upphöra, men vad dagens kris visar är att det krävs andra fasta hållpunkter än rationaliteten för att träldomen ska upphöra utan eruptioner. Hållpunkter av ett slag liberalismen inte kan acceptera.

Det var Paulus i Galaterbrevet som först avfärdade uppdelningen i trälar och fria män, men i en mycket speciell domän: vi är alla lika inför Jesus. Vidgningen av den övertygelsen ledde sakta fram till Västerlandet med alla dess vårtor, men min poäng är inte att hållpunkten måste vara frälsning i Kristus, utan att personers frihet förutsätter – inte begränsas av – kollektiva normsystem varav religion kan vara ett. Om dessa är tillräckligt starka kan inte herrarna stå för ordningen och det ges utrymme för avvikare och minoriteter. Utan starka normsystem är varje störning däremot ett hot mot dem som befinner sig i närheten. Att USA lyckades ge större frihet än något annat land var direkt kopplat till att landet genomsyrades av kyrkornas gemenskaper.

stade hänvisar till idealisten Charles Taylor, som undrar om den ”ökade tonvikten på rättigheter” undergräver demokratin. Om så är fallet återfinns meka­nismerna i högerliberalismens ekonomism och vänsterliberalismens mjuka despotism. Det anonyma kapitalet eller den fostrande staten har skapat en vrede eller uppgivenhet som fun­gerar som torrt fnöske för antidemokratiska alternativ.

De som inte tror att mer liberalism är svaret efterfrågar en ny berättelse, som kan ersätta nationalismen eller arbetarrörelsen eller religionen. Önskningen bygger på ett missförstånd. Sådana skrivs så långsamt att människor inte märker dem. Snarare bör vi tala om koder, scheman, praktiker – att följa dessa ger sedan frihet att vara den man vill.

det andra svaret på varför krisen står för dörren är att liberalismen varit framgångsrik genom att parasitera på gårdagens hållpunkter. Framgången, att bryta ner dem, avslöjar detta beroende.

Är det för sent? Åtminstone kan ett fredligt maktöverlåtande inte bestå i en storskalig motattack. Vi måste vinna de små politiska striderna på hemmaplan. Värna familjen, katederundervisningen, polismakten, fackklubbarna, arkitekturen, museerna och tjänstemannaansvaret. Håll rent och fint på gator och torg. Ta emot flyktingar, det är anständigt. Ta inte emot för många flyktingar, det är oansvarigt. Kanske, men bara kanske, tillåter då den postliberala epoken att vi om femtio år fortfarande går till fria val i ett samhälle som skänker frihet åt sina medborgare.