För sex år sedan intervjuade jag som kulturredaktör på Vestmanlands Läns Tidning Lars Anders Johansson om hans nya bok Att dansa efter maktens pipa. Den hade lovordats av kloka personer i Kultursverige, som Gunilla Kindstrand och Peter Luthersson, men på det hela taget fått alldeles för lite uppmärksamhet, trots att valrörelsen 2018 närmade sig.

”Kulturfrågorna avgör valet” blev den kaxiga titeln på artikeln. Helt överdrivet var det inte. Min intervju fick oväntad spridning och plötsligt ringde socialdemokrater mig från partikansliet i Stockholm med nyfikna frågor om boken. De intresserade sig för Johanssons resonemang, hans tes att socialdemokratin genom att lämna ifrån sig kulturministerposten och aningslöst sluta upp bakom den identitetspolitiska trenden kommit till vägs ände. Dessa socialdemokrater ville hitta tillbaka till en kulturpolitik med bildningen i fokus, till något som föregick Olof Palmes radikala kulturpolitiska mål från 1974, de som varit styrande sedan dess.

Nu när Att dansa efter maktens pipa kommit i nyutgåva blir det ännu tydligare hur Johanssons skarpa blick för historien och samtiden gjorde honom till en siare om framtiden. En sådan sak är debatten om ”armlängds avstånd” mellan politiken och det skattefinansierade kulturlivet. Framförallt från vänsterpolitiskt och liberalt håll har man uttryckt oro för det krympande avståndet i takt med Sverigedemokraternas snabba framfart i opinionen. Alice Bah Kuhnkes tid som kulturminister drevs av en strävan att mobilisera kulturlivet i riktning mot identitetspolitiska mål, med ledord som ”inkludering” och ”mänskliga rättigheter” skulle inga uttryck få skava på ”fel” vis. Ännu en gång skulle vi bevittna den goda människans födelse i den moraliska supermakten Sverige.

Debatten om principen om armlängds avstånd började stillsamt mullra för omkring tio år sedan. Kultursamverkansmodellen, regeringen Reinfeldts lanserade system för fördelningen av kulturlivets offentliga finansiering, tycktes inte som det var tänkt stärka kulturskaparnas inflytande utan snarare ge politiker ett system där de genom ideologiskt färgade krav om sådant som hbtq och antirasism kunde styra det konstnärliga skapandet.

Kuhnkes efterträdare, den vida mer uppskattade Amanda Lind, tog 2019 initiativet att begära en utredning om konstens frihet i Sverige. Det visade sig att denna varit beskuren genom just fördelningen av offentligt stöd i åtminstone 30 år. Över hälften av de berörda kulturskaparna vittnade om att de tvingats tumma på den konstnärliga integriteten för att blidka politiken.

Mats Svegfors nyligen presenterade utredning av kultursamverkansmodellen framhåller att principen om armlängds avstånd måste regleras i lag för att skydda det svenska kulturlivets frihet från politisk klåfingrighet. Han betonar vikten av att säkra finansieringen av det svenska kulturlivet. En variant vore att genom ett tillägg i kommunallagen ålägga kommuner och regioner att ta ansvar för medborgarnas kulturella välfärd, på samma vis som för vård, omsorg och utbildning.

Jag som befinner mig i Östergötland har på nära håll följt debatten om nedskärningar av Norrköpings starka kulturliv. Det handlar bland annat om en försämrad situation för den anrika symfoniorkestern, en av Sveriges äldsta, en institution som skapades av stadens förmögna borgerskap. Det ironiska är att ett aningslöst borgerligt styre nu äventyrar stadens borgerliga kulturarv. Också borgerligheten har låtit sig besudlas av det förakt och ointresse för borgerlig kultur som funnits inbyggt i politiken sedan 1974 års kulturpolitiska mål.

Det för oss till en annan av Johanssons viktiga framtidsspaningar, nämligen den sköra finansieringen av vårt kulturliv. Donationerna och sponsringen är inte alls lika stora här som i andra länder. I USA står det offentliga för inte ens 7 procent av kulturlivets finansiering, i Sverige är det tvärtom skattemedlen som dominerar allt sedan den offentliga sektorns kraftiga expansion på 1960- och 70-talet. Det visar sig vanskligt för kulturen när det blåser snålt för kommuner och regioner.

Inte minst museitjänstemän är svårt avundsjuka på våra danska grannar. Danmarks näringsliv visar en helt annan omsorg när det kommer till sitt samhällsansvar, man älskar sin kulturnation och skapar fonder som gör miljardinvesteringar i sådant som nya museer och humanistisk forskning. En fosterlandskärlek som vi skulle behöva odla istället för självförakt.

Hur kommer vi till rätta med det? Det är inte bara borgerliga debattörer som ser ett stort värde i en mer mångsidig finansiering av kulturlivet, det gör också många vänsterprofilerade kulturskapare i det tysta, även om ren företagssponsring inte står högt upp på önskelistan. I Sverige har tendensen i årtionden varit att kulturpolitiken blivit socialingenjörslik, en ständig frestelse att fylla kulturlivet med ideologiskt innehåll för att mobilisera svenskarna för politiska samhällsmål. Våra kulturarbetare blir lojala tjänstemän snarare än fria konstnärssjälar.

