I slutet av förra året, i BBC:s samhällsprogram Newsnight, riktades en utmaning mot den demokratiska statens institutioner. Den kastades fram, som om det bara handlade om att genomföra en välbehövlig reform, av Simon Cowell, skapare av och huvuddomare i X Factor, ett av de mest populära programmen i brittisk tv. I denna roll har han i direktsändning samlat många miljoner människor, en publik tv aldrig mer trodde man skulle kunna komma upp i, för att se, bedöma och rösta om talangerna hos dem som vill vinna ära och rikedom genom sitt framträdande.

Cowells idé är att underställa stora frågor om off entlig politik och politiska beslut samma behandling som stjärnorna in spe i X Factor. Cowell själv föreslog ett program om brittiska truppers fortsatta engagemang i Afghanistan. Ett beslut om Lissabonfördraget hade också varit naturligt – särskilt som regeringens utlovade folkomröstning inte kom till stånd. Båda dessa frågor skulle presenteras kortfattat, diskuteras – och sedan röstas om. Brittiska trupper i Afghanistan – ja eller nej? En ny konstitution för EU – för eller emot? Cowell menade inte att detta skulle ersätta debatter i parlamentet eller regeringsbeslut. Men om det blev framgångsrikt, och det visade sig fi nnas en stor majoritet för låt oss säga en reträtt ur Afghanistan, skulle omröstningen bli en tungt vägande faktor i den politiska beslutsprocessen. Det skulle införlivas i mediernas kommentarer och tas upp varje gång brittiska styrkor drabbades av ett bakslag, med sårade eller dödade soldater. Folket skulle ha talat – direkt. Demokrati skulle till sist ha visat sig vara en enkel sak: en kort överblick av frågan, omröstning – klappat och klart. Nästa problem!

Ett sådant förslag skulle, fram till det senaste decenniet eller så, ha tett sig exotiskt. Den amerikanska filmen Network, gjord 1976, visade hur en halvtokig nyhetsuppläsare vann berömmelse som profet för social anomi och folklig vrede genom att mana ett frustrerat folk till handling: hur briljant den än var mottogs den som en satir, ett blottläggande av trender och möjligheter, inte som en seriös beskrivning av samtiden. I kontrast till detta är Cowell, som är fantastiskt framgångsrik och har blivit enormt rik på sina projekt, helt seriös. Detta, menar han, är den väg som både televisionen och politiken bör gå. Förslaget kommer att få stort stöd av teknologins och marknadens utveckling. Under det kommande decenniet står skärmen redo att bli mediernas medium – med förmågan att för tittarna presentera allt från böcker över tidningar till musik och dramatik av alla slag, sociala nätverk och nätets alla andra resurser.

Man behöver inte tro att detta kommer att krossa alla andra former: i själva verket har dessa – däribland böcker, teater, konserter och till och med bio – alla tenderat att blomstra under televisionens epok. Men de kommer att tydligare underordnas det dominerande mediet, och i högre grad tvingas anpassa sig till det. Tidigt på det nya året förutsade Jonathan Rosenberg, teknologisk chefsstrateg på Skype, att ”varje tv snart utan tvivel … kommer att ha inbyggd Wi-Fi, webbkamera och mikrofoner”. Detta innebär att de skärmar vi har framför oss på jobbet, hemma och i våra händer kommer att ta alltmer av vår uppmärksamhet i anspråk och i allt större ut-sträckning bli vårt sätt att förhålla oss till den värld som inte utgörs av våra kolleger, vänner och familjer. En del av den värld som skärmen i allt högre grad kommer att förmedla är politiken: politikens presentation på skärmen kommer att bli mer fullständig.

Och detta innebär att de som bidrar med innehåll till skärmarna kommer att få större makt. Under några decennier har de konkurrerat om makten med de politiska klasserna och den finansiella sektorn: efterhand som skärmen blir alltmer allestädesnärvarande och allkompetent, kommer den att diktera villkoren för en politisk sfär som då inte lär ha många andra sätt att föra ut sina budskap.

