Den visar att de nyfödda flickorna allra helst höll sig till nordiska namn, med Astrid och Maja i topp. Gossebarnen hade ett något vidare synfält, ända till de brittiska öarna. Namnet William­ intog hela två platser på prispallen: William överst och hans irländska kortform Liam som nummer två. Rule, Britannia!

Vad beror det här på? Och varför har Alba rusat i statistiken på senare år? Varför har de ”unika” namnen blivit så populära att det numera är unikt att heta Kurt? Varför vill ingen längre döpa sina barn till Göran och Åsa? Varför har Alice varit populärast i Stockholm, i Uppsala och – i Halland? Och varför är jämtlänningar så förtjusta i Otto? Det är lika roligt som tankeväckande att läsa igenom de här listorna, så fulla av färg och form, historia och samtid. Även SCB själva konstaterar att statistiken är populär, och att det är tråkigt att lägga ned publiceringen.

Men tiderna är bistra, även hos SCB, och när myndigheten måste prioritera, är det annat den prioriterar. Det är mycket den får i uppdrag av regeringen att göra, bara sammanräkningen av nationalräkenskaperna och arbetslöshetsstatistiken skulle göra en annan gråhårig. Och i regleringsbrevet för 2023 ålägger regeringen SCB att räkna på jämställdhetsintegrering, situationen på arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning, administrativa uppdrag relaterade till Sveriges EU-avgift, eventuella behov att utveckla den praktiska tillämpningen av barnkonventionen, och exportens klimatnytta. Bland annat. 20-talets socialingenjör har fullt upp.

Men trots den omfattande statistikens omfattning kommer Astrid och William alltså att lysa med sin frånvaro. I en intervju med SVT förklarar SCB att namnfrågan inte vilar på ”riktig vetenskap”. Hur skall man till exempel räkna på ett namn som Therese, med dess uppsjö av stavningar? Teres, Therese och Térèse – är det ett namn eller flera?

Jag förstår olägenheten, men är den verkligen oöverstiglig? Det är inte direkt så att Konsumentprisindex och jämställdhetsintegrering på något självklart sätt trillar ut som objektiva fakta när man öppnar statistikprogrammet. För att inte tala om arbetslöshetsstatistiken. Nog borde det gå att finna ett rimligt sätt att räkna på Terese, trots stavningsmångfald och den eventuella avsaknaden av spetsforskning?

Förklaringen ligger nog snarare i vad som räknas som riktigt och viktigt i det här välsignade landet. Det är som om namn inte vore lika riktiga som arbetslöshetstal, och definitivt inte lika viktiga. Viktigt för den svenske socialingenjören är det som är storskaligt och abstrakt, och som gärna kan räknas i någon valuta. Astrid, William – och Therese – är intressanta förutsatt att de slås ihop med mängder av andra namnbärare, som medlemmar i a-kassan, eller som nationalräkenskapsgrundande. Men när de dyker upp som namn, nominalvariablernas nominalvariabel, som historiebärande symboler och antropologiska entiteter, då står de lika lågt i kurs som en Åsa eller Göran på samtidens namnlistor.

”Lyssna på forskarna”, heter det ju, och här skulle man önska att den rege­ring som skriver SCB:s regleringsbrev lyssnade till namnforskaren Linnea Gustafsson. Hon beklagar valet att ta bort namnlistorna, och förklarar att från ett vetenskapligt perspektiv är namnen inte bara intressanta, utan dessutom särskilt intressanta. I namnen finner vi ett koncentrerat uttryck för samhällets smakriktningar, ett livsval som dessutom är något så sällsynt som avgiftsfritt, skattefritt och alldeles gratis. Det är inte minst för att namnen inte kan räknas i någon vedertagen valuta som de är så intressanta. Vad skulle en av SCB:s skickliga statistiker inte kunna åstadkomma med en så sällsynt indikator om de fick tillräckligt med tid? Vilka spännande seminarier det skulle kunna bli. Och kanske, någon gång, skulle vi kunna se fram mot ett vetenskapligt grundat svar på om Teres, Therese och Térèse faktiskt kan räknas som ett och samma namn.