För vad är kultur? Den brittiske filosofen Roger Scrutons kultursyn är lockande. Det skapande kulturlivet ger oss en ständig tillgång till reflektion kring vilka vi är och vilka vi vill vara. Skapandet handlar om att förstå, att syna oss själva och lära oss hur vi ska vara människor och skapa ett ”hem” i världen. Inte minst i en demokrati är det av främsta betydelse och grund för det en robust yttrandefrihet, den som vi i Sverige har så lång tradition av.

Vårt kulturliv är byggt av historiska lager av en vid blandning aktörer, som Svenska kyrkan och frikyrkoförsamlingarna, folkmusiken och allmogekonsten, universiteten och folkhögskolorna, hovlivet och Gustav III:s nationalscener och självstyrande akademier, nationalromantikens hembygdsrörelse och national- och länsmuseer, bokförlagen och tidningarna, folkrörelsernas bibliotek, orkestrar och museer, biograferna och filmindustrin, musikindustrin, länsteatrarna, kulturhusen, studieförbunden, radio- och tv-kanalerna.

Coronapandemin fick samhället att inse hur mycket kultur som bärs av företag och ideellt arbete. Vi behöver bli bättre på att förstå hur denna kulturella blandekonomi fungerar, relationen mellan den offentliga och privata finansieringen, och vem som ska stå för vad.

Med fasa har vi bevittnat hur den finansiellt starka svenska staten, som under många år släpat efter med finansieringen av kulturlivet och alltmer överlåtit den på ekonomiskt svagare regio­ner och kommuner, inte förvaltar våra anrika nationella institutioner eller ens förmår betala hyran för en Rembrandtmålning. Att man inte i ett nafs kan lösa en restaurering, eller allra helst en utbyggnad av Kungliga Operan, och göra den till norra Europas främsta scen för konstformen, är obegripligt. Lika ofattbart är det helt huvudlösa systemet där våra fina gamla museer inte har råd med sina hyror därför att deras anslag inte räknats upp i den takt som våra gemensamt ägda fastigheter stiger i värde. Allt detta ointresse för våra äldre kulturinstitutioner tycks också vara en följd av 1974 års kulturpolitik.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Studieförbunden har drivit och finansierat viktiga utbildningar inom kultur, exempelvis Folkuniversitetets ”pausade” Sång- och Pianoakademin Vadstena eller ABF:s Västerås konstskola som efter 60 år nu tvingas lägga ner sin verksamhet. Det kommunala och regionala stödet till bildningsverksamheterna har minskat med 60 procent under de senaste 20 åren och nu drar staten ner sin finansiering med en tredjedel. Samtidigt är det ironiskt nog så att medel också gått till att förverkliga Olof Palmes invandrarpolitiska proposition där nya svenskar skulle få välja hur svenska de ville vara och få stöd för att bilda ”etniska” föreningar för att i stället bevara och odla sin medhavda kultur. En del av en identitetspolitik som splittrar mer än den för samman och försonar.

Att ”motverka kommersialismens negativa verkningar” var ett av kulturpolitikens mål från 1974 till 2009 och djupt rotat i kulturlivets självbild. Samtidigt är det på den marknaden som 1800- och 1900-talets rika svenska poesi och romankonst finanseriats. Långt före statliga Filminstitutets inrättande nådde den svenska filmindustrin konstnärliga höjdpunkter när Victor Sjöström, Mauritz Stiller och Ingmar Bergman på helt kommersiella villkor skapade några av konstartens främsta verk .

Även om skandaler som me too skadat Svenska Akademiens förtroende är Gustav III:s arv med finansiellt starka och fristående institutioner något som vi borde försöka forma på fler håll och låta fler statliga institutioner övergå i. En förlaga till principen om armlängds avstånd, dessutom omsatt i praktiken. Denna självständighet är ett värn för att skydda ett fritt kulturliv och skapa flera fristående finansiärer av det. Det innebär också att våra scener och museer kommer att slippa styras av politiska trender. En modell där det offentliga skapar infrastrukturen för kulturlivet och understöder genom olika politiskt fristående institutioner skulle vara en sund utveckling.

Under de senaste 50 åren har kulturarvet till följd av 1974 års politik gradvis förträngts. Det nationella arvet är viktigt förstås, men också det lokala som utgör bitarna i den svenska folksjälens pussel. Genom utbildningsväsende och kulturliv kan vi fortsätta att utforska och förstå vår egenhistoria. Bland yngre och invandrade svenskar möter vi idag en alltmer diffus bild av vad vårt land som riskerar att undergräva demokratin. Här finns en gemensam berättelse att formulera. Sverige har en distinkt egen kultur och redan på medeltiden fanns en medvetenhet om detta. I vår folkmusik, som ännu framförs i sällan uppmärksammade sammanhang, hör vi sånger som ekar av armod, kärlek och frihetssträvan genom seklerna, i lokala variationer återkommer samma historier oavsett om de är från trakterna av Östersund, Rättvik, Tierp eller Skara.