Cowells projekt passar exakt in i denna utveckling. Televisionen har redan orsakat en väldig förändring i politikens värld, vad gäller framställningssätt, polemik, debatt och vad som defi nieras som framgång: men i de fl esta avseenden har den behållit en motvillig respekt för demokratins traditionella institutioner – som parlament och partier, regering och opposition. Om Cowell skulle få sin vilja igenom, om ett program produceras som drar publik och inverkar på det politiska livet, så kommer medieversionen av hur politik bör bedrivas – med omedelbara svar, fullständiga avslöjanden när så krävs och val baserade på mediernas egen analys – att ha vunnit en stor seger, framför allt genom att se till att mediernas tempo blir politikens tempo.

Massmedierna håller på att överge politiken så som den konventionellt har praktiserats i mogna demokratier – i Västeuropa, Nordamerika och ett par andra fall (som Australien/Nya Zeeland) – sedan rösträtten utvidgades till alla vuxna medborgare i början av förra århundradet. Den demokratiska politikens praktik, ofrånkomligen långsam jämfört med den högt uppdrivna takten i medielivet, har blivit allt svårare att förena med de moderna mediernas natur – särskilt som så många av de mest populära programmen (i likhet med X Factor) är baserade på snabbval från miljoner tittare. Politik kan förpackas som underhållning – Cowells idé är ett långt gånget erkännande av detta. Men det måste vara på mediernas villkor.

Mediernas framtid, i likhet med all framtid, är osäker. Men vi har tre aktuella, fungerande exempel på hur denna framtid skulle kunna se ut. Detta är de politiska bloggarna; de framgångar som politiskt engagerade värdar för diskussionsprogram i radio och tv, särskilt inom den amerikanska högern, haft när det gäller att defi niera politiken; och fallet Italien.

En anekdot kan illustrera det förstnämnda. Under sin första tid som president i januari förra året besökte Barack Obama Vita husets pressrum för att hälsa på reportrarna – ett inoffi ciellt besök. Men en reporter från webbsajten Politico pressade honom om hans val av försvarsminister – William Lynn – som varit lobbyist för militärföretaget Raytheon och därmed tycktes strida mot presidentens eget påbud att inte anställa ämbetsmän med nära anknytning till storföretag eller lobbygrupper. Obamas reaktion på Jonathan Martins fråga om hur han kunde förena det ena och det andra var – enligt Martin – ”att avbryta med ett menande leende. ’Alltså’, sade han, ’jag kom ner hit för att hälsa på. Se nu vad som händer. Jag kan inte fortsätta att hälsa på och skaka hand med er om jag blir grillad varje gång jag kommer ner här… Så kom igen nu’, sade han, med tydligt irriterad röst. ’Vi kommer att ha en presskonferens där ni kan ställa vilka frågor ni vill. Just nu ville jag bara hälsa och presentera mig för er – det var allt jag försökte göra.’”

Politico, som namnet antyder, är en webbsajt helt ägnad åt politik: dess utgivare, Robert Allbritton, sade i en intervju i New York Times när sajten grundades för tre år sedan att ”Tidningar måste vara allt för alla. På nätet fi nns det ingen enskild sajt som levererar allt. Det bryts ner till små underavdelningar av intressen och lockar människor som är lidelsefullt intresserade av ett visst ämne.” Och som den nämnde reporterns uppträdande visar ser man få gränser mellan inoffi ciellt och offi ciellt.

Den (mycket mer anspråkslösa) brittiska motsvarigheten, och den mest populära politiska webbsajten, är Guido Fawkes, uppkallad efter den katolske aktivist som tillsammans med en grupp sammansvurna försökte spränga det engelska parlamentet i luften 1605, som en protest mot undertryckandet av katolicismen. Guido Fawkes mest uppmärksammade kupper har till stor del varit avslöjanden av verkliga eller påstådda sexuella affärer – mest välbekant den mellan förre vice premiärministern John Prescott och hans sekreterare. Den säger sig avslöja skandaler som vanliga politiska journalister – i maskopi med parlamentsledamöterna – förtiger, och hävdar att allmänheten har rätt att få veta vad de som avlönas med offentliga medel och har i uppgift att stifta lagar sysslar med vid varje tidpunkt.

