Det går inte att känna annat än beundran för beläsenheten och överblicken som kommer till uttryck i Svante Nordins Tanke och dröm (Timbro, 2021), som skildrar svensk idéhistoria från 1900 till idag. Framställningen börjar i förra sekelskiftets guldålder och avslutas i postmodernism, mångkultur och globalisering. Under resan har Nordin tagit upp allt från värdenihilism och idylldiktning till modernism och trolöshet. Filosofi och teologi, estetik och vetenskap, politik och medielandskap har träffats av strålkastarljuset när de fått genomslag i den breda kulturdebatten.

Ett nästan lika stort hästjobb som författaren har den tappra själ lagt ned som satt samman personregistret. Det innehåller uppskattningsvis drygt 600 namn – jag började räkna men tappade bort mig: ett överdåd som bisarrt nog har fått mig att börja fundera på namn som saknas. Ett axplock:

Gudmund Larsson: LO-tjänstemannen som kämpade för kunskap i skolan och såg betyg som den fattiges bäste vän. Stig Strömholm: juristen och författaren som gång efter annan lagt en sval hand på tidens heta panna. Anderz Harning: rabulisten som gisslade själlöshet och byråkrati. Elisabeth Langby, som varnade för vinter i välfärdslandet. Gustaf Adolf Danell, domprost och förkunnare, som kom på topp tre i åtta biskopsval men aldrig utsågs av regeringen. Gösta Bohman, partiledaren som satte frågor om rättssäkerhet och personlig integritet i det offentliga samtalets centrum. Anders Örne, den frihetlige kooperatören. Sven Rydenfelt, som höll fast vid marknadshushållningen när hart när alla ekonomkolleger ville se mer ingripande ekonomisk politik.

Denna aningen godtyckligt hopkomna lista ska på intet sätt ses som kritik av Nordin. En bok som Tanke och dröm kräver obönhörligen ett urval där även tunga namn faller bort. Där­emot har listan drag av förhoppning. Ett av Nordins kapitel heter ”Rebeller, dissidenter, otidsenliga” och det skulle jag gärna se en skribent av hans kaliber bygga ut i full skala.

”Lärosäten som inte slår vakt om en öppen akademisk miljö ­kommer förr eller senare att ligga i intellektuella och moraliska ruiner. Det ger måttligt med nimbus att vara förknippad med den sortens ställe.”

Hur ser de svenska motvindsseglarnas idé­historia ut? Hade de något gemensamt? Vad hade kunnat bli bättre ifall de fått större gehör? Finns något att hämta hos dem och bygga vidare på? En bok som tacklar dessa frågor är ett verk jag redan tänker på och drömmer om.

*

Hur kommer det sig att framgångsrika amerikaner fortsätter att ge stora summor till sina gamla universitet trots den strida strömmen av ­nyheter om cancel culture, extremism och intolerans mot oliktänkande? Det finns förstås flera skäl: Att vara donator ger pondus och prestige. Radikalism har härjat på lärosätena förut och givarna utgår från att det ska lugna ner sig och blåsa över den här gången också. Minnena från roliga år som student smäller högre än samtidens tråkiga nyheter. Och hur det än är med de ideologiska utbrotten bedrivs det mycket undervisning och forskning som håller hög kvalitet och förtjänar att stödjas.

Samtidigt är stopp för allt stöd och passiv fortsatt givmildhet inte de enda alternativ som står alumnerna till buds. De kan säga sin mening också, till exempel genom att ta strid för en öppen och diskussionsvillig akademisk miljö. Lärosäten som inte slår vakt om en sådan kommer förr eller senare att ligga i intellektuella och moraliska ruiner och det ger måttligt med nimbus att vara förknippad med den sortens ställe.

Till sist har det också börjat röra sig på denna front. I november ifjol gick ett antal alumner från prestigeuniversitetet Princeton i New Jersey samman och bildade Princetonians for Free Speech (PFS), som syftar till att främja yttrandefrihet och akademisk frihet. Grundarna konstaterar att alltför många studenter och lärare inte bara står oförstående inför dessa värden utan ofta aktivt motarbetar dem.

