Vid årsskiftet 2018/2019 höjdes portot till 9 kronor – den 1 april 2018 hade det redan höjts till 7 kronor. Och nu kommer nästa smäll: den 1 januari 2020 betalar vi 11 kronor för ett inrikes frimärke. Vart är världen på väg? Inte med postgången i alla fall…

Digitaliseringen har naturligtvis slagit en hel del spikar i den fysiska postgångens kista. Men Postnord gör verkligen sitt till för att de sista brevduvorna ska skjutas av. Portopriset höjs och höjs, medan servicen sjunker med antalet brevvänner.

Postpaket skickas fortfarande i relativt hög utsträckning, eftersom tjocka paket inte kan ersättas av en digital brevlåda. Genom konkurrerande budfirmor och leverantörer blir också servicen snabbare och priset mer rättvist. Kanske måste inte Postnord vara ensam aktör på brevskickningsfronten? Med fler händer skulle den tunga postsäcken lättare och kvickare kunna bäras. Men vill man ge sig in på ”gårdagens” marknad när brevskrivandet är en utdöende konst? Jag vill med bestämdhet hävda att vi behöver flera olika sätt att korrespondera på.

För det är bäst att inte lägga alla ägg i samma korg. Det finns risker med allt. Så även med att skicka brev som kan komma i orätta händer, öppnas och läsas. Men mejl är värre. De bör betraktas lika öppna som vykort som vem som helst kan ta del av.

Men även fysiska brev, en gång igenklistrade i ett kuvert eller kanske till och med försedda med ett sigill, har legat bakom diverse stridigheter. Vad är förbjuden läsning? Tre exempel på författare vars brev blivit offentliggjorda mer eller mindre mot deras vilja är Selma Lagerlöf, Rainer Maria Rilke och Franz Kafka.

Franz Kafka önskade att alla hans brev skulle brännas efter hans död. Istället gavs de ut – via vännen Max Brod. Var det rätt? Är en skrivande persons brev mer offentlig litteraturhistoria än övrigas?

Det tyckte nog ändå Selma Lagerlöf som i ett brev till författarväninnan Sophie Elkan har skrivit att ”de där litteraturforskarna, du vet, som skola läsa mina bref, de komma att göra sig funderingar öfver de olika formaten, tror du inte?”

Poeten från Prag, Rainer Maria Rilke, var en ihärdig brevskrivare, vilket sedermera gett upphov till verk som Brev till en ung poet (originalet Briefe an einen jungen Dichter gavs ut 1929) som samlar brevväxlingen mellan Franz Xaver Kappus och Rainer Maria Rilke åren 1903–1908. Varför är då detta intressant för andra än brevskrivarna själva? Antalet översättningar visar att många än idag tycker att Kappus och Rilkes filosofiska funderingar berör även dem.

Men hade en chattkonversation eller mejlväxling varit lika intressant? Sparas den på samma sätt? Förhoppningsvis. För om Postnord ska fortsätta att skjuta av de sista brevduvorna med sitt hagel av prishöjningar kommer vi inte att ha mycket annat än det digitala kvar.