Om man har ljust hår, blå ögon och pärl­örhängen och går och handlar i Tel Aviv kan det hända att kassören säger paket? snarare än sakit? när han vill veta om man önskar en påse. Han utgår nämligen från att man, liksom han, kommer från Ryssland. Och medan en del invandrare gärna stoltserar med att de lärt sig det lokala språket till och med när de tilltalar sina landsmän så ingår ryssar i Israel gärna det behagliga samförstånd det innebär att byta ut hebreiskan mot modersmålet när de träffar på andra ryssar.

Det finns idag städer och stadsdelar där ryska är huvudspråket, och när myndigheter kommunicerar med medborgarna räknas ryska i praktiken som ett officiellt språk: ”Tryck 1 för hebreiska, 2 för ryska,
3 för arabiska och  4 för engelska”.

Under 1990-talet immigrerade en miljon judar från forna Sovjetunionen till Israel, ett land som dessförinnan hade fyra och en halv miljon invånare. Även om detta till en början blev en stor påfrestning för samhället, och en majoritet av dessa invandrare till en början levde under fattigdomsgränsen, innebar det så småningom ett stort lyft för landet på flera områden. De före detta Sovjetmedborgarna var överlag högutbildade, de hade med sig ett bildningsideal som tynat bort i Israel.

”Även grammatiskt tar den moderna hebreiskan efter ­slaviska språk.”

Plötsligt fanns det en stor publik för klassisk musik, atleter som kunde konkurrera internationellt och forskning i världsklass. Det judiska nyåret infaller under tidiga hösten, men idag är det många i Israel, oavsett bakgrund, som också firar novy god den 31 december – en viktig helg i Ryssland som under kommunismen tilläts som ett sekulärt substitut för den förbjudna julen.

Att denna grupp gjort så stort avtryck i samhället och i sin mentalitet skiljer sig så mycket från infödda israeler är intressant med tanke på att ryssar, hundra år tidigare, spelade en framträdande roll i formeringen av det som skulle bli den judiska staten. Den första sionistiska invandrarvågen till Palestina bestod till stor del av ryssar som flydde pogromerna under 1880-talet. Och det var den rysktalande Eliezer Ben-Jehuda som ledde återupprustningen av det hebreiska språket.

Både infödda israeler och de ryska invandrare som idag lär sig hebreiska på de kommunala språkskolorna är för det mesta omedvetna om hur många uttryck och konstruktioner som är importerade (ibland via jiddisch) eller direktöversättningar från ryskan. Att åtnjuta protektsia är både i Ryssland och Israel att ha kontakter. Den behändiga ryska ändelsen nik som kan förvandla en företeelse till en utövare används flitigt på hebreiska och har givit upphov till sammansättningar som refusenik, vapenvägrare. Även grammatiskt tar den moderna hebreiskan efter slaviska språk.

Till exempel har Bibelns ordföljd ersatts, så att det nu skulle heta ”Gud skapade världen” istället för ”skapade Gud världen”. Det rikliga användandet av subjektlösa och passiva konstruktioner är också typiskt ryskt: ”möjligt kaffe?” är hur man beställer på kafé både i Moskva och Tel Aviv. En del lingvister anser faktiskt att modern hebreiska inte är ett semitiskt utan slaviskt språk.

Denna ryska invandrargrupp har upplevt en hel del främlingsfientlighet i Israel, bland annat därför att så många av dem inte är judiska enligt religiös lag (med judisk mor) utan bara enligt den politiska principen att den får flytta till Israel som riskerar antisemitisk förföljelse (till exempel för att farfar var jude). Deras blonda hår och blå ögon väcker misstanke.

Men samtidigt har många själva valt att leva i enklaver utanför det övriga samhället. Om det fortfarande skämtas mycket om den ryska brytningen är det kanske än vanligare att rysktalande ser ner på andra israeler, framförallt dem med ursprung i arabländer. Detta främlingskap mellan judar från olika delar av diasporan är inget nytt, men hos ryssarna förstärks elitismen av deras djupt rotade stolthet som ett imperiums söner och döttrar.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

att invandrare håller ihop på detta sätt är inget ovanligt – åtskilliga i San Franciscos Chinatown talar inte ­engelska och handlar aldrig i andra affärer än d kinesiska, där hela plockade kycklingar hänger i skyltfönstren och visar upp sina eftertraktade spretande tår. Men det är anmärkningsvärt i Israel eftersom varje jude som invandrar dit enligt sionismen därmed egentligen kommer hem, och först nu börjar leva bland sina gelikar. Att liksom 1990-talets ryska invandrare bibehålla så mycket av sin europeiska kultur kan sägas gå emot själva idén med den judiska staten.

Under de år jag bodde i Tel Aviv var det obligatoriskt att fira nyårsafton hos min väninna Lena, som flyttat från Moldavien i början av 1990-talet. Hennes kohort av gamla studiekamrater var redan salongsberusade på chapmagneskoje när de trippade in på höga klackar och upptog hela hallen med sina bylsiga pälskappor. De försedde sig generöst med den Olivier-sallad – finhackade kokta grönsaker, skinka och ägg i majonnäs – som gästerna med tyskt eller irakiskt påbrå ryggade tillbaka inför. Hade jag velat debattera den gamla frågan ”Tolstoj eller Dostojevskij?” skulle jag kunnat få höra en bestämd ståndpunkt både från frisörskan (”Tolstoj!”) och läkaren (”Pusjkin.”).

Strax före elva gick vi upp på taket för att skåla och tjoa och kindpussas. Då slog klockan nämligen midnatt i Moskva.