I denna uppfattning befi nner sig de politiska webbsajterna och bloggarna i samklang med aktiviteterna bland ”medborgarjournalister” – de som rapporterar, vanligen till etablerade medier, vad de ser och hör. Dessa uppmärksammas mest när de rapporterar från krigsskådeplatser, eller från naturkatastrofer eller folkliga protester – som till exempel strömmen av e-post, bloggar och twitter från demonstrationerna mot den iranska regimen. Men en medborgarjournalist kan också vinna berömmelse, och en viss rikedom, genom att råka höra en kommentar av en ledande politiker och rapportera den till en stor nyhetsorganisation – och därmed ytterligare sudda ut gränsen mellan vad som är offi ciellt och inoffi ciellt, off entligt och privat.

Vad denna trend illustrerar är att internet, i sin strävan att fånga dem som är ”lidelsefullt intresserade av ett visst ämne”, som Albritton på Politico formulerade det, håller på att dela upp tidningarnas sammanställning av ämnen i skilda teman – och ägna sig åt varje tema på ett långt mer fullständigt och påträngande sätt än tidigare. De outtalade eller uttalade överenskommelser som reglerat kontakterna mellan journalister och politiker betraktas ofta som korrupta – och överges. Tyngdpunkten ligger på att bevaka allt, utan några utrymmen reserverade för privatliv.

Framgångarna för amerikanska tv- och radiokommentatorer på högerkanten, vilka än så länge bara fått bleka imitatörer på andra håll, har ofta diskuterats – med rätta, eftersom det står klart att de utgör en betydande faktor i USA:s politiska liv. Dessa ”jocks”, med sin provocerande stil, vänder sig till en publik på miljoner som med Michael Tomaskys formulering i New York Review of Books (22 oktober 2009), menar att ”landets ledande mediekanaler i princip är statskontrollerade och lyder Obamas minsta vink. De har helt kopplat bort NBC, CBS, CNN och så vidare … miljoner amerikaner … får sina ’nyheter’ enbart från kanaler som säger exakt vad de vill höra.”

Den mest ryktbara av dessa kommentatorer har varit Rush Limbaugh: numera har han överträff ats (eftersom detta är en mycket konkurrensbetonad bransch) av Glen Beck på Fox News, som gjort sig känd för att kalla Obama en ”rasist” med ”ett djupt rotat hat mot vita människor och vit kultur”. Dessa radioprogram och Fox News kompletteras nu av ett antal webbsajter, som Newsmax och World Net Daily. Idén bakom alla dessa infl ytelserika medier är att hålla publiken i ett tillstånd av vrede och att tillskriva alla som hör hemma på politikens liberala sida – eller misstänks göra det – en mer eller mindre ondskefull strävan att dra in det amerikanska folket i en socialistisk eller kommunistisk mardrömsstat.

Kommentatorer på högerkanten har i hög grad fån gat upp det republikanska partiets agenda – och ligger bakom Sarah Palins anmärkningsvärda framgång, som inte bars upp av vare sig erfarenhet eller kunskap utan av ren lojalitet mot högerns ideologi, tillsammans med en kraftfull projicering av en personlig historia och familjebild som gjord för folklig konsumtion. Vi i Europa uppfattar detta som ”mycket amerikanskt”, och det är det: men det vore fel att tro att det stannar där. Relationen mellan mediepolemik och politik har nått en ny nivå av intensitet.