Den 18 oktober i år kom så en artikel i Wall Street Journal där två av PFS-grundarna, journalisten Stuart Taylor och förre chefen för amerikanska bankföreningen Edward Yingling, meddelar att man gått samman med några liknande grupper från andra universitet och startat en Alumni Free Speech Alliance. Alumnerna är många och står fria från de dagliga stormarna på campus. De behöver inte vara rädda för att säga sin mening.

Enligt de båda skribenterna har gensvaret varit ”överväldigande” och alumner från mer än 50 lärosäten, däribland samtliga toppuniversitet i den så kallade Ivy League, har sagt sig vilja gå i PFS fotspår.

Ingen vet om det hela blir till en flodvåg eller om det rinner ut i sanden, men det råder tyvärr inga tvivel om att det finns ett problem att hantera. Motvinden viner om öronen. Foundation for Individual Rights in Education (FIRE) har nyligen genomfört årets rankning av yttrandefriheten vid amerikanska college och konstaterar bland annat att andelen studenter som tycker att det kan vara rätt att försöka tysta ned kontroversiella föredragshållare har blivit ännu större än i fjol. Åttio procent av studenterna säger sig ha avstått från att säga vad de tycker på grund av rädsla för omgivningens reaktioner, en femtedel gör det ofta.

Vad gäller helhetsbilden av klimatet för fri åsiktsbildning kommer för övrigt Princeton på en föga hedrande 135:e plats av de drygt 150 undersökta skolorna. Alumnerna i PFS har tagit ett angeläget initiativ och har en diger uppgift framför sig.

Jag vet inte om vi har nått dithän att det behövs något motsvarande vid svenska lärosäten, men det skadar knappast om alumner hör av sig med nyfikna frågor när det tycks pågå stolliga ting.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

*

Medelhavsmuseets vackra lokaler vid Gustav Adolfs torg är på tok för dyra. Det vore bättre om museet fick gemensamma lokaler med Östasiatiska och Etnografiska på Gärdet eller i Slakthusområdet ute vid Globen och Tele2 arena. Det konstateras i en rapport som museiledningen för Statens museer för världskultur (SMVK), som basar över de andra tre, har beställt. Rapporten ägnar inget större intresse åt vad som skulle hända med de enskilda museernas identitet och verksamhet ifall de trängs ihop i nya och mer perifera lokaler, så man frågar sig varför utredarna har gått så försiktigt fram. Ifall det ändå bara handlar om kostnad, varför då inte hyra lokaler i avfolkningsbygd där stora ytor går att få för ringa pengar? Att använda nedlagda fabrikslokaler för kulturella ändamål har länge varit populärt och med tanke på hur politiken för industrins miljöprövning och elförsörjning ser ut torde utbudet bara bli bättre.

Den kärva ekonomin beror uppenbarligen inte på överdåd inom kärnverksamheten. ”Medelhavsmuseet befinner sig i dag på svältnivå”, konstaterar de båda professorerna i antikens kultur och samhällsliv Eva Rystedt och Anne-Marie Leander Touati (Expressen 26/10). Det saknas resurser för att ta in andras utställningar eller skapa nya egna, och sakkunskapen är hårt devalverad. ”Med undantag för en egyptolog finns det ingen personal kvar på Medelhavsmuseet med utbildning i museets ämnesområden.” Man undrar om strategin är att museet ska dö sotdöden tillsammans med Östasiatiska och att de ansvariga på så sätt hoppas att slippa något nämnvärt motstånd den dag det ödesdigra flyttbeslutet kommer.

SVMK-ledningens syn på museernas kunskapsförvaltande och traderande uppgift påminner inte så litet om Skolverkets syn på ämneskunskapernas betydelse och förtjänar i sanning att gisslas. Men det betyder inte att regeringen ska gå fri. Om den dels ger SVMK ett annat och bättre uppdrag, dels ser till att det finns resurser som räcker till både hyra och kunnig personal, kan naturligtvis utvecklingen vändas. Man kan ha olika åsikt om hur många statliga kulturinstitutioner som ska finansieras av skattebetalarna, men de som finns måste ha nog med resurser och slippa att hanka sig fram. Det är ett elände att oppositionens kulturpolitiker inte gör större väsen om saken. Här finns en chans att stå upp för sakkunskap, kulturarv och vindkantring. Ta den!