Med det italienska fallet syftar jag på att den nuvarande premiärministern, Silvio Berlusconi, äger – vare sig det är av ekonomiska eller politiska skäl – sex av Italiens sju största tv-kanaler, landets största reklamföretag, dess största förlag, en ledande dagstidning och en rad tidskrifter. Något liknande skulle knappast vara möjligt i någon annan mogen demokrati: men innebörden av de förändringar som Berlusconi och hans närmaste medarbetare har åstadkommit lär komma att sträcka sig långt bortom den italienska halvön.

Vad det handlar om, i korthet, är att mer eller mindre öppet kombinera en viss politisk stil med en till stora delar undergiven medieapparat. En del av detta är flagrant och skulle – så långt fram i tiden någon rimligen kan se – förkastas i andra stater, utan tvivel av journalister men också av de fl esta politiker. Till detta hör undertryckandet, på de kanaler som ägs av Berlusconi och två av de tre statliga kanaler (RAI) som han kontrollerar, av de fl esta nyheter som är besvärande för premiärministern – till exempel, sommaren och hösten 2009, den utdragna skandalen kring hans aff ärer och orgier.

Kontrollen över all denna mediemakt har emellertid tillåtit Berlusconi och de högerpolitiker som stödjer honom att utveckla en mediefi erad politik som är mäktigare och mer sofi stikerad än i de fl esta andra stater. Högerns personligheter och teman anpassas till tv-formatet, både i sina tidsscheman och i sättet att presentera dem. Det ledande partiet, Forza Italia – som nu gått samman med Alleanza Nationale i en grupp kallade Popolo della Liberta (Frihetens folk) – skapades till stor del av chefer och ledande personer på Berlusconis företag Mediaset, och förblir ett forum för gigantiska och i hög grad televisuella massmöten, med en iscensättning som hämtat mycket från tv-mediet. Både politikerna i Berlusconis koalition och de journalister som är positiva till den besvarar angrepp från vänstern och andra genom att anklaga sina angripare för negativism, förtal och bristande patriotism.

Silvio Berlusconis dominans beseglas av hans väldiga förmögenhet – och hans utnyttjande av denna förmögenhet för att föra fram sitt eget parti, stötta sina anhängare och köpa sig fri från problem med rättvisan. Rikedomens roll är ännu mer uppenbar i den amerikanska politiken – mycket stora personliga förmögenheter användes och används fortfarande för att backa upp både Barack Obama och den så kallade ”Tea Party”-rörelsen: i andra demokratier är rikedomen mindre synlig och inte lika infl ytelserik. Men i de stater som är mer eller mindre autokratiska med demokratiska inslag – som Ryssland och andra forna kommuniststater – är giftermålen mellan pengar och medier många och ofta produktiva för dem som är med och arrangerar dem. Det är också svårt att tro, om och när en flerpartidemokrati växer fram i Kina, att de nyrika inte kommer att spela en ledande roll, genom medier och pengar, när det gäller att bestämma dess utformning. De har alla mycket att lära sig av Berlusconi och det italienska exemplet, liksom av USA:s ”shock jocks”.

När nya trender växer fram går samtidigt andra tillbaka. Publiken för nyheter av alla slag minskar: tv:s nyhetsrapportering, fortfarande den främsta källan till nyheter för de flesta medborgare i utvecklade stater, ser nu sin publik minska. Mer dramatisk är läsarförlusten för tidningar i den utvecklade världen – en förlust som redan krävt en del uppmärksammade off er, och kommer att kräva fler i år. Tillbakagången för tidningarna är särskilt viktig eftersom de är de främsta rapportörerna om vad som pågår i varje enskilt land. De fl esta nyheter sammanställs av tidningsreportrar och redaktörer; de fl esta agendor fastställs av tidningar; de fl esta nyhetskommentarer förmedlas av tidningarnas kommentatorer.

Tidningen, som i någon form existerat i fyra århundraden men i sin nuvarande form i omkring hundrafemtio år, utvecklades i mycket stor utsträckning som ett medium för politisk polemik, och i andra hand för nyheter. Genom skapandet av en tidning inom ”etablissemanget” – Times – i Storbritannien vid mitten av 1800-talet, och med den omorientering mot balans, politisk neutralitet och objektiv analys som pressen i USA genomgick i början av 1900-talet, fann journalistiken en ny, mer oberoende och mer respektabel uppgift – som bevakare av betydelsefulla nationella och internationella händelser och som medborgarnas guide till välinformerade och rationella politiska beslut och en samhällshållning. Tidningen under 1800- och 1900-talet var ett medium för politik – för radikal och liberal politik, och för det konservativa etablissemangets politik. Den var det sätt på vilket representativ politik – särskilt parlamenten, och andra råd och församlingar – både rapporterades och off entliggjordes. I allt högre grad blev den (och har förblivit) en blandning av information, omdiskuterade frågor och förströelse med syfte att tilltala medborgarna.

Under en stor del av 1900-talet följde den bredare pressen elitpressen när det gällde att rapportera – om än mer livfullt och mindre detaljerat – om den politiska världen. Idag bortser man i stor utsträckning från detta till förmån för underhållningens värld – eller så förvandlar man politiken till underhållning.

Medan tidningar gynnar det politiska kollektivet och tv den politiska individen – bådadera inom den etablerade politiska klassen – så gynnar nätet individen som står utanför denna klass. Nätet är mediet för jag- eller vi-politik: en plats där medborgaren eller den självskapade gruppen kan smäda (för det mesta) det politiska etablissemanget och föreslå eller kräva lösningar som gäller deras egna omedelbara behov och önskningar. Nätet, som man ofta säger, bemäktigar de relativt maktlösa.

Men det bemäktigar också de absolut mäktiga: och här utgör Obama återigen ett exempel. Sedan han valdes har många medlemmar i det team som backade upp hans kandidatur fl yttat in i Vita huset, som medlemmar av presidentens stab. Detta team har tagit presidentens kommunikationer till en ny nivå på (bland annat) två viktiga sätt. Högkvalitativa fotografi er av presidenten är numera mer intima och synbart spontana än någonsin tidigare. Den andra och större innovationen är att dessa bilder sprids inte bara på traditionella vägar som via nyhets- och bildbyråer, utan direkt över nätet – fritt. Därmed har man skapat en nära länk mellan presidenten och väljarna – genom den intima bildens medium, och genom nätet. Det som saknas är den traditionella mellanhanden: nyhetsmedierna – i detta fall oberoende pressfotografer.

Det går längre än så – fotografi ernas intimitet kompletteras med intima avslöjanden. I en gemensam intervju med New York Times i oktober 2009 diskuterade Obama och hans hustru Michelle, till synes öppenhjärtigt, tillståndet i sitt äktenskap; medan Michelle i en separat intervju med Glamour Magazine talade om hur det kändes att vara landets ”första dam”. I båda fallen gick paret längre än vad som tidigare varit regel i blottandet av privatlivet – ett erkännande av att det är i denna riktning som medierna går. Massmediernas reträtt från politiken, utformningen av politiska debatter och politiska personligheter som underhållningsstoff , politikens förvandling till ett nischämne för specialister, kravet på den politiska världen att anpassa sig till medievärldens tempo och de förebilder som dessa trender ger länder som bara delvis, eller ännu inte, är demokratiska – allt detta hör till vår tids viktigaste tendenser.

De står också under utveckling: ännu kan vi inte veta till vad. Det har varit en trosartikel, tidigare gemensam för konservativa, liberaler och demokratiska socialister, att medborgarna behöver balanserade, rättvisande och objektiva nyheter och analyser, likaväl som motstridiga åsikter, för att vara fullvärdiga medborgare. En del av befolkningen – en mycket liten del, som är ”lidelsefulla” inför politik – har aldrig varit mer välförsedd. För dem som inte är det, sviktar nu de medier där de hade kunnat fi nna rimliga redogörelser för det politiska livet.